Von Essen skriver dagbok utan hybris
Wera von Essen ”En emigrants dagbok” (Polaris)
Det går inte att leva i Stockholm. Så lyder en återkommande tanke i Wera von Essens ”En emigrants dagbok”. Ändå börjar den i staden, där författaren bor sedan sju år.
I enrummaren i Hägersten ägnar hon dagarna åt att arbeta eller låta bli att arbeta och åt att fundera över konstnärlig frihet via svensk gangsterrap.
Månaden är mars och året är 2021. Bokens Wera von Essen är i färd med att ge ut sin tredje roman, den lyriska ”Svar till D” efter den likaledes lyriska ”Våld och nära samtal” (2020). Nu längtar hon efter ett enklare sätt att skriva, efter en litteratur som bara pågår. Alltså återvänder hon till det dagboksskrivande som utgjorde förstlingsverket ”En debutants dagbok” (2018).
Skillnaden består i att von Essen här är en etablerad författare och framför allt några år äldre. Just det senare gör boken intressant. Det är betydligt mindre på spel i en kvinnas liv vid 30 än vid 35, förutsatt att hon ännu inte har gjort några definitiva val.
”Jag vill leva ensam” skriver von Essen för att sedan drabbas av en serie snabbt övergående förälskelser. En klostervistelse mynnar ut i ett nytt konstaterande: ”Det är svårt att stå ut med att så mycket av ens liv bygger på illusioner.”
Meningen fångar den moderna människans belägenhet. Samtidigt slår von Essen bryskt ifrån sig all kvävande och påträngande normalitet, omgivningens förväntningar på att man ska ”träffa någon” eller ”ta semester”.
Utfallen är skarpa och välformulerade, som i beskrivningen av huvudstaden: ”Litteraturen är en sfär som ska separeras från det riktiga livet. Det riktiga livet är en bostadsrätt som man renoverar.” Ett besök på stormarknaden genererar följande underbara betraktelse:
”När vi gick tillbaka ut från köpgrottan med våra vagnar, i det ofattbart märkliga området Kungens kurva, ett eldorado av ladugårdsliknande komplex fulla av ting, kände jag mig sådär självrättfärdig som konsument, den där känslan av att ha rättigheter för att man konsumerar, att man är en kunglighet med sina små ting, alla ska flytta på sig och bana väg för en.”
Förlaget föreslår att boken ska få heta ”En arg dagbok” men en expressiv dagbok vore mer korrekt. Von Essen, som är troende katolik, är lika ofta uppfylld av glädje eller tillförsikt som av ressentiment. Och ilskan avslöjas alltid för eller senare som en synd – den är ett uttryck för jagets behov av att hävda sig och försvara sitt.
Den faktiska titelns emigration sker gradvis och över tid. Von Essen tillbringar en vinter i Brasilien och sedan en till, innan hon vräks från sin lägenhet i Stockholm och därmed blir fri att flytta för gott.
Där hon tidigare vistats i Rio dras hon nu mot Olinda och Recife, i nordöstra delen av landet. Det är också i denna, för läsaren mycket exotiska miljö, som hon inleder en relation med läraren Jeff.
Den är passionerad men varar inte över tid. Efteråt ångrar von Essen att hon inte dokumenterade den mer. Men det händer redan mycket i ”En emigrants dagbok”, samtidigt som sådan här litteratur, eller litteraturen över huvud taget, inte är beroende av att det händer något alls.
Tvärtom önskar jag att von Essen ibland hade stannat upp och utvecklat sina tankar och resonemang, att hon hade följt känslorna till deras grund. Till sist mynnar meningarna ändå ut i en enkel klarhet, som efter några tirader om den svekfulle Jeff: ”En man som inte älskar dig kommer inte att börja älska dig för att det vore oetiskt av honom att inte älska dig.”
Dagboksgenrens stora problem är att den grundar sig på en förhävelse, idén om att just det egna osorterade livet är intressant. En litteratur som bara pågår med andra ord. ”En emigrants dagbok” övertygar om att den lika gärna går att läsa som en generositet.