Nya Ronja – rappare och ruskigare än gamla filmen
Det hade kunnat bli ett magplask. Men nya tv-serien om Ronja Rövardotter är snygg och spännande, välgjord och lagom läskig. Det menar tv-redaktör Jan Andersson.
”Ronja Rövardotter” Netflix, del ett (sex avsnitt)
”Ronja Rövardotter” blev Astrid Lindgrens sista roman. Om det kan vi vara överens. Om det också var hennes bästa blir däremot svårare att enas kring.
För egen del tycker jag att Pippis upptåg är roligare och att sagotemat och den tydliga kampen på liv och död som präglar ”Bröderna Lejonhjärta” och ”Mio min Mio” är mer spännande. För även om det kan hetta till mellan de småkorkade rövarhövdingarna Mattis och Borka i ”Ronja Rövardotter” går det inte att jämföra med Katlas förtärande eld eller riddar Katos genuina ondska. Riskerna i Ronja är helt enkelt inte lika stora. Insatserna inte lika höga.
Visst. Det dansas och sjungs och fäktas och vrålas i rövarskogen, och man kan såklart lyfta fram det faktum att Ronja och mamma Lovis är två modiga, kloka och framför allt starka kvinnor i ett hav av korkade, toxiska män.
som pappa Mattis, den kanske mest styvnackade av dem alla, själv konstaterar.
Det förändrar inte det faktum att berättelsen om Ronja Rövardotter i grunden är ganska tunn. Det händer inte så himla mycket helt enkelt.
För att svära lite extra i Astrid-kyrkan är jag heller inte särskilt förtjust i Tage Danielssons filmatisering från 1984. Även om Börje Ahlstedt och Allan Edwall glänser i sina roller som Mattis och Skalle-per står filmen och stampar lika ofta som rövarna i Mattisborgen gör det.
Dessutom är det svårt att bli särskilt omskakad. Kanske för att de hotfulla grådvärgarna spelas av ett gäng förskolebarn med ficklampor eller för att det enorma Helvetesgapet bara är 2,5 meter djupt.
Hur som helst. Jag var tveksam till om Tage Danielssons två timmar långa spelfilm skulle kunna förvandlas till en nio timmar lång tv-serie. Det är jag till viss del fortfarande då de sista sex avsnitten släpps först senare i år. Men det sagt är första halvan av den här nya tv-serien betydligt bättre än befarat. Mycket tack vare ”Bron”-skaparen Hans Rosenfeldts manus.
För även han insåg det omöjliga i att fylla ytterligare flera timmars tv-underhållning med stompiga rövarsånger, tjo och tjim, trummor, näsflöjt och fan och hans moster utan att det hade blivit ”Nygammalt” av alltihop.
Därför berättar tv-serien om vad som händer med dem som drabbas av Mattis och Borkas glada rövare. De som faktiskt kommer i kläm, pungslås och tvingas gå hungriga för att
som Skalle-per förklarar för Ronja. En aspekt av deras sorglösa röveri som varken Astrid Lindgren eller Tage Danielsson lyfter fram särskilt mycket om vi ska vara helt ärliga.
Att rövarna kastar mat på varandra medan fattiga satar riskerar att svälta ihjäl skänker berättelsen en helt annan tyngd. Det ger också regissören Lisa James Larsson ett helt nytt persongalleri att jobba med.
Här möter vi till exempel den lilla stadens välmenande borgmästare Valdir (Pernilla August) som i ett försök att skydda sina fattiga medborgare kallar in den hårdföra fogden Cappa (Vera Vitali) som anländer med prövad blick och tungt personligt bagage. Det räcker med att Pernilla August öppnar munnen för att man ska träffas av varje ord, men de gör båda starka rollprestationer med små medel.
Peter Viitanens genomkorrupte landsfiskal är också underhållande att följa, till dess att han går ett oblitt öde till mötes, och det är genomgående en väl rollbesatt tv-serie.
15-åriga Kerstin Linden är perfekt som yrvädret Ronja, Christopher Wagelin träffar helt rätt som pappa Mattis (han både låter och ser ut som Börje Ahlstedt) och Krista Kosonen är skarp och kärleksfull som mamma Lovis. Och så Johan Ulveson då, i Allan Edwalls gamla paradroll som Skalle-per är han skör, klok och lagom pillemarisk – allt på en gång.
Dessutom har det som bekant hänt en del inom området specialeffekter sedan 1984. Alltså känns vildvittrorna bitskare, de underjordiska i dimman hemskare och grådvärgarna betydligt ondskefullare än Tage Danielssons förskolebarn. Nu förstår vi varför Ronja faktiskt blev rädd i skogen.
Den fråga som återstår är varför man har valt att dela upp ”Ronja Rövardotter” i två delar och släppa sex avsnitt nu och sex avsnitt senare i år? Det är ett ofog och rackartyg. Det är så ogenomtänkt, överilat och korkat att Netflix måste ha lyssnat på en annan av Astrid Lindgrens unga tänkare: ”Hyss hittar man inte på, di bare blir.”
"Att rövarna kastar mat på varandra medan fattiga satar riskerar att svälta ihjäl skänker berättelsen en helt annan tyngd