Matthew Hopkins mörka förvärv

Häxjägargeneralen straffade alla som han trodde sysslade med trolldom.

Matthew Hopkins korta men blodiga karriär som häxjägare betraktas ofta som ett bevis på att England på 1640-talet var en grym och vidskeplig plats där häxhysteri var vanligt förkommande. Faktum är att om något, bevisar den faktiskt motsaten.

Varför känner vi inte till några andra dedikerade häxjägare? För att det inte fanns några. Hopkins var ensam i sitt slag, men det innebär inte att han var betydelselös. Vad det betyder är att vi efter bästa förmåga bör försöka förstå denna udda yngling och de märkliga omständigheter som möjliggjorde hans tre år långa kampanj. För samma sak har upprepats om och om igen i historien.

Varje historisk era har sina olyckskorpar som lyfter fram aktuella farhågor och fördomar och pekar ut syndabockar, både grupper och individer, som skyldiga till samhällsproblemen. De utpekade skiftar – det kan handla om judar, invandrare, regeringen, EU, grannen – men oavsett vilka ”de” är för tillfället ser symptomen för denna samhällssjukdom likadana ut. Så – vem var Matthew Hopkins och vad kan vi lära oss från honom? Hopkins (cirka 1620–1647) var son till en puritansk präst i Great Wenham, Suffolk. Han läste juridik och hans utbildning gav honom förmågan att driva sina fall med övertygelse samt en god förståelse för lagstiftningen mot häxeri. År 1644 bodde och jobbade han i Manningtree, Essex. Där kom han i kontakt med John Stearne som var omkring tio år äldre. Stearne var markägare och det verkar som om förslaget att slå sig ihop kom från honom. I sin text A Confirmation and Discovery of Witchcraft som publicerades strax efter Hopkins död fördömde han häxeri och trolldom i starkast möjliga termer.

Hopkins undersökningsmetoder hämtade inspiration från kung James VI:S bok Daemonologie.

Som vi ska se fanns det flera som ifrågasatte häxjägarens motiv och Stearne hävdade med eftertryck – och med otaliga bibelreferenser – att samröre med djävulen vart det grövsta av brott.

Man kan säga att Stearne var uppdragets motor och Hopkins var dess ansikte utåt. Med tanke på att han snabbt blev känd kan man tänka sig att han var en karismatisk ung man med ett attraktivt yttre, talets gåva och förmågan att argumentera för sin sak. I en av sina pamfletter hävdar han att han till en början inte hade för avsikt att avslöja häxor, men att han 1644 fick reda på att en häxring anordnade möten var sjätte vecka inte långt från där han bodde.

Lokala lagmän förhörde en av deltagarna och Hopkins satt bland vittnena under hennes utredning. Efter att ha förvägrats sömn under två eller tre nätter pressades den anklagade att frammana sina likar. Fem groteska, djurlika varelser framträdde. En såg ut som en vinthund med ett oxhuvud. När Hopkins sa åt honom att återvända till helvetet förvandlades han till ”ett fyraårigt barn utan huvud” som rusade runt i huset och sedan försvann genom dörren. Offret namngav andra medlemmar i häxringen. Resultatet blev att 29 personer ur lokalbefolkningen åtalades och dömdes. Fyra av dem – som senare hängdes i Manningtree – hade enligt Hopkins åkallat djävulen som skulle attackera honom i hans trädgård. När nyheterna om dessa händelser spreds är det inte så konstigt att Hopkins snabbt blev beryktad, inte heller att många lokala myndigheter i landsdelen Östangeln efterfrågade hans tjänster. Vad kan vi säga i dag om dessa märkliga historier? Var de exempel på masshallucinationer? Hade Hopkins och hans kollega förberett detta lilla teaterstycke av skäl de bara själv kände till? Eller var det de som blev lurade av en rad tricks liknande de som så kallade spirtualister använde sig av under senare sekler? Vi kan förmodligen stryka det sista alternativet. Vilken bedragare skulle ha bemödat sig om att skapa illusioner som ledde till avrättning? Om vi vill förstå vad som hände för omkring 400 år sedan måste vi försöka tänka bort våra fördomar. Vi i dagens sekulära och skeptiska samhälle befinner oss i minoritet – både historiskt och geografiskt. För majoriteten av våra förfäder

Hopkins tros vara ansvarig för omkring 300 kvinnors död mellan 1644 och 1646.

”För majoriteten av våra förfäder och samtida var, och är, det självklart att det finns en andevärld.”

och samtida var, och är, det självklart att det finns en andevärld.

Den överväldigande majoriteten av vanligt folk, utbildade människor, religiösa lärare, teologer, filosofer och vetenskapsmän trodde på förekomsten av trolldom. Det gjorde även de som anklagades för häxeri. Den enkla teorin att alla som föll offer för Hopkins var goda, ärliga människor som hävdade sin oskuld håller inte för en närmare granskning. Om du var en kvinna (eller man) på kant med dina grannar, om du ansåg att de behandlade dig illa, om du trodde på djävulen och hans agenter – vad skulle vara mer naturligt än att åkalla övernaturliga krafter för att få hjälp med att hämnas? Om du kände andra som befann sig i en liknande situation skulle du mycket väl ha kunnat slå dig samman med dem för stöd och för att utöva ännu kraftfullare magi. Och om dina plågoandar råkade ut för problem skulle du mycket väl kunna tolka det som att dina besvärjelser hade fått önskad effekt. Med detta sagt var det uppenbarligen något som var annorlunda med de otaliga åtal i vilka Hopkins var inblandad. Häxprocesserna hade faktiskt minskat i antal innan hans kampanj och de blev avsevärt färre efteråt. Häxjägarnas aktiviteter blev dessutom ofta ifrågasatta. De många åtalen som Hopkins och Stearne låg bakom var inte riktigt i takt med tiden. De går kanske bäst att förstå dem som argsinta protester av två egensinniga herrar som ansåg att samhället var för mjäkigt mot de demoniska aktiviteterna.

Hopkins assistent John Stearne kan ha varit verksam som häxstickare.

Stearnes kritik gränsar ibland till det teatrala.

”Häxor dyrkar djävlar, de frambesvärjer dem, ber dem om hjälp, arbetar åt dem, ärar dem och offrar åt dem … [De är] de största avgudarna som finns […]”

Så förföriskt är detta djävulska inflytande på samhället, förklarar Stearne, att han känner sig tvingad att utmana de som insisterar på att ”det inte finns några häxor, men många fattiga, dumma, ignoranta människor som felaktigt har dömts till hängning, och de som har orkestrerat det hela har gjort det av privata skäl, för vinst och liknande …”.

Även Hopkins kände sig tvungen att i sin postumt publicerade försvarstext motbevisa anklagelserna om att han var i häxjägarbranschen enbart för pengarna. Han hävdade att han bara erbjöd sina tjänster i olika församlingar efter att ha blivit inbjuden, och att han endast tog 20 shilling per besök (det motsvarde ungefär ett halvårs lön för en vanlig lantbrukare) – knappt tillräckligt för att ”förse sitt företag med tre hästar”.

Inkvisitionsprocessen inbegrep en liten kavalkad som rörde sig från stad till stad genom Östangeln och de närliggande grevskapen Bedfordshire och Northamptonshire mellan mitten på 1644 och sommaren 1647. Bortsett från förhörsledarna reste en grupp kvinnor med Stearne och Hopkins sällskap för att undersöka de misstänktas kroppar. De letade efter djävulsmärken – en extra bröstvårta eller utväxter som ofta bara var ett födelsemärke eller en missfärgning på huden. Ett annat test inbegrep att man skar eller stack den anklagade – om personen inte blödde innebar det att en demon hade tagit kroppen i besittning. Vattenprovet var ett annat test: offret bands fast vid en stol och kastades i en flod eller en damm. Om den anklagade flöt var det ett bevis på att beskyllningarna var sanna, eftersom vattnet (en symbol för dopet) avvisade häxan. Sömnbrist var som vi har sett ytterligare

Hopkins bok blev otroligt inflytelserik på häxprocesserna som ägde rum i kolonierna i USA.

”Ett annat test inbegrep att man skar eller stack den anklagade – om personen inte blödde innebar det att en demon hade tagit kroppen i besittning.”

en tortyrmetod som användes. Liksom vid kätterirättegångarna i katolska länder ansågs det väldigt viktigt att få ur den anklagade en bekännelse, och man använde de medel som var nödvändiga. I England var häxprocesserna det närmaste man kom metoderna som användes vid den heliga inkvisitionen. Men det fanns en stor motvilja mot den redan från början, så pass att vattentestet förbjöds 1645.

Det fanns, och har alltid funnits, en skillnad mellan England och övriga Europa i hur man agerade under häxprocesserna. Lagstiftningen innan 1604 hade lagt tyngdpunkten på maleficium – personskada orsakad genom häxeri. Med lagen från 1604 hamnade England mer på kontinentens linje genom att göra det åtalbart att ”konsultera, binda avtal med, försörja, anställa, utfodra eller belöna onda andar i någon avsikt eller något syfte”.

Därefter var det inte längre nödvändigt för åklagarsidan att bevisa att en häxa låg bakom död, skada, sjukdom eller misslyckade skördar. Att bara vara häxa, och därmed i förbund med djävulen, var tillräckligt för att förklaras skyldig och få lida av konsekvenserna. Denna förskjutning i fokus bidrar till att förklara varför utredarna ansträngde sig mer för att få fram bekännelser. Det var svårt att bevisa att den anklagade till exempel hade skadat en granne men desto lättare att få personen att erkänna samröre med djävulen. Med detta i åtanke, varför kan man inte se en markant ökning av rättegångar och avrättningar efter 1604? Vad var det som var så speciellt med Sterne och Hopkins? Vilka omständigheter på 1640-talet spelade dem i händerna? Häxjägarna utnyttjade allmänhetens rädsla, men kan bara ha åtnjutit sitt kortvariga terrorstyre tack vare att tidpunkten var fördelaktig. Under åren 1645–1647 utspelades inbördeskrigets mest avgörande fas. Nationen var splittrad. Den överväldigande segern för parlamentets armé vid slaget vid Naseby i juni 1645 markerade monarkins fall och ledde till att Karl I tillfångatogs. Människor hade tvingats lida på olika sätt som resultat av konflikten, och det fanns en utbredd oro gällande framtiden. Dessutom undergick det rättsliga systemet förändringar. Istället för att hållas i traditionella domstolar hölls de flesta häxrättegångar av lokala fredsdomare som hade mindre juridisk kunskap och som var mer mottagliga för press från den lokala befolkningen.

I dessa osäkra tider var människor mer benägna att söka efter syndabockar och välkomna potentiella räddare i nöden som gick i fronten för kampen mot den andliga ondska som präster och andra skyllde för personlig och nationell olycka. Med ett gradvist införande av parlamentarisk kontroll återvände det sunda förnuftet. Häxjägarnas makt minskade redan innan Hopkins dog av tuberkulos (enligt vissa rykten blev han själv avrättad för häxeri, men det stämmer alltså inte) i augusti 1647. I Norfolk hade han blivit utfrågad av domstol som ifrågasatte hans aktiviteter och tortyrmetoder. Hopkin försvarade sig

Efter att ha fått ut ett stort arv köpte Hopkins Thorn Inn i Mistley.

”Att bara vara häxa, och därmed i förbund med djävulen, var tillräckligt för att förklaras skyldig.”

i sin pamflett, men när den väl hade publicerats var häxjägargeneralen redan död. Stearne hade dragit sig tillbaka från offentligheten och kampanjen upphörde lika abrupt som den hade börjat.

Vid det laget hade omkring 250 misstänkta utretts av Stearne och Hopkins, och cirka 100 hade hängts. Som ett exempel på deras terrorstyre och en indikation på att deras offer inte enbart var kvinnor kan vi kika närmare på pastor John Lowes olyckliga öde. Denne 80-åring från Brandeston var impopulär hos sina församlingar som föraktade honom för hans arrogans, aggressivitet och påvesympatier. De hade utan framgång försökt förmå biskopen att flytta på honom, så när han trädde fram och försvarade en kvinna som hade anklagats för häxeri tog de tillfället i akt att anklaga även Lowes för att stå i förbund med djävulen. Hopkins följde upp spåret. Han förmådde två anklagade kvinnorna att bekräfta att den gamla prästen var medlem i deras häxring. Han utsatte Lowes för vattenprovet och förvägrade honom sömn. Han fick den gamle mannen att springa fram och tillbaka tills han var fullkomligt utsjasad och redo att erkänna vad som helst bara för att få tortyren att upphöra. Lowes erkände så småningom en rad brott, bland annat att han hade sänt en storm till Suffolkkusten för att sänka skepp. Prästen var givetvis oskyldig till de liv som hade förlorats till sjöss. Hopkins hade å andra sidan mängder av oskyldiga människors liv på sitt samvete.

Hopkins terrorstyre sammanföll med det första engelska inbördeskriget 1642–1646.

Hopkins bok The Discovery of Witches publicerades 1647.

Charles Landseers målning Cromwell in the Battle of Naseby.