Hur kunde det ske?

1600-talets andra hälft var en svår tid för det svenska folket. Många hade dött på slagfälten i de föregående krigen och den fattiga bondebefolkningen befann sig i en allt svårare ekonomisk situation. Den framväxande häxhysterin gav personer som hade något otalt med sina grannar tillfälle att hämnas. Man kunde utan större ansträngning få vem som helst häktad och utsatt för hårda förhör och tortyr – oavsett om det handlade om grannkvinnor, mödrar, systrar eller andra släktingar. Och motståndet mot häxhysterin var svagt eftersom risken för att själv bli anklagad var stor om man intog en ifrågasättande attityd. De anklagade kvinnornas män förblev därför ofta passiva.

Barn märkte att deras vittnesmål plötsligt gav dem stor makt och under en tid utövade de ett regelrätt skräckstyre i de norrländska byarna. Barnen, som ofta kom från fattiga förhållanden, hamnade i händelsernas centrum och sög i sig den uppmärksamhet de förmodligen var i behov av. I norra Sverige var tusentals barn inblandade – antingen som offer som hade förts till Blåkulla, eller som vittnen, anklagade eller helt enkelt som ryktesspridare. Trots att lagen egentligen inte tillät det användes barnens berättelser som vittnesmål i domstolarna.

Men varför drogs så många barn med i vågen av anklagelser just i Sverige? En teori är att man undervisade barn flitigt i religion och att djävulens påstått ständiga närvaro vid den här tiden eldade på deras villfarelser. De vuxna som drev häxprocesserna kunde lätt använda sig av barn för att få fram den information de ville ha. Ofta ställdes ledande frågor under förhören som bara kunde besvaras med ja eller nej. Vittnesmålen användes för att motivera tortyr och dödsdomar av de anklagade eftersom det rådde en uppfattning om att barn inte for med osanning.