Verktyg för bekännelse

Förhörsledarna använde en mängd förfärliga metoder för att få de svar de ville.

Det enklaste sättet att få en anklagad häxa att bekänna sina brott var genom tortyr. Det var inte många som var benägna att erkänna att de sysslade med svartkonst när man visste vad konsekvenserna kunde bli.

Ett erkännande efterfrågades, och när det uteblev hotade man med tortyr som sedan utfördes om den anklagade fortfarande hävdade sin oskuld. Metoderna som användes var hemska och de orsakade allvarliga skador. De var ofta enkla till sin natur, men extremt plågsamma. Ett enkelt skruvstäd, ibland försett med vassa spetsar, användes till att krossa offrets tummar eller tår. Strappado var en vanlig teknik där den anklagade fick sina handleder ihopbundna bakom ryggen och sedan hissades upp i luften under långa stunder.

När tortyren väl hade lett fram till ett erkännande väntade i regel avrättning. Den stereotypa bilden är att häxor alltid brändes på bål, men strypning och halshuggning var också vanligt.

Metoderna var mycket effektiva för att få de svar som häxjägarna ville ha, men bekännelserna var ofta ihopdiktade. Det olyckliga offret Johannes Junius som åtalades vid häxprocesserna i Bamberg lyckades smuggla ut ett brev till sin dotter innan avrättningen. Där beskrev han i detalj den fruktansvärda smärta han hade fått utstå och vidhöll sin oskuld. Hans bekännelse var osann och syftade bara till att få stopp på tortyren.