Så identif ierar man en hä xa

Det fanns en rad metoder för häxjägare att fastställa att en misstänkt person var en häxa. Somliga var specifika för vissa områden medan andra var vanliga i stora delar av Europa.

En av de mest välkända metoderna för att identifiera en häxa var vattenprovet. Den misstänktes händer och tår bands ihop, därpå sänktes eller slängdes personen i vattnet. Om personen flöt var han eller hon skyldig (vattnet som ansågs vara heligt avvisade häxor), om personen sjönk var det däremot ett tecken på oskuld. Vattenprovet introducerades i England tack vare James VI och I:s bok Daemonologie 1597, men det första dokumenterade fallet inträffade först 1612 då Mary Sutton från Bedfordshire slängdes i vattnet och befanns vara skyldig till häxeri.

Att vägas mot kyrkobibeln var en annan populär metod för att avgöra om den misstänkte var en häxa. De som var lättare än Bibeln var skyldiga till trolldom eftersom man ansåg att häxor inte hade någon själ – den hade de sålt till djävulen. I Oudewater i Holland fanns ett berömt vägningshus dit folk reste långväga ifrån för att bevisa sin oskuld om de hade blivit anklagade. Heliga ord ansågs också vara hjälpfulla när man skulle avgöra om någon var en häxa. Att inte kunna recitera Fader vår, trosbekännelsen eller andra religiösa verser var ett tecken på att man hade gjort sig skyldig till häxeri.

Förekomsten av märken på den misstänktes kropp var ett vanligt sätt för häxjägaren att identifiera en häxa. Sådana märken ansågs vara orsakade av djävulen som ett tecken på den pakt pak som häxan hade ingått med honom, alternativt nativt kunde de vara tecken på att smådjävlar diade från häxan – ytterligare ett tecken på ett tt suspekt tillstånd. Om dessa märken blev stungna utan att den anklagade kände någon smärta var det ett säkert tecken på skuld. Det sades också att häxor hade ett speciellt märke i ögonen som kunde upptäckas enbart av de som hade förmågan att identifiera häxor. Ett annat fysiskt bevis på att någon var häxa var att personens hår inte kunde klippas.

Att riva en misstänkt häxa var ytterligare ett test som var mycket populärt, både bland grannar som tog saken i egna händer och bland profesionella häxjägare. Om den misstänkte inte blödde var det ett tecken på att anklagelserna stämde. Metoden kunde vara brutal, särskilt be beroende på vilka verktyg som användes. Den anklaga anklagade var ofta medtagen och skakad efter den oömma behandlingen. b