Den sista fången

Helen Duncan hade visat prov på psykiska färdigheter under hela sitt liv. Som vuxen hade hon utvecklat förmågan till att hålla seanser och försöka kontakta de döda genom en process som fick ektoplasma att strömma från hennes mun. Analyser av det ickevärdsliga ämnet visade dock att den bestod av bland annat en ostduk och äggvitor. Under en seans 1933 blev Duncan arresterad när det en övernaturlig uppenbarelse avslöjades som en bluff. Hon dömdes för bedrägligt beteende och fick böta 10 pund.

Hon hade tilldragit sig myndigheternas uppmärksamhet vid mer än ett tillfälle, men varningsklockorna började slå när hon höll en seans i Portsmouth i november 1941 när Storbritannien drogs in i andra världskriget. Under föreställningen avslöjade Duncan att krigsskeppet HMS Barham hade sänkts, och att en besättningsman som hade drunknat ska ha materialiserats. Myndigheterna menade att sänkningen av Barham var hemlig information och att endast de avlidnas anhöriga hade underrättats. Personer från marinen närvarade vid kommande seanser och samlade ihop bevis som styrkte att Duncan var en bluff. Hon arresterades 1944 med hänvisning till paragraf 4 i häxlagen från 1735. Hon förklarades skyldig, dömdes till nio månaders fängelse och blev därigenom den sista personen att dömas enligt den gamla lagen i Storbritannien.