”Ta en fylla på Folkungagatan”

KRÖNIKA. Vem är egentligen en äkta Södermalmsbo? Reporter Röstlund har tröttnat på Sveriges mest insparkade dörr – att hata på Söder. Han tycker att Mustafa Can ska ta sig en fylla på Folkungagatan.

Redan de gamla grekerna debatterade Södermalms förfall in i ängslighet. Senast i raden att köra en stridsvagn genom den vidöppna lagårdsdörren är författaren Mustafa Can: stolt Söderbo som fått nog och nu vill stå upp för sin stadsdel, där allt det genuina tydligen dött sotdöden.

Först via en personlig reflektion i SVD, som rackade upp en syndaflod av lajks och delningar, och sedan genom en välklickad intervju på Stockholmdirekt. Konsensus: ”Yes! Ge de där skitnödiga jävlarna på Södermalm vad de tål!”

Det är uppskattat att hata det ”sönderpolerade, förljugna, homogena” Söder. Och det får det gärna vara. Men det som gör Cans svada så oerhört meningslös är främst två saker.

Dels så staplar han mest uppenbara triggers på varandra utan att fylla dem med något konkret innehåll. ”Utstuderad coolness”, ”hipp art director” och ”rättvisemärkt olivolja från Gaza”. Jaha. Och? Det betyder ingenting.

Men mest är det för att det är en så in i märgen trött spaning. Glöm att Marcus Birro avfyrade samma anti-söderkanoner för en kvart sedan, och innan honom en miljard andra. Det här har tjatats om ända sedan jag började flyglifta (google it) från Umeå till Stockholm för över två decennier sedan.

När jag gjorde min praktik på en av stadens större redaktioner för 20 år sedan bodde jag hemma hos en vän vid det bespottade Nytorget. Han var It-snubbe som blivit miljonär genom boomen, och den lilla tvåan där jag sov på en madrass i ett hörn hade på något sätt gått i arv genom kulturtunga föräldrar med rötterna på Söder. Redan då förfasades människor över Skånegatans konstlade hipphet – ”det äkta Södermalm är dött!”.

När fanns det sanna

Södermalm som Can och alla andra drömmer sig tillbaka till? Snackar vi afghanpälsar, 60-tal och ”Dom kallar oss mods”? Eller ska vi ännu längre bakåt i tidsmaskinen? Will the real Anderssonskans Kalle please stand up?

Can spyr ur sig föraktfulla formuleringar om människor från Sundsvall som bara bott här i ”en sju, åtta år”. Än en gång: Och? Ska vi börja lusläsa släktträd och mäta skallar för att hitta den äkta Södermalmiten? Vi inflyttade – det är ju vi som är Stockholm.

Om Can vill få sig

en dos arbetarklass som han kan kokettera med på intelligensaristokratins nästa årsmöte, rekommenderar jag en barrunda i hans egna kvarter en vanlig lönelördag. Kör Folkungagatan: Kelly’s, Dickens, No Name, Olssons, Central bar, kanske någon avstickare till klassiska Carmen, Söderkällaren och mytomspunna punkhålet Kafé 44. Pulserande så det förslår, och om vi generaliserar så verkar det baserat på utseende vara tunt med dessa avskyvärda, hippa art directors. Är det sommar kan han avsluta med att ta sig en Kir i Vitabergsparken bland allsköns blandade människor i alla åldrar.

Men vad fan vet jag, de kanske kommer från Sundsvall hela bunten.

Ska vi börja lusläsa släktträd och mäta skallar för att hitta den äkta Södermalmiten?