TOPPLAG TROTS TAPP – OM LFC KAN LÄRA SIG KONTRA

■ Det orättvisa är att Linköping har ett fint lag, men att alla pratar om de som inte är kvar längre.

Mimmi Larsson, såklart, som gick till Rosengård. Målvakten Emma Holmgren som flyttade hem till nykomlingen Uppsala. Och så Stina Blackstenius, en av seriens stora profiler, som försvann i den märkligaste affär damallsvenskan skådat, där Linköping försökte tvärnita mitt i en förhandling men bedömdes ha lovat tillräckligt mycket för att behöva släppa henne till guldjagande Göteborg.

Men nog om det. Vi har ändå ett potentiellt topplag här. På mitten sopar Petra Johansson upp bollar bakom

Maanum och Ahtinen. De stöttas av en backlinje ledd av Nilla Fischer – framför Piteås förra guldmålvakt Cajsa Andersson. Framåt är det knöligare. I grunden vill nog LFC mönstra

Synne Skinnes Hansen, Sophie Sundqvist och Lina Hurtig, där den mittersta är en mindre meriterad version av Blackstenius. Samma kombination av djupledsvilja, explosivitet och målhunger, om än på lite lägre nivå.

Klubben vill värva ett offensivvapen, men om vi utgår från den befintliga uppställningen så måste en sak skärpas i år:

LFC måste lära sig kontra. I fjol var de tröga och ineffektiva i omställningarna. De vann bollen, de fick den framåt, men det ledde ändå inte till avslut.

Lägg på en dos offensivt ansvar hos ytterbackarna och färre dalar än 2019 (0–2 mot Växjö och 1–2 mot Kungsbacka var sex bortkastade poäng), så kanske Linköping slåss om Champions League.