Anders Sällström från Kinna har patrullerat gatorna i 46 år
Han jobbade när Olof Palme sköts ihjäl, tog emot överlevande från Estonia och var först på plats efter det dödliga vansinnesdådet i Gamla Stan. Det 46:e året på gatorna blir dock Anders Sällströms sista i uniform. – När jag började hade ungdomar en helt annan respekt, i dag kan de ju vara brottslingar redan när de är 10-11 år, konstaterar han.
Han var bara 21 år gammal när han lämnade uppväxtens Kinna för att påbörja polisutbildningen i Stockholm. Nu har nästan ett helt liv passerat, Anders Sällström har blivit 67 år och är plötsligt inne på sitt sista år i yrket.
Till skillnad från många jämnåriga har han dock aldrig lämnat gatorna för kontoret. I dag verkar han som gruppchef för Södermalms områdespoliser – och är inne på sitt 46:e år som polis i yttre tjänst. Det måste vara rekord?
– I Stockholm skulle jag påstå att jag är äldst, men jag kan inte uttala mig om hur det ser ut ute i landet, säger han och förklarar karriärvalet:
– Jag trivs bäst ute helt enkelt. Jag är ingen krimmare. Annars är det ju oftast kriminalutredare som man blir med tiden.
När han blickar tillbaka på alla år som gått är det många minnen som dyker upp – och historiska händelser som han upplevt från första parkett.
Kvällen den 28 februari 1986 står särskilt ut. Klockan var närmare halv tolv när larmet kom om en skjutning vid krogen Monte Carlo i korsningen Sveavägen-kungsgatan. Anders berättar att det dröjde innan han och kollegan blev inkopplade i ärendet. Till en början följde de istället dramat via bilens polisradio.
– Först visste man inte vem det handlade om, men sen hörde jag någon i bakgrunden som sa ”Är det statsministern?”. Men jag tänkte att det inte finns en möjlighet – han går väl inte själv på stan?
Det var först när han kom
till Sabbatsbergs sjukhus och såg det stora pådraget som han insåg att uppgifterna var sanna – Olof Palme var mördad. När Sveriges Radio gick ut med nyheten senare på natten blev det alldeles tyst bland poliserna som befann sig på stationen.
– Det var en surrealistisk känsla. Det var svårt att ta till sig att det hade hänt i Sverige. Jag tror inte man fattade det förrän på morgonen när vi gick hem. Det var en jättemärklig natt. Jag kom ihåg att vi berättade för folk vad som hade hänt – men det var ingen som trodde på det.
Han beskriver den första tiden efter mordet som rörig.
– Jag var på mordplatsen samma natt. Det mest iögonfallande var att det var så dålig avspärrning. Det var lite band och sen såg man blodet. Vi gick också längs den förmodade flyktvägen och tittade under bilar och så där. Allt var ganska planlöst, säger han och fortsätter:
– Det var inget tal om att spärra av tunnelbanor, bussar eller sätta vägspärrar. Det var fullständigt hjärnsläpp i hela polisledningen. Det var påtagligt att alla blev paralyserade. Allt var mer amatörmässigt då, det fanns ingen insatsledning på det sättet. Det är en stor skillnad mot i dag.
Vad tänker du kring alla teorier om gärningsman och motiv?
– På senare år säger jag Skandiamannen. Förra veckan träffade jag faktiskt den kollega som jag åkte med den natten. Han var helt säker på samma sak. Men innan det var jag inne på Christer Pettersson. Jag har ju träffat honom. Han var kapabel – han såg galen ut helt enkelt. Men vad hans motiv skulle vara kan man ju fundera på.
” När vi kom in på gatan såg vi hur folk stod och tryckte sig upp mot väggar och rutor.
I maj 2003 kom ett larm om en händelse i Gamla stan som senare skulle rubriceras som ett vansinnesdåd – två personer dödades och femton skadades efter att ha blivit påkörda av en bilist.
De första uppgifterna handlade dock bara om att någon hade kört in på den smala Västerlånggatan. Anders Sällström var först på plats med sin kollega.
– När vi kom in på gatan såg vi hur folk stod och tryckte sig upp mot väggar och rutor. När jag klev ur anade jag en bil på tvären längre fram.
Däremellan såg han flera skadade personer liggande på marken. Han minns att han ropade efter en läkare, men att han inte hörde om någon svarade.
– Man brukar säga att det första sinnet som försvinner är hörseln. Förmodligen var det skrik och sådant, men jag hörde ingenting. Jag kunde inte riktigt ta in allt.
Han berättar hur han ändå lyckades samla ihop sig och bilda en ledningsplats som snabbt fylldes av poliser och sjukvårdare.
En man i 50-årsåldern greps på platsen. I förhör påstod han att bilen han framförde var fjärrstyrd. Han dömdes senare till sluten rättspsykiatrisk vård.
– Det där bär jag med mig även om det också är bearbetat. Det var i samband med Estonia som vi fick en organisation av debriefing och avlastning, säger Anders.
Just den 28 september 1994 är också ett datum som Anders Sällström aldrig glömmer. Precis som resten av Sverige vaknade han till rubriker om hundratals döda på Östersjön. Tillsammans med sina kollegor blev Anders utringd till Tallinnterminalen med uppdraget att ta emot anhöriga.
– Man hade spärrat av hela parkeringen. Sen fick anhöriga gå upp till ett rum, ta en nummerlapp och sätta sig. Sen fick de reda på om ens anhörig var saknad eller inte. 90 procent var saknade. Jag stod utanför när familjerna kom. Man önskade lycka till, men orden stockade sig.
Några timmar senare fick han och kollegorna i uppgift att även ta emot överlevande.
– De kom senare på kvällen med en Viking Line-båt. I dag skulle man inte ha haft samma personer som gjorde båda sakerna. Det blir för mycket.
Det är en av flera saker som har förbättrats inom myndigheten med åren, anser han.
– Vi är duktigare på att ta hand om varandra i dag. När jag började fanns inte det. Då fick man gå hem och sova fast man varit med om något traumatiskt dödsfall. Nu har man koll på varandra på ett annat sätt.
En skillnad – negativ sådan – mot då är dock hur man som polis kan bli bemött, säger han.
– När jag började hade ungdomar en helt annan respekt, i dag kan de ju vara brottslingar redan när de är 10-11 år. Man blir kallad saker och ting som vore helt otänkbart när jag började. Det är så stor skillnad. Respekten finns inte. Det är ett tuffare klimat.
På 80-talet var en skjutning något som inträffade ett fåtal gånger per år. Förra året dödades 63 personer i skottlossningar – som i de flesta fallen kopplas till kriminella gäng.
Det är en utveckling som Anders Sällström inte såg komma – och inte heller ser någon enkel lösning på.
– Det är lätt att säga att det handlar om invandring, men hur har vi det egentligen i våra hem? Tar vi hand om våra ungdomar och barn? Hur är det i skolorna? För att få bukt med det måste hela samhället ställa upp och hjälpas åt, det kan inte polisen göra själva.
Vad har du för tips till dina yngre kollegor?
– Jag brukar säga att jag uppträder så som jag själv vill bli bemött. Jag möter folk med respekt vad de än har gjort. Det vinner man mest på i längden. Om jag beter mig illa lär jag inte kunna få någon information. Sen finns det såklart folk som är helt galna. Då spelar det ingen roll hur du beter dig.
Gäller samma sak även mot förhärdade gängkriminella?
– Jag kan tycka det i vissa situationer. De vill väl också bli respektfullt bemötta, även om vi vet vad de har gjort och tänker göra. I de situationer jag hamnar blir det sällan uppjagat. Det kan nog bero på hur jag uppträder.
Stora historiska händelser har även blandats med tragedier som berör färre. Anders drar sig särskilt till minnes en jul på 80-talet då en kvinna dött efter att ha hoppat från femte våningen.
– Vi var där och torkade bort blodet. När vi sitter i bilen och skriver rapport så kommer det en tonårsgrabb gåendes med en kasse med julklappar. På något vis fick jag en känsla att han skulle upp till den lägenheten. Det visade sig vara hennes son. Vi fick ta hand om honom och köra hem honom till hans pappa. Det har etsat sig fast i minnet.
Snart väntar ett helt annan tillvaro för Anders Sällström, men känslorna kring att lämna in uniformen är blandade:
– Det kommer nog bli tufft, men samtidigt kanske jag inte riktigt hänger med i det digitaliserade. Det går undan. Utifrån den synvinkeln så är det dags, konstaterar han och fortsätter:
– Men då börjar ett annat liv. Jag kanske ska börja spela golf, skaffa hund, resa mer. Jag har mycket planer. Sen har jag en hustru som är yngre än mig, så jag får väl söka marktjänst hemma.