FRAMGÅNGARNA NÄRA FÄLLA
ENKÖPING. Året i allsvenskan följdes av ekonomiskt och sportsligt kaos.
Först 17 år senare står Enköpings SK på en grund som kan bära ett nytt elitlag. – Det är skithäftigt att se lagkänslan växa fram, säger ex-allsvenske Henrik Johansson, som är tillbaka i rollen som målvaktstränare.
Den som öppnar dörren till läktarbyggnaden på Enavallen möts av tre stora tavlor som hänger sida vid sida på en tegelvägg. ”Månadens bilder” från EnköpingsPosten. Fotograferna Stig Norling och Christer Gustavsson tar besökaren med till oktober 2002, då sportklubben i Sveriges närmaste stad tog steget till allsvenskan.
Ett par meter bort, ovanför dörren som leder till omklädningsrummen, hänger ett foto på spelarna i bragdlaget. ESK var känt för sin ungdomsverksamhet och behövde inte gå över Enköpingsån för att hämta spelare.
– Tomas Andersson, Marco Da Silva, ”Henke” Johansson, Johan Thörnblom ... Sedan har vi Fredrik Ulmstedt, Johan Olsson, Magnus Reuterwall, Joakim Gustafsson, Henrik Norrström, Nichlas Norell, Martin Andersson och Anders Ulmstedt, rabblar Kari Lappalainen medan han studerar lagfotot rad för rad.
Sedan viker han in pekfingret, sänker blicken och summerar.
– Det var tolv killar från Enköping och det var det som var så kul. Det är helt sjukt, alltså.
58-åringen minns den där dagen, den 26 oktober 2002, som om det vore i går. Enköping mötte Häcken på Rambergsvallen i slutomgången och föll med 3–4 sedan Henrik Dahl avslutat målskyttet på stopptid. Plötsligt hade Västra Frölunda chansen att göra seriesegrande Öster sällskap till allsvenskan. En poäng var allt som behövdes men Trelleborgs FF höll undan, vann med 2–1 och hjälpte ESK till högsta serien.
Spelarna följde upplösningen genom assisterande tränaren Peter Gerhardsson. Den blivande förbundskaptenen hade telefonkontakt med förre klubbchefen Janne Wahlqvist, som befann sig på Vångavallen. Varje sekund var evighetslång, men till slut kom slutsignalen.
Kari Lappalainen upplevde dramatiken från vardagsrummet och är en av alla ESK:are som står i evig tacksamhetsskuld till TFF:s tvåmålsskytt Greger Andrijevski.
– Vi hade både tv:n och radion på. Ungarna var hemma och min kusin från Finland var på besök, så han sov över. Då festade vi lite. Ja, det var helt galet, säger Kari.
Han var en av närmare 2 500 ESK-anhängare som tog emot spelarna på Enavallen den kvällen. Tomas Brolin var också där. Landslagshjälten firade avancemanget med Jonny Rödlund, kompisen från IFK Norrköping och OS-laget 1992, och följde med spelarna till nattklubben Joar Blå.
Baksmällan, åtminstone den ekonomiska, blev ihållande. ESK tillhörde inte favoriterna inför superettan 2002, gick in med skulder på 7,4 miljoner och tvingades lämna in en handlingsplan för att få elitlicens. Bengt Carlsson, som valdes till ordförande i juni samma år, hade som tur var bättre koll på bokslut än serietabeller. Direktören som aldrig sett ESK spela men haft ledande poster på Bahco, BT Industries och Electrolux hjälpte den konkursmässiga föreningen att förbättra sitt egna kapital med 4 miljoner.
Skuldberget var sprängt men knappast jämnat med marken. ESK hade inte råd att bygga ett konkurrenskraftigt lag inför den allsvenska debuten, trots hjälp från ett riskkapitalbolag. Klubben behöll nyckelspelare som Peter Berggren, Jens Gustafson, Jonny Rödlund och Nichlas Norell, värvade Andreas Hermansson, Baksim Sopi, Johan Norell, brassen Berger, Johan Wallinder, Benny Olsen, Brima Koroma och lånade målvakten Driss El Asmar av Malmö FF. Det var bevisligen inte tillräckligt.
Allsvensk premiär på Råsunda
Enköping förlorade genrepet mot Café Opera med 0–3 och premiären mot AIK slutade med samma siffror. Kari Lappalainen, fotbollspappan som då jobbade med ESK:s ungdomslag, följde den historiska matchen från Råsundas läktare.
– Det är klart jag kommer ihåg premiärmatchen mot AIK. Jag blev intervjuad av media och blev så nervös när de stack fram mikrofonen.
Vad sa du?
– Att vi har bäst ungdomsverksamhet. Det må vara sant men var en klen tröst 2003. ESK vann bara 3 av 26 matcher i allsvenskan och rasade ur superettan året därpå. Skulderna fortsatte växa och uppgick 2004 till 6 miljoner. Efter säsongen kallade klubben till ett extrainsatt årsmöte för att diskutera en eventuell konkurs men medlemmarna föredrog styrelsens förslag, att bolagisera.
Sagt och gjort. Enköping Fotboll AB registrerades ett par dagar efter mötet men det var inte lösningen på problemen. Det första verksamhetsåret, 2005, slutade med en förlust på 1 235 000 kronor. Av landets division 2klubbar visade bara Qviding dystrare siffror. Det blev bättre men inte bra året därpå, med ett underskott på 568 000.
Trots bokslutslarmen fortsatte ESK sin satsning mot superettan och säsongerna där, 2007 och 2008, kostade inte oväntat mer än de smakade och fotbollsbolaget skulle fortsätta blöda.
2009 drog Enköping Fotboll AB på sig kostnader på 10,4 miljoner och gjorde en förlust på 2,9 miljoner, vilket motsvarade 38 procent av den totala omsättningen. Året därpå, i division 2, tog sportklubben tillbaka spelrätten men motgångarna skulle fortsätta, åtminstone på fotbollsplanen.
2015 spelade ESK i division 4, ljusår från allsvenskan.
Blir det jobbigt med alla minnen när du studerar lagbilden i dag?
– Nej, inte på det sättet. Det var ju häftigt när storlag som Hammarby och Djurgården kom hit och spelade. Då hjälpte jag till runt matcherna, stod i entrén och gjorde andra smågrejer. Det var kul, även om vi fick lida. Många tycker att de ekonomiska efterdyningarna har varit jobbiga. Det är väl först nu ekonomin är under kontroll. Ja, vi strävar uppåt igen. Till allsvenskan kanske vi aldrig kommer men det vore kul om vi kan gå upp ett par pinnhål eller åtminstone bli ett stabilt division 1lag, säger Kari Lappalainen, där han står i sin träningsoverall. Enköping är väl tillräckligt stort för att ha ett lag i superettan? – Ja, det är ju lätt att komma hit. Nu kommer det en bil från Uppsala, en från Västerås och en från Stockholm.
Kari Lappalainen ska inleda sin fjärde säsong som lagledare för Alaget. Han har starka känslor för Enköping och dess sportklubb, precis som den övriga ledningen. Den nya tränarduon utgörs av Mikael Lindqvist och Haris Smajic, som har jobbat ihop på Sirius akademi. ”Linkan”, tidigare spelare och ungdomsledare i ESK, har tränat många av dagens Alagsspelare, lagkaptenen Mohammed Ibrahim, Gustaf Persson, Martin Lönneberg, Jonatan Åhlin och Johannes Andersson. Som akademitränare har han, liksom Smajic, även stenkoll på Felix Ljungberg och Joel Bernhardsson.
Dessutom har laget en nygammal målvaktstränare i Henrik Johansson, en av Enköpingskillarna som tog ESK till allsvenskan. Han går fram till tavlorna i entrén och pekar på en av bilderna, där han ses krama om en lagkamrat utanför omklädningsrummet på Rambergsvallen.
Vid hans sida står en tavla med texten ”Henke, detta är en målvakts tavla. Grattis till allsvenskan.”
– Det blev en ”groda” i den matchen också. Jag fick en dålig bakåtpassning och sparkade bollen på en motståndare (Jonas Axeldal) så att den gick in i mål.
Henrik Johansson spelade samtliga matcher 2002 men så var han också ensam målvakt i truppen. Klubben hade knappt råd att köpa in bollar och strumpor men den ekonomiska krisen påverkade inte det sportsliga.
– Det var ett helt galet år. ”Låt dem göra ett mål så gör vi två”, sa Olle Kullinger. Sedan gjorde vi det. Det var mycket roligt och jäkligt många egna produkter. Ja, jag tror att vi var elva i allsvenskan 2003. Vi hade spelat ihop ganska länge under Bosse Petersson. Sedan kom (Peter) Lenell och tog över. ”Du byggde grunden och vi lade klart taket”, som någon sa, berättar Henrik Johansson, som fick begränsat med speltid i allsvenskan eftersom ESK värvade Kenny Stamatopoulos när låneavtalet med MFF:s Driss El Asmar löpte ut.
Kan du se det hända igen, att Enköping tar sig till allsvenskan?
– Det är nog inte omöjligt. Samtidigt ska man veta att det krävs ganska mycket. Att komma bland de två bästa i superettan är inte så jäkla lätt. Det är inte lätt att vinna en serie över huvud taget.
Henrik spelade för Enköpings SK fram till 2010, då han gick till grannklubben Fanna BK. I dag är han 43 år och nedtrappningen pågår fortfarande. Förra året spelade han några matcher för ESK:s Blag och var plötsligt lagkamrat med sin son. Eric, som han heter, är 17 år och debuterade i division 2laget förra säsongen.
– Jag är beroende av fotboll. Ja, så är det bara. Egentligen har jag aldrig lagt av och när grabben flyttade över inför förra säsongen följde jag med, säger Henrik.
Han gillar det han har sett under försäsongen, och det beror inte enbart på att hans älskade ESK har imponerat i träningsmatcherna. I omklädningsrummet har han sett ett antal unga män smälta samman till en enhet.
”DET VAR JU HÄFTIGT NÄR STORLAG SOM HAMMARBY OCH DJURGÅRDEN KOM HIT
OCH SPELADE. DET VAR KUL, ÄVEN OM VI FICK LIDA. DET ÄR VÄL FÖRST NU SOM EKONOMIN ÄR UNDER
KONTROLL.”
Kari Lappalainen, fotbollspappa i ESK
– Det är skithäftigt att se lagkänslan växa fram, säger Henrik Johansson.
Han är inte den ende före detta elitspelaren som har starka nostalgiska och känslomässiga band till ESK. De sju senaste åren har Alaget tränats av Martin Andersson och förra säsongen fungerade Jonny Rödlund som hans assistent. Bosse Petersson, som byggde succélaget 1998–2001, kom tillbaka i två perioder, som tränare och manager.
Förre spelaren och hjälptränaren Pelle Johansson tog förra året över ordförandeklubban och Patrik Bjerketun, som också har ett förflutet som spelare och ledare, är sportansvarig och vice ordförande. I styrelsen har de sällskap av målmaskinen Kjell Mattsson, exallsvenske Tomas ”Pavo” Andersson och Linus Bylin.
– Det är en styrka. Efter den allsvenska sejouren, då klubben gjorde en nysatsning, värvade en främlingslegion och gick upp i superettan, blev det struligt i ett par år. Skulderna hängde kvar men nu har vi betat av allt och har bra koll på ekonomin, säger Bjerketun.
Är ni tillbaka i samma läge där den förra resan mot allsvenskan startade? – Ja, ungefär. Vi har haft flyt och kunnat bygga en stomme med spelare från egna led. Det har vi levt på i fem, sex år och några spelare har återvänt. Just i år känns det väldigt bra. Vi strävar efter att komma upp i division 1 inom en snar framtid. Det är där vi vill vara i ett första läge.
Slutade elva förra säsongen
I allsvenskan 2003 hade Enköpings SK ett hemmasnitt på 4 451 åskådare. Publikrekordet på 9 102 sattes i maj, när blivande mästarlaget Djurgården besökte Enavallen.
Förra säsongen sökte sig i genomsnitt 236 personer till samma arena för att se ESK:s hemmamatcher. Medlemmarna i Green Spanners, supporterklubben som bildades under storhetstiden, har tystnat och det är inte svårt att förstå varför.
ESK slutade på elfte plats i division 2 norra Svealand, tre poäng från negativt kval. Nykomlingen hade betydligt större förhoppningar men gjorde bara 39 mål på 26 matcher och läckte bakåt.
En delförklaring till måltorkan sitter på en massagebänk med lindad vänsterfot. Felix Ljungberg betyder mycket för Enköping, både som framspelare och avslutare. När 21åringen blev skadad i början av juni, i bortamötet med IFK Stocksund, och tvingades avsluta säsongen i förtid var det som om hela laget började gå på kryckor.
– Förra säsongen var ganska tuff men jag har jobbat hårt för att komma tillbaka. Nu känns det väldigt bra, både för mig och laget. Det ska bli en spännande och rolig säsong, säger Felix Ljungberg, som slet av ett ligament i foten.
Division 1 nästa?
– Har man inte den tanken är det omöjligt, men man vet inte om det blir så.
I år kommer merparten av lagen i division 2 norra Svealand från 08området. Bland utmanarna märks Karlbergs BK, som kvalade till division 1 i fjol, och FC Stockholm Internazionale, där Johan Mjällby fungerar som tränare. På sin fortsatta vandring från division 7 har klubben bland annat värvat Joel Rajalakso, supertalangen som 2013 lämnade just ESK för att spela allsvensk fotboll med Åtvidaberg.
ESK har tappat tre viktiga spelare, VSKlånen Hugo Östlund Rödlund, Dennis Botchey och Kevin Custovic, men ska inte vara sämre än i fjol.
– Vi har en bättre trupp än i fjol även om vi har blivit av med några nyckelspelare. Vi har fått in ersättare för dem och ytterligare några nyförvärv. Det känns som att vi har fått en bredare trupp, säger anfallskollegan Jonathan Böckert.
24åringen har också ett förflutet i samarbetsklubben VSK men har tillhört Enköping sedan 2018, då han svarade för 18 mål i division 3. Böckert är Jonny Rödlunds systerson och således kusin med Hugo Östlund Rödlund, som gick vidare till IFK Eskilstuna.
– Jag var på många matcher när Jonny spelade här och kommer ihåg när de gick upp. För mig var det nog en underliggande faktor när jag valde klubb, att jag var och kollade på dem. Dessutom kände jag att de vill satsa. Enköping är spännande jämfört med många lag i Västerås. Där är det VSK som satsar men sedan är det inte mycket mer. Ja, jag kände att Enköping var ett bra alternativ, säger Böckert.
Han vann interna skytteligan även i fjol men i år har konkurrensen hårdnat, inte bara för att Felix Ljungberg är tillbaka efter sin fotskada. Enköping vann dragkampen om Haris Bajramovic, som gjorde 20 mål på 13 starter när lokal och seriekonkurrenten Fanna BK tog klivet från division 3.
Bajramovic, som provspelat för Dalkurd, visade omgående att han har lyckats konservera målformen. I sin första träningsmatch, mot Eskilstuna City, gjorde han mål efter fem minuters spel.
– Jag hoppas att det fortsätter så, men det gäller att vara ödmjuk och jobba hårt, säger 25åringen, som likt Felix Ljungberg pendlar från Uppsala.
Felix Ljungberg och Jonathan Böckert har förflyttat sig från omklädningsrummet och slagit sig ner i en skinnsoffa på övervåningen i väntan på ytterligare ett träningspass på konstgräset på Korsängens idrottsfält.
Väggarna är täckta av vimplar från besökande klubbar och lagfoton från en svunnen tid. Där står den tunnelseende landslagsmannen och Hammarbyikonen Uffe Eriksson, som återvände till Enköping för att avsluta karriären där den tog fart. Där sitter förre förbundskaptenen Erik Hamrén, som tränade ESK i slutet av 1980talet. Där står målvaktshjälten Ronnie Hellström, som hade en sommarstuga på närliggande Märsön och ingick i lagledningen 1986. Där kommer, livs levande, Örjan Pugh Pettersson, klubblegendaren som jobbar på kansliet.
”ALLA VILL SPELA
PEPS FOTBOLL, BARCLEONAFOTBOLL, MEN VI FÅR LUGNA NER OSS LITE GRAND OCH SPELA EFTER DET VI HAR I LAGET.”
ESK:s tränare Haris Smajic
”Så man kan gråta av lycka”
I samlingsrummet intill står ett välfyllt prisskåp, som berättar om framgångar på både ungdoms och seniorsidan. För att den stundande säsongen inte ska bli en pånyttfödelse i mängden utan sluta med påfyllning har ESK stärkt laget runt laget.
– Det finns mycket fina spelare i laget men många är småskadade sedan förra året. Pelle, som är ordförande, gör fantastiska grejer och har hjälpt oss att bilda en stab. Nu har vi massör, målvaktstränare, kiropraktor och fystränare. Allt är på plats och teamet funkar hur bra som helst, säger tränaren Haris Smajic.
Han lyfter en pappmugg, sippar på sitt
kaffe och sveper med blicken över lokalerna.
– Titta, det är så att man kan gråta av lycka. Enköping är ett före detta allsvenskt lag som har klättrat från division 4 och så småningom ska vinna division 2. Att gå hit är ett av mina bästa beslut inom fotbollen. Jag har träffat fantastiska människor och vi har en fruktansvärt bra trupp. Det är en utmaning men vi vill jättegärna vinna serien i år och det ska vi försöka göra. Jag är här för att vi ska vinna ligan. Jag är här för att vinna varje match. Samtidigt måste man vara realistisk. Det är mitt och Mickes första år och vi ska bli stabila på många plan. Sedan kan vi satsa mer men får vi chansen att går upp till division 1 tar vi den varje dag i veckan, säger Haris Smajic.
Spelade VM mot Maradona
Den 60årige Uppsalabon har hunnit med mycket i sitt fotbollsliv. Han är fostrad i FK Sarajevo och spelade 1979 U21VM för Jugoslavien, som bland annat mötte Argentina med en viss Diego Maradona. I den sista gruppspelsmatchen, mot Indonesien, gjorde han mål redan efter fem minuter.
Haris Sajic alltså, inte Maradona. Det var turneringens tredje snabbaste mål, vilket uppmärksammades av Fifa.
– Jag fick en fin silverklocka, en Seiko, men den blev stulen i Stockholm, berättar Haris.
Han spelade för FK Sarajevo i den jugoslaviska ligan under många år och hamnade så småningom i FK Famos Hrasnica, där han blev lagkamrat med den blivande AIKikonen Nebojsa Novakovic.
– Nebojsa bodde inte långt från fotbollsplanen och hade kompisar som spelade med mig. Det var därför han började spela där men om jag inte varit skadad hade han aldrig blivit fotbollsspelare.
Är det så?
– Ja. Jag var skadad i sex månader och då kom han och tog min plats. Han var fantastisk, hur bra som helst. Jag blev paff när jag såg honom första gången. Nebojsa är en jättebra kille och en jättebra fotbollsspelare. Det var en rolig period.
När Novakovic skrev på för Vasalund 1991 var Haris Smajic redan på plats i Sverige. Han avrundade den aktiva karriären som spelande tränare i FK Bosna. Som ledare fortsatte han verka i Valsta Syrianska IK och Gamla Upsala innan han 2005 gick till Sirius, där han skulle bli kvar i 15 år.
Den nye ESKtränaren har i huvudsak jobbat på ungdomssidan men ledde under två säsonger Alaget tillsammans med Andreas Brännström.
Nu vill han uppåt i seriepyramiden igen, med Enköpings SK.
– Jag och Micke Lindqvist jobbade ihop med Sirius U19lag i två års tid. Förra året ringde han och frågade om jag var intresserad av att dela på tränarjobbet här. Varför inte testa? När jag kom hit var det som att få en smäll i ansiktet. Ja, det var ett uppvaknande. I akademin kan man inte göra det man vill eftersom det finns så många tränare i varje lag. Här kan jag, Micke och resten av teamet forma spelarna. Vi kom hit med nya idéer, spelarna svarade direkt och har kört som galningar. Här är allt så fruktansvärt bra att jag sjunger i bilen på väg hem. Jag har fått glädjen tillbaka. Vilken typ av fotboll vill ni spela?
– Alla vill spela Peps fotboll, Barcelonafotboll, men vi får lugna ner oss lite grand och spela efter det vi har i laget. Jag och Micke har lovat att vi ska spela en offensiv fotboll och det kommer vi göra. Vi har spelare som kan avgöra matcher på egen hand men är sårbara hemåt.
Att ESK är ett offensivt och konkurrenskraftigt lag har framkommit med all tydlighet under försäsongen. Enköping har kört över division 3lagen Eskilstuna City FK (5–3) och Syrianska Eskilstuna IF (4–1) och spelat bra mot division 2motstånd, 1–0 mot IFK Eskilstuna, 5–2 mot TrosaVagnhärad SK och 2–2 mot Gamla Upsala SK. Enda plumpen, 1–5, kom mot Assyriska FF men då fanns inte mindre än tio spelare på frånvarolistan, däribland nyckelspelare som Mohammed Ibrahim, Alexander PerssonNjie och Gustaf Persson.
Haris Bajramovic är långt ifrån det enda nyförvärvet. Johannes Andersson har återvänt från Fanna BK, Joel Bernhardsson har hämtats från Sirius, BP och AIKfostrade mittbacken Adam Ek valde ESK efter att ha spelat universitetsfotboll i USA, Emil Pettersson och Marcus Lindholm har anslutit från Sala, förre VSKspelaren Jonathan Häll ska göra comeback i ESK, rutinerade backen Micael Tuhkanen har hittat hem efter en sex år lång utflykt och Danilo AlSaed, som studerats av både AIK och Djurgården, ska fortsätta växa i Enköping.
– Dessutom tränar några 16åringar regelbundet med Alaget. Vi satsar ungt, har två spelare över 25. Resten är 19–24 år, berättar Haris Smajic.
Vad ser du för huvudkonkurrenter?
– Jag är inte så insatt i division 2lagen även om jag läser om våra motståndare när de har spelat matcher. Det är inte samma serie som i fjol. Det är fler Stockholmslag i år och starka grupper som IFK Stocksund och Stockholm Internazionale. Gusk (Gamla Upsala SK) kanske också är ett lag som ska ligga där uppe. Jag vet inte, har inte så bra koll.
Det är bättre att fokusera på sitt eget? – Ja, vi kan också vinna serien. Ingen annan tror på oss men vi tror på det vi gör. Spelarna har jobbat bra och är beredda. Sett till deras inställning på matcher och träningar kommer det bli bra, säger Haris Smajic.