FINLIR PÅ PAUS – DÅ BLIR LJUNGSKILE SVÅRSLAGET

■ Ljungskile har ett halvrisigt rykte bland konkurrenterna. Om det där kommer att förändras under säsongen?

Det tror jag knappast att LSK vill.

Allt sedan bröderna Wålemark tog upp LSK i svensk elitfotboll i början på 1990-talet har det rynkats lite på näsan åt ”bönnerna från Bohuslän”.

Skälet till det är att LSK har ansetts spela primitivt, inte följt med i den moderna fotbollens tidevarv – med allt vad det innebär av ett blixtrande snabbt kombinationsspel i sista tredjedelen – utan förlitat sig på gammalt hederligt sparkaoch-spring. Bollen har varit mer i luften än på marken när LSK har visat upp sig och överstegsfinter var bara till för något år sen ett okänt begrepp på Skarsjövallen med omnejd.

Det blir inte ”långa bollar på Bengt” ständigt och jämt denna säsong – men det blir det ibland. Och mot det finns inte mycket att invända – ska LSK kunna ta tillräckligt med poäng för att klara kontraktet måste resurserna nyttjas optimalt. Och då handlar det i första hand om att jobba hårt, följa de taktiska direktiven till punkt och pricka och – när så krävs – vara en böld i akterkastellet på motståndaren.

Svårspelat och svårslaget lär Ljungskile bli. Men det finns också anledning att tro att laget kan bjuda på lite ögongodis också.

Johan Svans högerfot är inte att leka

med, Joakim Olaussons teknik och speluppfattning lär duga gott även på denna nivå och framåt mönstrar grönvitt en spelare vars namn du absolut gör bäst i att lägga på minnet.

Isaac Boye.

En gång till: Isaac Boye.