”Mina vänner ljuger – vad ska jag göra?”
Stina Hindström, leg. psykolog, svarar på frågor om föräldraskap och emotionella problem
• Hej!
Jag har funderat mycket kring relationer med kompisar. Det märkliga är att trots att jag nu är 70 plus brottas mer med svårigheter hur jag ska hantera vissa situationer som uppstår än när jag var yngre. Det verkar som att relationsdilemman aldrig tar slut oavsett ålder. Det blir inte alltid lättare ju äldre man blir.
Jag är en social, öppen person med stort umgänge. Mina relationssvårigheter består i att vissa kompisar inte håller sig till sanningen. När vi träffas berättas något som vid ett annat tillfälle berättas på något annat sätt.
När jag ställer frågor får jag inte sanningen, trots att jag vet att personen varit just på det stället som jag frågar om samt umgåtts med andra personer.
Jag blir oerhörd frustrerad och när jag påpekar det får jag svar som ”det har jag glömt”. Det handlar definitivt inte om någon begynnande demens utan om ren dumhet eller rent ljug.
Mitt eget sätt är att glädjas åt om kompisar har roliga händelser att berätta.
Hur ska jag förhålla mig till dem som sysslar med detta beteende? Jag blir oerhört frustrerad, irriterad och tappar lusten till träffar trots kamratskap som varat i decennier. Är det bara att ignorera eller avsluta kontakten? Att påpeka dumheterna fungerar ju inte.
/70 plussare
• Hej!
Tack så mycket för ditt brev. Jag har grunnat mycket på det du berättar. Jag ska försöka ge dig några reflektioner. Möjligen nya infallsvinklar.
Först och främst vill jag hålla med dig om att småljugande är störande, av många skäl. Dels att man känner sig dumförklarad: tror du jag inte vet vad som stämmer? Sårande för att man exkluderas från det som hänt på riktigt. Men också att man tappar förtroendet för den som tänjer på sanningen. Börjar misstro det mesta. Något som du verkar ha många erfarenheter av tyvärr.
Detta till trots är det väldigt ovanligt att aldrig slira på sanningen. De allra flesta av oss säger att saker är fina, mat är god och upplevelser trevliga även om vi kanske inte helt tycker det. För stämningens skull. Eller integriteten. Eller för att inte såra. Givetvis också för att komma undan och slippa ansvar ibland. Kanske har du några bekanta som överanvänder denna sociala färdighet? Med detta menar jag inte att beteendet är helt okej, bara att det går att förklara.
Du verkar vara en människa som värderar ärlighet högt. Som lever efter det. Kanske mycket över medel till och med. Då blir det smärtsam att vara nära andra personer med andra synsätt. Kanske ska du inte hålla dessa personer lika nära hjärtat.
Du som är rik på vänner känner nog igen att man kan ha olika slags vänner – olika viktiga. Det finns de man vänder sig till i riktigt svåra lägen. Och de man mest pratar väder och vind med.
Ett annat spår är att du berättar att du blir sårad. Lägger energin på att berätta hur det känns för dig snarare än att peka på fakta. Som du redan märkt inte leder någon vart.
Oavsett hur du gör vill jag även fråga dig:
Finns det möjligen ännu fler förklaringar än de du nu kommit fram till? Som till exempel att de bekanta är snurrigare och glömskare än du. Det kan man ju vara utan neurologiska åkommor. Vissa är rakt disträa, vilket ofta är svårt att förstå för människor med örnkoll. Som du verkar ha.
Och till och med den lite tuffa men nödvändiga frågan: Har du möjligen själv en del i att det blir så här? Vi har alla blinda fläckar kring vårt eget beteende. Inte för att du nu ska döma dig själv. Utan sakligt ta med möjligheten att ditt sätt har en påverkan. Eftersom relationer inte är något vi har, det är något vi gör. Ofta en gemensam dans så att säga. Hur du än gör – ett varmt lycka till!