Felizia missbrukade heroin – precis som sin pappa
Redan i lågstadiet såg Felizia Sandberg sin pappa Pontus Sjöberg ta heroin. I tonåren började hon själv missbruka för att slippa all oro och ångest. Men trots alla brutna löften lyckades de till slut försonas. – Mitt sätt att skydda Felizia från heroin var att ge henne andra droger, säger Pontus Sjöberg.
Hon minns särskilt ett tillfälle då hon var i sjuårsåldern. – Vi var i min trappuppgång och du rökte heroin.
Felizia Sandberg, 30, ser på sin pappa och fortsätter:
– Jag såg dig röka med folie och allt, men jag fattade ju inte då… Du sa att jag inte fick berätta för mamma, och det gjorde jag inte. Jag ville ju vara hos dig. Kommer du ihåg det här?
Pontus Sjöberg skakar på huvudet.
– Idag, eftersom jag själv gått på heroin, förstår jag att man behöver få i sig sina grejer även om man har en unge med sig, lägger Felizia till.
Pontus lutar sig tillbaka och berättar att han sniffade lim redan som åttaåring.
– Sedan började jag dricka, röka och testa mig fram.
– Du började väl med heroin när du var 17, flikar Felizia in.
– Ja, året innan du föddes. Som barn bodde Felizia hos sin mamma, men var hos Pontus till och från.
– Jag kände väldigt mycket ångest och oro. Många gånger var jag rädd. Men jag sköt undan alla känslor. Sedan kom panikångestattackerna – ofta på kvällen, säger Felizia.
– Jag gick på heroin, men i mitt huvud hade jag kontroll på livet. Nu när jag ser tillbaka så var allt väldigt destruktivt. Det är en stor sorg att det var som det var, säger Pontus.
När Felizia blev lite äldre förstod hon att det fanns en stor risk att hennes pappa skulle dö. Hon oroade sig för honom konstant och minns särskilt ett telefonsamtal från farmodern som berättade att pappan låg på sjukhus.
– Jag var säker på att hon skulle säga att han var död. Varje gång någon från hans sida av släkten ringde blev jag rädd. Jag har varit med när pappa tagit överdos. Vid ett tillfälle kom jag in på toaletten och såg att pappa använt spruta, det brukade han inte göra. Jag såg hur rädd min styvmamma blev. Pappa reagerade inte på örfilar och vatten i ansiktet. Jag var nio, tio år och hade hört historier om hur man kunde piggna till av amfetamin. Jag sa ”känner ni ingen som har amfetamin?”. Men till slut vaknade pappa.
Felizia kände länge ett stort motstånd mot droger.
Men i tonåren började folk runtomkring henne testa och till slut gjorde även hon samma sak.
– Sedan gick det fort. Jag tyckte om det och fastnade direkt. All ångest och oro försvann. När jag var 15 år hade jag även hand om pappas droger. Han bad mig portionera ut åt honom, så att han inte skulle ta för mycket. Jag behöll en del själv, lite sålde jag.
Vid 18 års ålder var Felizia, precis som Pontus, fast i ett tungt heroinmissbruk.
– Jag berättade aldrig för pappa om heroinet. Jag tänkte nog att han skulle bli besviken. Just heroin hade han försökt varna mig för.
– Mitt sätt att skydda Felizia var att ge henne andra droger. Men samtidigt möjliggjorde jag hennes missbruk. Som förälder vill man inte skada sitt barn. Jag har känt mycket skuld och skam, säger Pontus.
Felizias tunga missbruk blev dock inte lika långvarigt som hennes pappas. 21 år gammal skrevs hon in på behandlingshem. Felizia konstaterar att hon pratat om tiden i missbruk så mycket att det inte längre känns jobbigt.
– Men det blir så klart extra känsligt att sitta här med pappa och prata om allt…
För Pontus, som idag är 49 år, kom vändningen efter att Felizia blivit drogfri och hon till slut kände sig tvungen att ta avstånd från sin pappa.
– Felizia slutade svara i telefonen, hon öppnade inte dörren. När vi sågs sa hon ”jag vill att du går i behandling”. Jag blev hemlös i samma veva. Allt försvann från mig. Jag kände ”så här vill jag inte leva”. Jag bestämde mig för att prova att göra så som Felizia sa; testa behandling en gång till. Jag har varit på behandling elva gånger. Jag trodde inte riktigt på det men ville ändå ge det en chans, säger Pontus.
Han ler en aning när han fortsätter:
– Nu känns det fantastiskt! Något jag inte trodde skulle fungera gjorde det. Jag har varit drogfri i fem år, sex månader och tre veckor.
– För mig blir det tio år i april, säger Felizia.
Idag har Felizia och Pontus hittat tillbaka till varandra och berättar att de har en sund relation.
– I början kändes det ovanligt. Jag hade ju aldrig sett pappa drogfri. Men nu känns det bara jättefint. Jag får aldrig ångest längre efter att vi träffats, säger Felizia.
Pontus har också bett Felizia om förlåtelse för att han skadat henne, och bekräftat det hon kände som barn.
– Det behövdes inte mycket mer. Vi båda började gråta, men det var väldigt viktigt. Pappa ljög hela min uppväxt. Han kunde stå och sova framför mig och samtidigt säga att han inte tagit några droger. Man är inte dum även om man är liten. Det var så mycket lögner och tomma löften. Därför tror jag att det blev extra starkt när han bad om förlåtelse och bekräftade ”det du kände var sant”.
Pontus berättar att han var nervös inför samtalet eftersom han inte visste hur dottern skulle reagera.
– Jag kunde inte förvänta mig att hon skulle förlåta. Men jag behövde ta det ansvaret och be om förlåtelse. Att Felizia förlät mig visar vilken stark person hon blivit.