Att plåga barn måste ge strängare straff
Föräldrarna i ättiksfallet dömdes till åtta års fängelse. Märkligt givet hur omfattande deras brott är. Lika märkligt är även bristen på handlingskraft hos det samhälle som borde ha uppmärksammat barnets utsatthet.
HP Ledare 15/3. Den 7 mars kom domen i det så kallade ättiksfallet. Det handlar om två föräldrar som har utsatt ett av sina barn – en 6-årig flicka – för tortyrliknande behandling under lång tid. Tingsrätten dömer såväl mamman som pappan till åtta års fängelse. Åtta år. För den som tagit del av vittnesmålen i fallet är det ett hån. Grymheten de här människorna visat mot ett litet utsatt barn som var helt beroende av deras omsorg är bortom allt förstånd.
Gång på gång uppger sjukhuspersonal, erfarna läkare och sjuksköterskor, att de under sitt yrkesliv aldrig sett ett så illa tilltygat barn. Flickan var gravt nedkyld och undernärd, hennes inre organ var allvarligt skadade till följd av att hon tvingats dricka ättika, förmodligen upprepade gånger, hon hade flera gamla frakturer som läkt felaktigt eftersom de inte blivit omhändertagna, hon hade skador i underlivet och brännskador på huden. Barnet hade tillbringat sina dagar inlåst i en tvättstuga iklädd endast blöja. Hon hade fått sova fastspänd och bunden i en bilbarnstol. Hennes syskon var i perioder inte ens medvetna om att hon fanns i huset utan trodde hon var bortrest.
När pappan i jultid 2022 kom in med den nästan döende flickan till sjukhus uppfattades han i princip som helt nollställd av personalen. En av dem berättar att den enda reaktionen han visade var irritation när han inte tilläts filma flickans snippa då man satte kateter. Mamman verkade över huvud taget inte särskilt intresserad av att komma till sjukhuset och medan läkare och sköterskor kämpade för att rädda flickans liv firade föräldrarna jul med syskonen som om inget hade hänt.
6-åringen överlevde. I dag mår hon under omständigheterna bra och bor i ett tryggt familjehem. Men det hon varit med om är fasansfullt och att gärningsmännen kommer undan med åtta – i praktiken fem – års fängelse är helt orimligt.
Något annat som även det är helt orimligt är det faktum att varken flickans skola eller barnavårdscentral inte reagerat. Under hösten 2022 skulle flickan ha gått i förskoleklass och hade alltså skolplikt. Hon dök bara upp vid fyra tillfällen. Ändå gjorde rektorn ingen orosanmälan till socialtjänsten.
Inte heller barnavårdscentralen där flickan var inskriven och uteblev från många besök reagerade tillräckligt för att kontakta socialtjänsten.
Mönstret är detsamma som i flera liknande fall på senare år. Både sådana där barn mist livet och de där de till slut blivit räddade. Trots att tröskeln ska vara låg och det är en skyldighet för skol- och vårdpersonal att orosanmäla till socialtjänsten om de misstänker att barn far illa, är det tydligt att så inte görs. Det är som att barns rättigheter och barns psykiska och fysiska hälsa inte räknas på samma sätt som vuxnas.
På just den BVC som 6-åringen gick har man nu infört en rad nya rutiner för att i framtiden kunna agera annorlunda. Gott så.
Men barn ska inte behöva dö eller traumatiseras för livet för att samhället ska gå emellan när föräldrar plågar dem.
Tecken på att något är allvarligt fel måste utredas. Rädsla för att kränka föräldrar får inte spela någon roll i det läget.
Dessutom bör straffen skärpas för synnerligen grov barnmisshandel. Åtta år för att nästan ha torterat ihjäl sitt eget barn är ingenting. Människor som ättiksföräldrarna bör sitta dubbelt så länge. Minst.
"Åtta år för att n ästan ha torterat ihjäl sitt eget barn är ingenting.