Elisabeth Skog: Orden vindlar fram i Mirja Unges nya roman

”

Näe om man skulle ta och köpa en sån där renklämma, sa jag.”

Läsåret börjar lovande med romanen ”Hundnätter” av Mirja Unge. Nadja återvänder till en by med ett fallfärdigt hus som kanske ska bli hennes. Hon är uppvuxen där men har varit i Stockholm i flera år för att studera. Det gick så där med pluggandet, hon kände sig inte riktigt hemma i storstan och nu som återvändare betraktas hon med misstro. ”Vad fan kom du tillbaka för egentligen?”

Alla orsaker till att hon lämnade byn finns kvar: osunda maktstrukturer, förlegad kvinnosyn och våld, det hela nu förmedlat vidare till nästa generation. Det är Norrland, en obestämd glesbygd med epatraktorer, pizzerior och hellyhansentröjor (mörkblå eller orangea), veteranbilscruising, timmerbilar och Lennarts Motor.

Nadja börjar arbeta på Sörängen, ett hem för ungdomar med psykiska problem.

Mörka upplevelser från tonårstiden är inte glömda. När Nadja nu reagerar på liknande händelser blir hon hotad, bilen rammas och ett gäddhuvud spikas upp på hennes husvägg. Detta är påstått skämtsamma påminnelser om att här har vi ett eget system för rättsskipning.

Romanen befolkas av Nadjas gamla klasskamrater, till exempel Sandra Smedsdotter med brösten som nu jobbar på macken, Sågverksdrottningen så åldrad och vissen men lika snål, Nadjas gudmor Sauli som kört av vägen med mc:n och sitter i rullstol. Och vännen Ellie, nu en överviktig, bister men ändå liksom livsbejakande småbarnsmamma. En del obehagliga killar från tonårstiden har fått obehagliga söner.

"Nadja är en av oss som funderar över var man hör hemma egentligen och hur man blir en som passar in utan att gå sönder.

Vad gör då denna mollstämda rundmålning i glesbygdssverige så läsvärd och fängslande? Främst två saker: språket och komplexiteten. Mirja Unges prosa har en förment lätthet som kan förväxlas med talspråk. Så här låter det när Nadja berättat för Helikoptern, föreståndaren på Sörängen, om att hon funderar på att gå med i facket: ”Vi löser våra problem själva, han tuggade på nån hudflaga mellan framtänderna. Näe ska dom komma här och ha åsikter, sa Nils. Kom till mig bara om det är något så löser vi det sa Helikoptern och bytte snus.”

Nutid växlar med återblickar; samma sorts övergrepp och våld, då som nu, samma överseende och bortförklaringar. Unge skriver långa meningar och är sparsam med kommatecken, orden vindlar fram.

Jag fastnar extra för hennes närgångna exakta beskrivning av kroppar: runda fötter med svullna tår, orörd hud, skeva lemmar, långa mjuka naglar. Talgkörtlar, strån, skrymslen, insjunkna bröst och slokande hårtussar. Dunster.

Nadja är en av oss som funderar över var man hör hemma egentligen och hur man blir en som passar in utan att gå sönder. Hon är också en praktiskt inrättad person som inte har tålamod att sitta still och grubbla för länge. Hemma på gården tar hon itu med grävning fast tjälen knappt gått ur och bland de vilsna ungdomarna på Sörängen är hon den som ser och förstår.

Stilen känns igen från Mirja Unges förra roman ”Jag går och lever”. Just den repliken hittar jag också i ”Hundnätter” och ser den som en diskret, men ändå, godartad blinkning till oss läsare.

Livet alltså, tänker jag igen, är inte så enkelt för någon, varken här eller där. Jag säger som Nadja: Näe om man skulle ta och köpa en sån där renklämma.

Fotnot: Mirja Unge kommer till Halmstads stadsbibliotek den 5 mars.