Isabel valde att amputera sitt ben för att slippa ha ont
Isabel Mattsson föddes med en ärftlig sjukdom som bland annat kan orsaka skelettavvikelser. Till slut orkade hon inte ha ont längre. Förra året bestämde hon sig för att amputera sitt högerben.
Hon har bara haft den i lite mer än en månad och inte riktigt lärt sig gå med den än.
– Men den är ganska cool, tycker jag. Jag gillar den!
Isabel Mattsson, 22, ler en aning och ställer benprotesen på bordet.
– Man kan välja med kosmetik, som gör att protesen ser naturtrogen ut, men jag valde utan. Den här är mer min stil, lite häftigare.
Isabel, som föddes med sjukdomen Neurofibromatos typ 1, var två år när det upptäcktes att hennes ena ben växte snett. NF1 orsakar bland annat skelettavvikelser samt godartade bindvävstumörer i huden och längs nerverna. För Isabels del konstaterades även benskörhet.
– Jag blev tvungen att använda ett plastbenskydd som skulle skydda mot smällar och slag, eftersom mitt ben var så skört. Men jag använde det inte alltid så som jag skulle.
Isabel brukade ha skyddet utanpå byxorna, eftersom det var bekvämast, men det drog till sig blickar.
– I tonåren tyckte jag att det var jobbigt med folk som stirrade. Samtidigt började jag få mer och mer ont i benet.
Redan kring femtonårsåldern kom operation på tal. Då handlade det om att göra en så kallad bentransplantation.
– Men risken var stor att jag ändå skulle behöva amputera benet, så jag tackade nej den gången, berättar Isabel.
Värken i benet, som berodde på att vadbenet och skenbenet slog emot varandra eftersom Isabels högerben växte snett, blev dock bara värre.
– Det bästa sättet att beskriva värken på är att det känns som ilningar i tänderna, fast i benet. Det var jobbigt att gå i backar och trappor. Till och med när jag befann mig i vatten gjorde det ont.
Slutligen insåg Isabel att hon skulle behöva amputera sitt ben.
– Jag var på en läkarkontroll i början av förra året och fick veta att det enda alternativet som nu fanns för att slippa smärtan var amputation. Det kom egentligen inte som en chock, men jag blev ändå lite ledsen och behövde tid för att smälta det.
Efter att Isabel tänkt och pratat med sina föräldrar och vänner bestämde hon sig. Lika bra att få det gjort. Den svåra smärtan gjorde henne alltmer begränsad.
– Mitt skelett hade dessutom blivit så skört att om jag brutit benet hade jag blivit tvungen att amputera oavsett. Någon gång skulle jag behöva göra det. Då kändes det bättre att amputera benet vid 20 års ålder än vid 30.
På sociala medier försökte Isabel hitta andra som stått inför samma beslut som hon själv.
– Det var svårt. Det fanns ingen i min ålder som behövt ta beslutet. De flesta jag hittade som amputerat ett ben hade tvingats till det på
grund av en olycka eller blodförgiftning. Men jag har fått väldigt bra stöd från mina vänner. Jag har pratat mycket med dem. Även om de inte helt kan fatta så vet de att jag alltid haft problem med benet.
Efter en kort paus fortsätter Isabel:
– Jag berättar gärna om det här just eftersom jag valde att amputera mitt ben. Kanske kan det hjälpa någon annan… Jag har dokumenterat allt på Tiktok.
Hon förklarar att beslutet snabbt kändes självklart. Ändå tvekade hon ibland.
– ”Varför gör jag detta?”. Så kände jag några gånger. Jag kunde ju gå, cykla och springa. Men samtidigt hade jag alltid ont, även om jag kunde göra allt det där. När jag berättade på Tiktok att jag skulle amputera mitt ben var det någon som skrev ”om du kan göra allt, varför ska du då amputera benet?”. Ja, men att leva med konstant smärta är inte så kul.
Operationen genomfördes i slutet av november förra året.
– Kvällen innan, när jag skrivits in på sjukhuset, tänkte jag ”okej, imorgon försvinner benet”. Mer än så var det inte. Jag hade hunnit bearbeta det så mycket då. Det jag var nervös för var eventuella komplikationer.
Men allt gick som det skulle och när Isabel vaknade efter operationen väntade hennes pappa med chicken nuggets. Isabel skrattar åt minnet av att hon tänkte mer på sin matbeställning än på att hon var enbent.
– Nu känns amputationen som helt rätt beslut. Det är så stor skillnad jämfört med tidigare. Jag slipper känna smärta det första jag gör när jag vaknar på morgonen. Jag kan gå en hel dag utan att ha ont. Det har jag inte kunnat göra de senaste 18 åren. Jag går fortfarande lite vingligt. Men jag brukar dra upp byxbenet så att protesen syns – då ser folk varför jag går som jag gör.
Ibland kan hon komma på sig själv med att tänka ”varför har jag inte ont?” för att sedan inse att högerbenet är borta.
– Det är en underlig känsla, men samtidigt så skönt. Det enda som är jobbigt nu är att det inte går så snabbt som jag vill att lära mig använda protesen. Jag vill kunna promenera till affären utan kryckor. Men jag vet att jag måste ta det lite lugnt och ha tålamod.