Evelina flydde ekorrhjulet men ändrade sig: ”Ohållbart”
De senaste åren har svenska medier skrivit 4 000 texter om att lämna ekorrhjulet, men inte en enda om de som insett att de föredrar den grå vardagen. Evelina Utterdahl, 31, inspirerade många med sitt kringflackande liv, men valde till slut en vardaglig småbarnstillvaro i en hyresrätt i Örgryte. – Jag insåg att jag mår väldigt bra av rutiner, säger hon.
Kontorsråttan som blev fårbonde på Gotland. Småbarnsföräldrarna som flyttade till en segelbåt och it-konsulten som startade ett vandrarhem i Portugal. Varje dag publicerar medierna berättelser om människor som tröttnat på vardagslunken och valt friare liv.
Själv kan jag inte få nog av dessa historier. Medan jag äter samma knäckebrödsfrukost vid samma tidpunkt älskar jag att läsa om människor som bryter mönstret. När jag sedan cyklar min vanliga väg till jobbet dagdrömmer jag om att flytta till en fäbodvall eller satsa helhjärtat på möbelsnickeri.
Samtidigt fortsätter jag att välja den förutsägbara vardagslunken och majoriteten av svenskarna gör likadant. Det fick mig att undra om livet utanför ekorrhjulet verkligen är så flott som det framställs.
För många år sedan lärde jag känna Evelina Utterdahl. På den tiden var jag journaliststudent med vuxenlivet utstakat, medan Evelina reste jorden runt på heltid. Då och då kom hon hem till Mölndal för att jobba ihop pengar på sin pappas optikbutik innan hon drog vidare till Brasilien, Östtimor eller Albanien. Hon arbetade som frilans, bloggade om sitt kringflackande liv och medverkade i flera inspirerande artiklar om hur det är att resa ensam som tjej – och på senare år utan att flyga.
Jag minns att hon sade sig älska friheten och pratade om att hon vägrade slösa bort sitt liv på att leva samma dagar om och om igen.
Men efter flera år av kringflackande började hon längta efter en fast punkt. Hon kom hem tillfälligt eftersom hon var utmattad och hade slut på pengar, men en oväntad förälskelse fick henne att stanna.
– Jag var egentligen inte intresserad av att träffa någon, men gick ändå på en Tinderdejt. Och så träffade jag världens mest fantastiska människa.
Idag är hon gift med killen från dejten och bor i en lägenhet i Örgryte med två små barn. Hon trivs okej med det klassiska småbarnslivet och har lärt sig uppskatta det trygga och förutsägbara. Däremot tycker hon att livet rusar i väg alldeles för snabbt.
– Livet är så mycket stressigare nu. Trots att jag reste mycket så kändes det som om livet gick sakta då, särskilt när jag slutade flyga. Nu hinner jag knappt laga mat eller städa.
Evelina Utterdahl är dock fortfarande en god ambassadör för livet utanför ekorrhjulet. Hon pratar varmt om det enkla och billiga levnadssättet och hur befriande det var att bara äga så mycket som rymdes i en ryggsäck. En gång bar hon samma klänning i en månad och tyckte bara att det var skönt.
– Resorna har gett mig väldigt mycket, men det är inte ett hållbart liv när man har familj. Då fungerade det bra för mig att ha en väldigt liten inkomst för jag kunde ändå klara mig, men nu har jag ansvar över andra och då måste jag ha en inkomst och stabilitet.
Att leva utanför vardagslunken kan vara tufft. Det menar Charlotta Hedberg, professor i kulturgeografi som har forskat om omställningen till ett enklare liv. Tillsammans med två kollegor vid Umeå universitet har hon intervjuat ett trettiotal personer som lämnat ekorrhjulet.
– Det är en livsstil och ett sätt att försörja sig som ofta kan vara svår. Vissa av personerna i vår studie var mer nöjda av sociala skäl, men hade samtidigt tuffare ekonomiska ramar än de tänkt, säger hon.
Umeåforskarna har inte
undersökt hur många som ångrar sig och återgår till ett mer traditionellt liv. Men en av deras slutsatser är att flykten från ekorrhjulet snarare är en process.
– Längtan efter att leva närmre sina värderingar kan vara väldigt stark, men i praktiken går det lite si och så. Det är inte säkert att man fortsätter bara för att man börjat.
Trots att livet utanför ekorrhjulet kan vara tufft så skönmålas det ofta i medierna. De senaste fem åren har svenska tidningar publicerat över 4 000 artiklar som innehåller ordet ”ekorrhjulet” – alltså över två per dag. Trenden verkar ha kulminerat 2019 då flera böcker kom på ämnet och svenska journalister skrev om det som aldrig förr.
– Så medierna spelar en roll när ni väljer att lyfta fram deras historier. Personerna fyller en funktion genom att visa att det är möjligt att sträva efter annat än att maximera sin inkomst, säger Charlotta Hedberg.
Hon har aldrig varit med om sådan uppmärksamhet som när hon började forska om detta. Samtidigt kan hon skoja om att det troligtvis skrivits fler artiklar om fenomenet än vad som återspeglas
” Den största förändringen är hur jag ser på saker och ting. Jag känner inte att jag är fast i ekorrhjulet, för jag vet att om jag säger upp mig eller gör si och så, så klarar jag mig.
i antalet människor som gör slag i saken. I verkligheten är avhopparna ganska få.
En av forskarnas slutsatser är dessutom att det är en viss typ av människor som lämnar ekorrhjulet. Några av ekorrhjulsflyktingarna hade erfarenheter av utbrändhet, många längtade efter något mer kreativt och var ekonomiskt medvetna. Men den tydligaste gemensamma nämnaren var att de tillhörde en välmående medelklass.
– Man måste ju ha något att skifta ner ifrån, så generellt är det resursstarka och högutbildade personer som gör det, säger Charlotta Hedberg.
En av alla inspirationsartiklar jag läst genom åren handlade om Nicklas Rodin och Lena Eliasson. De berättade att de sålt ett hus och en tandläkarpraktik för att ge sig ut på en årslång resa. När jag ringer upp Nicklas fem år senare berättar han att han förvisso mådde toppen av att äventyra och leva avskalat – men att det slutade med att han tog ett vanligt heltidsjobb på ett medicinteknikföretag.
– Den största förändringen är hur jag ser på saker och ting. Jag känner inte att jag är fast i ekorrhjulet, för jag vet att om jag säger upp mig eller gör si och så, så klarar jag mig. Det gör att jag känner mig förhållandevis fri, säger han.
Det gör mig gott att höra att ekorrhjulsflykt inte är den enda vägen till lycka. Sådana som jag mår troligen bättre med ett fast jobb och en lägenhet på Masthugget än med ett fritt leverne på en ödslig fäbodvall. Nu kan jag fortsätta läsa om drömmare och kreatörer medan jag fortsätter mitt halvtråkiga liv med träningsrutiner och punktliga knäckebrödsfrukostar. Om det känns för dystert kan jag alltid ta en kvällskurs i keramik eller en långhelg i Köpenhamn.
Men för att bli riktigt trygg i mitt val ringer jag ändå upp ytterligare en ekorrhjulsflykting som inspirerat mig. För tre år sedan sade Jan Andersen upp sig och sålde sitt hus i Alingsås för att leva eremitliv på en öde ö i sjön Mjörn. Det blev ett uppmärksammat reportage i Göteborgs-posten.
Nu berättar han att vintern varit krävande, att han måste fiska sin egen mat och att ön visat sig vara för blåsig för odling. Att sitta infrusen i en enslig stuga och överleva på några tusenlappar i månaden låter minst sagt avskräckande.
– Det krävs hårda tag för att klara av ett sådant här liv. Alla klarar inte av det, säger han.
Så du funderar på att gå tillbaka?
– Nej, jag är jättenöjd med mitt val. Jag har stressat nog i mitt liv och har inte lust att hoppa på stresståget igen. Jag funderar snarare på att börja leva ännu mer avskalat.