RASET ÄR INTE VÄRDIGT EN KLUBB SOM ÅTVIDABERG

LEIFBY: Klubben som sjunkit mot botten – är de fotbollsvärldens Atlantis?

Vad har hänt med Åtvidaberg?

Serveras det inga elefantöron i byn längre?.

Min gamle klasskamrat Henrik Ramberg från Virestad socken kommer förmodligen känna sig lätt nedslagen när han läser den här krönikan och inser att jag inte har lagt allt krut på hans FC Gute där han nu huserar som assisterande tränare.

”Granen”, som vi kallade honom, får ursäkta, för av alla lag i division 2 södra Svealand är det ett som putar ut lite extra.

Här finns ett litet fotbollsskär jag inte kan paddla förbi hur som helst, här måste jag få lägga till en stund.

Eller skär och skär, vi kanske ska trycka på lite hårdare.

Är Åtvidaberg till och med fotbollsvärldens Atlantis?

Det en gång så rika och bördiga som nu har sjunkit i det stora fotbollshavet, om inte till botten så en bra bit ner.

Äh, vi pratar elefantöra i stället.

En gång ett förstklassigt lag

Åtvidaberg (vissa säger ”Åtvid”, andra ”Bruket”, beroende på generation) var en gång i tiden ett förstklassigt svenskt fotbollslag som skördade triumfer svenska lag inte ens gör i Football manager-spel nuförtiden.

Industrikoncernen på orten då hette Facit och hand i hand med företaget gick fotbollslaget Åtvidabergs FF.

Historien är väldokumenterad och ni gör er själva en otjänst om ni inte läser Mats Samuelssons ”Hjältarna” som i jämförelse får mycket annan ”sportlitteratur” att likna hoprafsade dassböcker.

På 60-talet hade ”Åtvid” sin första storhetstid, de tog sig upp i allsvenskan 1967 och namn som bör nämnas är ”Knalin” Andersson, Jan Olsson, Roger Magnusson (senare evig hjälte i Marseille) som värvats som 16-åring från Blomstermåla – och så värvarkungen Lasse Spjut.

En av många fina historier i Samuelssons ”Hjältarna” är den om när Spjut hösten 1970 värvade Ralf Edström som var på vippen att skriva på för Örebro.

Bråttom var det, så Spjut fick kasta sig i en lånad Volvo 142:a för att pipa iväg till Degerfors för att förhandla.

Bilen hade sommardäck och Spjut gled av vägen någonstans i Laxå-trakten, det enda han hann tänka innan bilen drattade i diket var ”vilken tur att det inte är min bil”.

Han fick hjälp att dra upp bilen, kraftigt försenad kom han till Degerfors och bilden som mötte honom skulle han aldrig glömma.

– Ralf står där, vid kiosken där vi skulle träffas, rödnäst och med en toppluva nerdragen nästan till nästippen. Jackan är marmorerad av frost och han joggar på stället för att hålla värmen.

Resten är, som det brukar heta, historia. Åtvidaberg vann allsvenskan 1972 och 1973, tog sig till kvartsfinal i Europacupen men förlorade mot Barcelona, ett annat år skakade man storlaget Bayern München och tog dubbelmötet till straffar efter förlust borta (1–3) och vinst hemma (3–1, men ledde med 3–0 och borde även gjort 4–0).

”Lummigt och fint”

I 1974 års VM-trupp ingick åtta spelare som spelade eller hade spelat i Åtvidaberg, en av dem var Ralf Edström.

– Man kunde cykla till träningarna, Kopparvallen ligger så ”gött” också, lummigt och fint, har Ralf berättat.

Han bodde på Metallvägen då, med Roland Sandberg på andra våningen, och fem dagar i veckan gick han till sin kvarterskrog och åt lövbiff – ”elefantöra” – med pommes.

Riktigt lika idylliskt är det inte längre i Åtvidaberg.

De har rasat genom seriesystemet (allsvenskt så sent som 2015), föreningen härjas av inre stridigheter och omgärdas nu av rykten gällande uppgjorda matcher.

Det är inte värdigt en klubb som Åtvidabergs FF.

Serveras det inga elefantöron i byn längre?