NYA VAGAR SKA VACKA JATTARNA
De har vunnit totalt 16 SM-guld, men storhetstiden ligger långt tillbaka i tiden.
I Superettan slumrar två av Fotbollssveriges jättar, men nu har både Örgryte och Gais slagit in på nya vägar.
– Vår självbild är att Gais ska vara en allsvensk förening, säger klubbens årsfärske ordförande Jonas Andersson.
I den 90:e minuten tryckte Erik Johansson in Gais andra mål.
Det var inte mycket att fira, Gefle hade redan gjort tre och dessutom var Gais sedan ett antal omgångar redan klart för nedflyttning. 2–3 hemma mot Gefle var bara ännu ett steg mot slutet av den säsong där göteborgarna bara lyckades vinna en enda match.
Det var den 1 november 2012 och Johanssons mål var det senaste Gais gjort i allsvenskan. Mycket annat har dock hänt. Erik Johansson har flyttat vidare till Malmö FF, Gent och FC Köpenhamn och blivit landslagsspelare. Han har gift sig med Carina och bytt efternamn till Berg, och kämpar nu för att kunna göra allsvensk comeback i Djurgården.
Tre poäng från negativt kval
Samma år för Gais har inte varit lika positiva. Man gjorde förvisso inte om bra
vaden från början av 2000-talet då man gick från allsvenskan till division 1 på två säsonger, men man har aldrig varit i närheten av att nå allsvenskan igen.
Som bäst sjua i superettan, oftare längre ner i tabellen.
I höstas var man tre poäng från att tvingas kvala sig kvar.
Genom åren har det varit en strid ström av nya spelare, tränare, sportslig ledning och ordföranden.
Det ena projektet efter det andra har bytts ut och börjats om på. Med misslyckande efter misslyckande som följd.
Det är det slut med nu.
På Gaisgården för att stanna
– Vi är en klubb som hoppat lite mellan divisionerna genom alla år egentligen, kanske spelat lika mycket i andradivisionen som i förstadivisionen. Men vår självbild är att vi ska vara i allsvenskan. Det vi jobbar för nu är att förbereda klubben så att vi är redo att ta det steget, säger klubbens ordförande Jonas Andersson.
Nyckelordet här är kontinuitet. Det ska vara slut på tränarbyten och panikköp av nya spelare varje sommar och vinter med risig ekonomi som följd.
Både styrelse och övrig sportslig ledning är på Gaisgården för att stanna. Med start från att Andersson tog över ordförandeklubban för ett år sedan.
– Nu har vi en mycket tydligare sportslig ledning och en sportslig strategi som vi strävar efter. Det har varit för få spelare som har utvecklats när de har varit i Gais. Vi vill satsa mer på träning, individuell utveckling och längre kontrakt med spelarna. Det ska vara en långsiktighet i allt vi gör och inte korta, snabba ryck. Ytterligare en del i det hela är en satsning och förstärkning av vår egen akademi för att få fler gaisare i truppen. Från och med förra året har vi lagt om strategin och satsar mer på talangfullt i närområdet än på äldre, mer namnmeriterade, spelare.
Fyra år i division 1
På andra sidan motorvägen vid Delsjön finns alliansbrodern Örgryte IS. En klubb som är ute på samma sorts resa.
2002 och 2003 (trea och fyra) slogs man om de allsvenska medaljerna, men sedan dess har man både gått i konkurs (inför säsongen 2011) och spenderat fyra år i division 1 södra.
– Alla öisare kommer att se tillbaka på det senaste decenniet som det kanske tuffaste i klubbens historia. Vi sa att nästa steg måste vara att åter etablera oss i svensk elitfotboll. Och det har vi faktiskt gjort nu, sen 2016 har vi spelat i superettan. På sikt ska vi ta nästa steg, för vi vill ju spela i allsvenskan, säger Öis klubbchef Niklas Allbäck.
”Det handlar om alla faktorer”
De två senaste säsongerna har man också hamnat betydligt högre upp i tabellen än värsta rivalen. Men även om siktet är på allsvenskan så sker det stegvis.
– Jag tror att det finns en tendens i idrottsklubbar att skynda snabbt, medan vi tagit approachen att vi måste bygga något som står sig över tid. I strategiarbetet som togs fram inför 2019 sa vi att vi skulle vara en allsvensk klubb senast 2022. Det är ett levande dokument, men det är den horisonten som vi har framför oss när vi jobbar i dag. Sker det tidigare, att vi når allsvenskan redan i år, så är vi mer än nöjda med det. Men det finns för och nackdelar med att gå upp 2020. En lugn och ro att bygga någonting i superettan som står sig över tid är absolut också fördelaktigt.
2014 såldes Öisgården till klubbens storsponsor Matz Thorsson för att rädda ekonomin. I våras köptes den tillbaka av en grupp som kallar sig Öis ambassadörer. Det innebär inte att klubben äger sin träningsanläggning och klubbhus, men man har nu
ändå betydligt mer att säga till om och kan börja renovera och bygga om. Det är en del i utvecklingen för att klubben ska vara redo för den högsta serien.
– Det handlar om alla faktorer. Vår anläggning ska kunna husera ett allsvenskt lag, och den sportsliga organisationen med A-laget ska var redo att ta det klivet. Sen handlar det också om att akademin ska kunna följa med och att organisationen kring evenemang och arrangemang behöver utvecklas.
För drygt 15 år sedan slogs Öis om de allsvenska medaljerna. Är det en svunnen tid, eller är det möjligt för er att nå dit igen?
– Svunnen tid skulle jag inte säga, men det gäller att ta det steg för steg. Nu vill vi upp till allsvenskan, den nivån där vi känner att vi hör hemma. För att sen kunna ta nästa steg och utmana de större klubbarna i svensk elitfotboll. Men, strategimålet talar om att vi ska bli en etablerad allsvensk förening. När vi väl når det så kan vi börja titta på vad som är rimligt.