Välkommen till dolda skärgården i Järfälla
Söderhöjden och Skälby känner nog många igen som delar av Järfälla. Men Lövholmen och Skäftingeholmen lär vara doldisarna i gänget. Vi hälsade på hemma hos ett par som lever på ön där Järfällas dricksvatten produceras.
Solen skiner mellan några gråa moln när Margaretha Olsson och Lasse Lindberg befinner sig ute i sin trädgård, med utsikt över Mälaren, Gåseborg och Färingsö.
– Vi bor på Järfällas finaste tomt med den här utsikten, säger Lasse.
Här ute på Lövholmen, utanför Viksjö, finns det några få bostadshus, och gemensamt för de flesta av öns invånare är att de jobbar eller har jobbat på Görvälnverket som ligger på Skäftingeholmen intill, och drivs av Norrvatten.
Trots att det är där Järfällabornas dricksvatten produceras är det något av en doldis. Både Lasse och Margaretha som är Järfällabor sedan gammalt kände inte till verket förrän de själva började jobba där. Numera är det pensionärsliv som gäller för paret, men innan dess jobbade Lasse som underhållningstekniker på vattenverket och Margaretha i labbet.
– Jag fick en guldklocka, så länge jobbade jag där! Och jag blev klar när jag var 67, berättar Lasse.
Bostadshusen på ön ägs av Norrvatten och förvaltas av det kommunala bostadsbolaget Järfällahus. Men den prunkande, grönskande trädgården vi befinner oss i, den sköter Margaretha och Lasse. Och här har det växt länge. På närliggande Koffsan gjorde Carl von Linné tillfälligt besök 1731.
Det bästa med att bo på ön är att det är så naturnära, tycker Margaretha.
– Man ser alla årstidsskiftningar här, det är en frihetskänsla att bo så nära vattnet. Vi brukar sitta på kullen här och äta frukost, säger hon och pekar på tomtens högsta punkt.
Om vintrarna har de åkt skidor och skridskor över isen. ”Varje årstid har sin charm”, som Margaretha säger. Ute på ön är det cykel och promenader som gäller, bilar är inte tillåtna.
– Det är en del folk som promenerar förbi och stannar för att heja, de tycker att det är fint här, säger Margaetha.
Och lantligt är det – ett par kilometer till närmaste busshållplats, och en gång låg en räv och slumrade på dörrmattan vid husets ingång.
– Ett av barnbarnen har frågat ’har ni inget landställe? Men sen har han också insett att det inte behövs, säger Margaretha, och fortsätter:
– Vi har ingen större längtan bort här! Lasse instämmer: – Nej, man får dra bort oss härifrån!