Ryuichi Sakamotos sista framträdande blev en film
Det var hans sista framträdande. För ett år sedan gav den obotligt sjuke japanske kompositören Ryuichi Sakamoto en konsert – utan publik. Nu får biopubliken uppleva den i en konsertfilm.
Den 28 mars förra året avled den japanske kompositören Ryuichi Sakamoto.
I decennier var han en av landets mest hyllade kompositörer och musiker – i väst mest känd för sin filmmusik till bland annat ”Merry Christmas, Mr Lawrence”, ”Den siste kejsaren” och ”The revenant”.
Sex månader före sin död gjorde den cancersjuke Sakamoto en kraftansträngning och arrangerade ett sista framträdande. Det var han, ett piano och ingen publik mer än ett par filmkameror. Resultatet blev konsertfilmen ”Sakamoto: Opus”.
För regin stod hans son Neo Sora. – Man har kallat detta en dokumentärfilm, men det är det inte, säger Sora när TT möter honom på filmfestivalen i Venedig.
– Hade det varit en dokumentärfilm hade vi kunnat komplettera med fakta om hans liv och hans sjukdom. Men det gjorde vi inte. Här lyssnar man på musiken och för mig berättar den storyn om hans liv.
Man filmade under åtta dagar. Sakamotos hälsa var så dålig att han bara klarade av att spela tre stycken per dag och man höll nere antalet omtagningar. Filmen är 102 minuter lång, kameran rör sig långsamt till den kontemplativa musiken som innehåller allt från exempel på Sakamotos filmmusik till den musik han gjorde med Yellow Magic Orchestra.
Neo Sora och hans fotograf Bill Kerstein, som också är med vid intervjun, talar om hur man försökte anpassa varje tagning till att matcha den musik som spelades och om hur man fick slita för att det inte skulle knaka i golvet i den gamla studio där man jobbade.
– Vi lyssnade noga på varje melodi för att försöka fånga stämningen i den. Och vi ville också fånga Sakamotos ansikte, som reagerade på musiken med olika uttryck, och hans fingrar medan han spelade.
Ryuichi Sakamoto var en man som levde och andades musik. Hans son säger att detta var en del av motivationen till att fadern ville göra konsertfilmen.
– För honom var musik någonting lika vardagligt som att ta en promenad eller att äta. Pianot fanns alltid där, han satte sig alltid ner och komponerade.