Snoppfixerat och mossigt av Ethan Coen
Drive-away dolls Regi: Ethan Coen
Sedan 1984, då ”Blood simple” hade premiär, har Joel och Ethan Coen levererat en strid ström av högkvalitativa filmer, till exempel ”Fargo”, ”O brother, where art thou?” och ”No country for old men”.
I purfärska ”Drive-away dolls” har Ethan Coen bestämt sig för att göra en film utan att ha storebror Joel inblandad i projektet. I stället har Ethan fått en hel del hjälp av sin medmanusförfattare, och hustru, Tricia Cooke.
Gissningsvis har Coen och Cooke tänkt sig en helt crazy ”Thelma & Louise”-variant, och en vågad lesbisk komedi, som ska kännas 100 procent Coen. Oavsett vad de tänkt sig går det mesta fel redan i den första scenen när en nervös man sitter och vaktar en portfölj på en skum bar. Följer gör en mix av bisarrt våld och humor, som inte fungerar alls.
Den där portföljen kommer att spöka genom hela den korta filmen, som kretsar kring de lesbiska tjejerna Jamie (Margaret Qualley) och Marian (Geraldine Viswanathan). De är bästisar, men inte ett par och varandras motsatser. Jamie blir gärna uppraggad på krogen. Marian sitter helst hemma och läser Henry James roman ”Européerna”.
Kompisarna får i uppdrag att transportera en hyrbil från Philadelphia till småstaden Tallahassee, Florida. På grund av ett missförstånd får de fel bil och är snart jagade av två kopiöst korkade skurkar.
Tja. Det enda provocerande med filmens dildoskämt är att de aldrig tar slut (en väggdildo blir inte roligare andra och tredje gången). Ingen kan bli upprörd över repliken ”Det här var lika trist som att få kall spagetti på tuttarna”.
Om man skalar bort vulgoinslagen och ett par sexscener är ”Drive-away dolls” lika mossig som en dålig Jönssonligan-film från det sena 1980-talet.
Undantaget är Beanie Feldstein i rollen som den beskäftiga polisen Sukie. Feldstein har ett bett i replikerna som alla andra, inklusive Matt Damon, saknar.
Det räcker inte. Ethan Coen har all anledning att utbrista O brother, where art thou?