2020 BLIR DET GÖTT ATT MOSA MOTSTÅNDARLAG

■ Farkosten har kopplat bort sina två understa raketsteg. Nu ska den susa mot stjärnorna.

2018 punktade Göteborg upp en treårsplan för hur laget skulle nå nya höjder. Den säsongen prioriterades passningsspelet, 2019 höjdes aggressiviteten i försvarsspelet och 2020 var tanken att allt skulle klaffa. Nu är vi där. Högre press, fler maxlöpningar, ömsom rakt spel, ömsom bollinnehav.

Rosengårds enda trovärdiga titelrivaler slopar i år tankarna på 4–4–2, mönstrar trebackslinjen Curmark-Kullberg-Berglund och låter finska konditionsmonstren Kuikka och Koivisto täcka flankerna. På innermitten har de fem, sex landslagsspelare att växla mellan och på topp hugger Blomqvist, Blackstenius och Hammarlund.

Är det som står ovan bara en radda efternamn för dig så nöj dig med följande: Det är ett hiskeligt lag. Inte det namnkunnigaste, men utifrån kravspecifikation och spelidé det starkaste vi sett på Västkusten det senaste decenniet. Det kommer bli korsdrag i motståndaröronen. Stöter de högt blir de utrullade, backar de hem kommer attackerna från alla håll. Fråga Fortuna Hjörring (0–5), fråga Linköping som med blotta förskräckelsen kom undan med 1–3 i februari.

I fjol var Göteborg ett steg efter Rosengård hela året. I år har de tappat skadade

Bea Kollmats och gravida Elin Rubensson, men förstärkt med bärande spelare som landslagstrion Filippa Angeldal, Stina Blackstenius och Emma Kullberg.

2020 blir det gött att mosa motståndare.