’Maskerade män bröt sig in på natten”
Piteås Faith Ikidi skulle kidnappas – nu berättar hon om skräckupplevelsen:
Alla kunde se att hon spelade under sin förmåga.
Ingen visste vad det berodde på.
– De maskerade männen bröt sig in på natten. De var ute efter mig, säger Piteås mittback Faith Ikidi.
Två saker bör du ha med dig in i den här historien. ✓ 2014 kom Piteå nia i damallsvenskan och Faith Ikidi gjorde sin sämsta säsong på evigheter.
✓ 2015 kom Piteå trea och Ikidi korades till årets back i svensk fotboll med motiveringen att hon hållit världsklass.
Vi väntar på damallsvensk avspark 2020. Om ett par gamla resultat låter ointressanta har du inte hört orsaken till att prestationerna pendlade. Du kanske tänker som jag, att också en trygg försvarsgeneral måste få komma snett ett år utan egentlig orsak.
Och jo. Det är såklart sant.
Men nu vill nigerianskan Faith Ikidi berätta vad som hände de där åren, varför hon pendlade mellan bottenträsk och utmärkelser.
– Jag försöker att glömma ibland, men det går inte, säger hon under vårt samtal, men tar sedan allt från början.
Faiths pappa var yrkesmilitär och lät familjen växa upp i en barack på en bas i Benin City i södra Nigeria. Dottern följde ofta sin storebror ut på närmaste plätt för att kicka boll. Han var hetlevrad, hon metodisk. Han kraftfull, hon vesslesnabb.
Som elvaåring hakade Faith på en grupp äldre tjejer och efter ett år tillsammans fann de en lokal sponsor som bistod med tröjor. Klubben Novia Queens var född.
– Jag var forward och älskade att göra mål. Jag var bra på allt. När vi bildade laget var jag så stolt, men mina föräldrar sa åt mig att sluta, koncentrera mig på skolan och ta ett jobb inom militären.
Hur var det att höra?
–Vi bråkade. Mamma krävde hjälp i sin affär och lovade första dagen att byta av mig klockan fyra när träningen började. Men hon kom aldrig. Jag trodde att det var medvetet, för att hålla mig borta, så jag låste affären i smyg och gick dit ändå.
FIck träna i gummistövlar
Hur blev ni sams?
– Det låter otroligt, men en dag kom en kund som sa sig kunna se in i framtiden. Jag serverade honom en dricka och han tog min hand. Jag bad honom släppa, men han sa bara att jag skulle ringa familjen. ”Ni kan inte hindra henne” sa han i telefon. ”Men hon är en kvinna” invände de. ”Ja, men jag känner att hon kommer bli en stjärna” sa mannen.
Och då?
– De trodde honom. Pappa sa att jag var fri att jaga mina drömmar och köpte ett par skor till mig. Mitt första par. Han visste inte hur fotbollsskor såg ut utan köpte ett par låga gummistövlar. Jag visste heller inte att det var fel. På träningen var jag så uppspelt, så stolt. Alla skrattade men jag brydde mig inte.
Vad hände?
– Jag fick skavsår och bestämde mig direkt för att återgå till att spela barfota. Då berättade de andra i laget att stövlarna var till för bönder.
Sponsorn ordnade fram ett par mer ändamålsenliga dojor och via provspel i Lagos hamnade Faith Ikidi i Bayelsa nere vid Nigerdeltat. Hon skolades om till sittande mittfältare, plockades upp i landslaget och blev som sextonåring den yngsta spelaren i VM 2003. Från bänken såg hon Hanna Ljungberg göra två mål för landet som hon ett drygt decennium senare skulle bli medborgare i.
”Alla sa jävla Piteå, jävla Piteå”
Vägen till Piteå gick via norska Klepp, värmländska Qbik och östgötska Linköping. 2011 landade hon 700 mil från sin födelseort, men ändå hemma.
– När jag spelade i Linköping sa alla jävla Piteå, jävla Piteå. Jag frågade Seger och Kosse varför, men de sa bara att det var en kall liten stad. För mig var hela Sverige kyligt, så det spelade ingen roll. Hur blev det? – Ibland blir man så glad att det inte går att beskriva med ord. Jag trivs inte på högljudda och trånga platser, så jag har aldrig känt mig mer hemma någonstans än i Piteå. De såg på mig som Ronaldo. Jag sa åt dem att kalla mig Faith. Efter ett år ville LDB Malmö, nuvarande Rosengård, värva dig. Varför sa du nej?
– För att de redan hade bra spelare. Om alla stjärnor är i samma lag blir det inte spännande. Jag ville spela för Piteå, vi var underdogs.
Tidigt i karriären råddes Faith Ikidi att inte bli för nära bekant med lagkamrater, för det kunde hämma hennes utveckling. Vem vågar glidtackla sin bästa polare ens på träning?
I Piteå ruckade hon på principerna. Ibland fikade hon med gänget, ibland hakade hon på någon hem. Med tiden började hon benämna lagkamraterna som systrar.
Men den nordsvenska vinterkylan blev hon aldrig riktigt sams med, så efter säsongsavsluten i november flög hon hem till Nigeria för att träna och fira jul. Rytmen gjorde henne gott och efter varje hemmavistelse i värmen återvände hon starkare.
Sedan kom år 2012. Faith var 25 år och omskrivet utlandsproffs på besök hos familjen Ikidi som efter faderns pension flyttat till Bayelsa. Nigeria var oroligt, konflikterna härjade inte bara mellan det muslimska norr och det kristna söder, utan mellan folkgrupper. Terrorsekten Boko Haram sprängde byggnader och kidnappade barn.
Faith minns att det var en lördag. Hon somnade tryggt men väcktes av oväsen.
– Var är hon? Var är våra dollar? ropade mansröster från andra rummet.
Systern föste Faith mot en garderob där hon kurade ihop. Hon bad till gud och
blundade.
–De röjde runt. Jag hörde att de slog pappa. När de inte hittade något värdefullt slog de igen. Knuffade. Det var hemskt att höra.
Vad gjorde du?
–Jag sa samma ord om och om igen. Herre skydda mig från ondska, skapa en sköld så att de inte ser mig. De slog sönder ett nät men missade garderobsdörren. Jag hade tur. De hade bara kommit för att kidnappa mig, så de stal inte ens något innan de drog.
Hur visste de att du var hemma?
–Vi har ett uttryck. Råttan inne i huset berättar för råttan utanför att det finns mat där. Någon som känner mig hade organiserat kidnappningen.
Fick du reda på vem?
– Ja, en nära släkting. Men jag vet inte hur han kom i kontakt med rånarna. De var hemska typer. Många gånger nöjer de sig med att stjäla och slåss, men de var såna som kunde ha tagit mitt liv. Sådant hände.
Beskrevs med ett ord: världsklass
Faith Ikidi kom undan de våldsamma inkräktarna och reste mentalt ärrad till Piteå. Det kommande spelåret 2013 presterade hon hyfsat, men till vintern vågade hon inte åka hem igen. För första gången firade hon jul i Sverige.
– Mina föräldrar sa åt mig att stanna. Det var svårt, för jag kunde inte träna som min kropp vant sig vid. I Nigeria tränar jag stenhårt utomhus varje dag, det gick inte att återskapa i gymmet i Piteå. 2014 var den sämsta säsongen i min karriär och det berodde bara på uppladdningen.
Efter sitt tunga 2014 saknades enkla alternativ. Ett var att bli kvar, ett annat att vända hem. Det ena äventyrade hennes fotboll, det andra hennes säkerhet. Mellanvägen vore att hitta en europeisk klubb på varmare breddgrader, men det vore att göra slut med sin norrbottniska kärlek.
Faith Ikidi fann en sorts kombination. Hon försäkrade sig om att hemmet var tryggat det här året och flög ner för att vinterträna och fira jul. Och så ansökte hon om medborgarskap för att bli kvar i Piteå. I augusti 2015 fick hon det beviljat. I november, när hon beskrevs med ord som världsklass, följsam, stark och komplett i Globen, klev hon aldrig upp på scenen eftersom hon var hemma i södra Nigeria.
Och nu?
2018 vann Piteå SMguld. Ikidi var äldst i laget. Hon har gift sig, fyllt 33 år och lagt till efternamnet Michael. Hon har haft sina chanser att flytta men blir kvar karriären ut, oavsett om det betyder en eller två säsonger till.
– Alla på jorden vill bo på ett bekvämt ställe, där du inte är rädd att någon ska döda eller kidnappa dig. Jag kommer återvända till Nigeria, men Sverige är mitt hem, säger hon.
’Jag sa samma ord om
och om igen. Herre skydda mig från ondska, skapa en sköld så att
de inte ser mig’
’De röjde runt. Jag hörde att de slog pappa. När de inte hittade något värdefullt slog de igen. Knuffade. Det var hemskt att höra’