Skrota nollvisionen om självmord
Självmord är ofta omöjliga att förutse. Ändå skuldbeläggs såväl anhöriga som sjukvården. En orsak till detta går att finna i de signaler nollvisionen skickar.
HP Ledare 29/2. Varje dag året om begår minst fyra människor i Sverige självmord. På ett år handlar det om över 1 500 personer som väljer att avsluta sina liv. Betydligt fler, minst 15 000, försöker.
Siffrorna har sett likadana ut under relativt lång tid. Detta trots att en nollvision för suicid infördes 2008, med målet att ingen bör hamna i en så utsatt situation att den enda utvägen upplevs vara självmord.
Tanken var naturligtvis god. Att människor mår så dåligt att de väljer att begå självmord är alltid en tragedi. Särskilt för de nära och kära som lämnas kvar. De extra satsningar för att rädda liv som följt av nollvisionen är välbehövliga.
Självmorden är ett stort samhällsoch folkhälsoproblem. Samtidigt är nollvisionen i sig problematisk, eftersom den målar upp en bild av att självmord, i likhet med till exempel dödliga trafikolyckor, går att eliminera om vi bara gör allt rätt. Om vi sätter upp tillräckligt många mitträcken och får människor att känna sig lite lyckligare så kommer ingen att dö. Om vi bara i varje situation analyserar vad det var som gick fel, vem som gjort fel, vad som borde gjorts annorlunda finns det en väg bort från självmorden.
Det är som att vi inte kan acceptera att psykisk ohälsa i lika hög grad som cancer eller hjärt- och kärlsjukdom faktiskt är allvarliga dödliga sjukdomar som vi inte alltid kan rå på, oavsett hur mycket sjukvård, mediciner och egenvård man tar till.
När en människa dör i cancer tar endast i undantagsfall grubblerier och ifrågasättanden om vad anhöriga eller vården kunde, borde, gjort annorlunda, vid.
Den djupa sorgen skyms inte av förebråelser och anklagelser. När någon, kanske särskilt en ung människa, begår självmord följs det nästan alltid av tankar om vad man som närstående kunde gjort.
Vad man borde sett. Eller ilska mot vården.
I en debattartikel i Dagens Nyheter (20/1) skriver psykiatriprofessorn Christian Rück om att det vore välkommet att avskaffa nollvisionen mot suicid:
“Nollvisionen skapar den falska föreställningen att alla suicid kan förhindras. Den lägger ytterligare skuld på anhöriga och vårdpersonal och riskerar därför att göra arbetet för att minska fallen svårare. Att argumentera för att avveckla nollvisionen är inte att argumentera emot färre självmord, utan ett försök att hitta den mest hjälpsamma vägen fram. Och genom att ersätta orimliga mål med rimliga kan vi undvika att lägga värdefulla resurser på insatser utan effekt.”
Våra politiker borde, även om det både känslomässigt och taktiskt vore en inte helt lätt fråga att ta sig an, lyssna på Rück och hans kolleger som sätter ljuset på de negativa effekter som nollvisionen resulterar i.
Alla som är insatta i psykisk sjukdom vet att det inte alltid går att slå fast vem eller när någon är självmordsbenägen. Tvärtom kan det ofta vara så att ett självmord kommer som en chock för omgivningen. Och just eftersom självmord är så pass oförutsägbart blir en nollvision ohållbar.
Mål som är omöjliga att nå riskerar bli pappersprodukter. Dessutom måste den skuldbeläggning som ofta uppstår i dag bort, eftersom det sällan är någons fel, bortsett från sjukdomens, att människor tar sitt liv.
Det är dags att skrota nollvisionen mot suicid.
"Mål som är omöjliga att nå riskerar bli pappersprodukter.