’’DET VAR EN VIDRIG DAG’’
I ALLSVENSKAN FÖR BARA TVÅ OCH ETT HALVT ÅR SEDAN – NU MÅSTE ANRIKA ÅTVIDABERG STARTA OM I DIVISION 2
ÅTVIDABERG. Åtvidaberg har rasat från allsvenskan till tvåan men en sak är sig lik.
Henrik ”Fimpen” Gustavsson glöder med oförändrad styrka.
– En del säger att fotboll är en sport medan andra pratar om passion. Jag kallar det sjukdom, säger målvaktslegendaren som blev assisterande tränare. Text & foto: Stefan Holm
Det är bara minuter kvar till avspark och spelare och ledare har samlats i en ring i Åtvidabergs omklädningsrum. Drake och Rick Ross har tillfälligt tystnat för att Daniel Rambin ska få ordet.
Han pratar inte lika snabbt och melodiöst som hiphopartisterna, men även han levererar en tydlig uppmaning.
– Vi har visat att vi kan springa som fan. Idag ska vi visa att vi kan spela fotboll också, säger den 21-årige lagkaptenen innan händerna sträcks mot cirkelns mitt.
Rambin vet inte hur rätt han ska få. Efter drygt 20 minuters spel visar matchtavlan på Kopparvallen 4–0 och det ska bli ytterligare ett mål innan spelarna är tillbaka i värmen i omklädningsrummet.
Resultatet imponerar, men den här kvällen är det inte Chelsea eller Bayern München som står för motståndet. Det är en försäsongsmatch mot division 3-laget Västerviks FF. Det är så verkligheten ser ut i dag.
Kom in med fem omgångar kvar
Åtvidaberg åkte ur allsvenskan 2015 och rasade i höstas ner till division 2. Under den tiden har A-laget haft i princip lika många besökare som biografen i Horn. 19 spelare försvann när den anrika föreningen åkte ur superettan 2017, ytterligare 16 drog vidare efter den första säsongen i division 1. Kaos fortsatte råda i fjol, då spelarna underpresterade, huvudtränaren Rickard Johansson fick sparken och ersattes av Tor-Arne Fredheim, som också tvingades bort i förtid. När fem omgångar återstod att spela tog assistenten Jesper Ny över huvudansvaret och Henrik ”Fimpen” Gustavsson klev in som hjälptränare.
–Vi hittade ett jättebra koncept med
”Fimpen” och Jesper, förlorade inte en enda match men åkte ur ändå. Att det skulle sluta på det sättet var jäkligt tufft och surt. Vi var bättre än så, säger Daniel Rambin.
Efter säsongen följde en ny massflykt, bara tre av spelarna – Rambin, Patrik Gustavsson och Theodor Skarp – återfinns i årets trupp. Emir Plakalo, målvakten, har tränat med laget men hoppas hitta en klubbadress högre upp i divisionerna.
– I min ålder vill jag egentligen inte spela i division 2, men jag kände tidigt att jag ville stanna. Jag älskar att spela i Åtvid, är inne på min fjärde säsong och känner ansvar. Jag vill leverera, känner stort förtroende från tränarna och tror på en otroligt bra säsong så att vi klättrar i seriesystemet. Vi är inte i division 2 för att stanna. Vi ska definitivt upp, säger Daniel Rambin.
Han är son till förre ÅFFspelaren Ulf Johansson och lämnade närliggande Brokinds IF för att börja på fotbollsgymnasiet i Åtvidaberg. Det på många sätt nya ÅFF består till stor del av spelare med samma bakgrund. Inte mindre än sju spelare – Daniel Westlund, Casper Creutz, Hugo Widner, Emil Sterler, Daniel Enqvist,
Jonathan Guseff och Max Malmén – har flyttats upp från U19truppen.
Två storvuxna holländare, Diederick Luydens och Bram van Dongen, har värvats för att ge stabilitet i försvaret. Ett annat internationellt inslag, Josh Bragg, ska fungera som spelmotor. Engelsmannen med den fina passningsfoten har ett förflutet i Umeå, Linköping City och Boden, men kommer närmast från australiska Dandenong Thunder SC.
I övrigt har globetrottern Anders Eriksson anslutit från IFK Östersund, Mohammed Yousef från AFK Linköping, Felipe
Reidler De Moraes från Mjölby och Marcus Karlsson från Värmbol.
– Vi är unga, men ett väldigt bra gäng. Alla drar åt samma håll och har samma syn på vad vi ska göra för att lyckas. Det blir en nyckel. Tidigare har vi haft duktiga spelare men helheten har inte klaffat. Det tar tid att bli ett samspelt lag, men nästan alla i laget har gått på gymnasiet här, har fått samma utbildning och vet hur Åtvid spelar, säger Rambin.
Åtvidabergs FF saknar rutin, men det är inte uteslutet att Andreas Johansson, 29, återvänder framåt hösten. Lagets förre kapten blev pappa i mars vilket förklarar varför han inleder säsongen i division 4-klubben Grebo IK.
– Det kan bli något slags comeback, men går det bra ska jag inte in och rota, säger Andreas, som fortfarande inte har kommit över degraderingen.
– Det var en vidrig dag. Jag är uppvuxen i Åtvidaberg och har sprungit på Kopparvallen hela livet.
Bruksandan försvann
På resan genom seriesystemet har Åtvid förlorat bruksandan, den som i alla tider har varit klubbens främsta konkurrensmedel. Utan den, och möjligheterna storsponsorn Facit gav, hade ”Bruket” knappast blivit svenska mästare 1972 och försvarat titeln året därpå.
– När vi åkte ur superettan hade vi verkligen ingen lagsammanhållning. Då gjorde det egentligen inget att många spelare försvann. Visst, vi förlorade jätteduktiga spelare, men de flesta var inte här för ÅFF utan för sig själva, säger Fredrik Petersson.
Han har tagit med sig hunden Peppar till Kopparvallen och slagit sig ner i höjd med mittlinjen på den gamla träläktaren. 49-åringen hävdar att stolarna är skönare här än på huvudläktaren och det finns ingen anledning att ifrågasätta det. Fredrik har varit en stående gäst i 40 år, som supporter, spelare och fotbollspappa. Hans son Adrian har spelat i ungdomslandslagen och skrev ett stycke fotbollshistoria 2016, då han blev den första spelaren född på den här sidan millennieskiftet som fick speltid i superettan.
Nu vill den unge backen vidare i karriären och mycket talar för att 2–2-matchen mot Lunds BK blev hans sista i ÅFF inom en överskådlig framtid. Fredrik var förstås här då, den 2 november 2019, dagen då hans älskade Åtvidaberg blev ett division 2-lag.
– Resultaten gick inte med oss förra året. Jag tyckte så synd om grabbarna. De var inte så dåliga att de skulle behöva åka ur.
Det är otroligt, men så är det ibland, säger Fredrik Petersson.
Hur tog du det personligen?
– Det var frustration. Tårar. Ja, fy fan. Hur ser du på omstarten i division 2?
– Det är jättetråkigt. De ska i alla fall vara i ettan, tycker jag. Jag vet inte varför det har blivit så här, men vi har inte utvecklat det vi hade.
Tror du det någonsin kommer att spelas allsvensk fotboll i Åtvidaberg igen?
– Nej, inte allsvensk. Superettan kan vi säkert klara av, men man ska aldrig säga aldrig. Jag trodde inte att de skulle gå upp senaste gången de gick upp.
Hur ser du på den närmaste framtiden?
– Klarar de sig kvar det här året kan det nog bli bra. Ja, så illa ser jag på det. Det här är ett jätteviktigt år. Jag hoppas verkligen att jag har fel, men ska jag vara helt ärlig tycker jag att truppen är för tunn.
Vad betyder fotbollen för dig?
– Jag sitter ju här, så den betyder massor. Ja, det gör den. Man är ju blå.
Förra säsongen var det bara Landskrona som hade ett högre publiksnitt än Åtvidabergs 982 och mycket talar för att folk fortsätter att ta sig till Kopparvallen, som rymmer fler åskådare än det bor människor i Åtvidaberg.
Den här kvällen är det kallt och fuktigt och jävligt, men det hindrar inte att drygt 100 personer ser Åtvid köra över ett motstånd som inte kan bjuda på motstånd.
På ena kortsidan står några tonårskillar och försöker skapa stämning. Tränaren Jesper Ny har hjälpt dem att fixa en trumma. ”Östergötland tillhör oss!” har klackmedlemmarna skrivit på ett lakan som knappast lär provocera gästerna från Småland.
– Det är så här det brukar se ut. På sådana här matcher har vi större publik än vad många division 1-lag har på sina seriematcher, säger Fredrik Petersson.
Vilka spelare är du mest nyfiken på?
– Jag tycker om de yngre, som är 18–20 år. De är intressanta.
Inte holländarna?
– Nej. När vi ska starta om ska vi inte köpa holländare, även om de är billiga. Det finns lika bra svenska spelare, men sådan är fotbollen i dag. Förut hämtades utländska spelare till allsvenskan och nu är det till divison 2 och 3. Det har blivit för mycket och förstör för svensk fotboll. I allsvenskan höjer de klassen, men i de lägre divisionerna behöver svenska killar få chansen.
Fredrik Petersson drömmer om att få se
”JAG ÄLSKAR ATT SPELA I ÅTVID OCH KÄNNER ANSVAR. VI ÄR INTE I DIVISION 2 FÖR ATT STANNA. VI SKA DEFINITIVT UPP.”
DANIEL RAMBIN, lagkapten i Åtvidabergs FF
klubben utvecklas på samma sätt som under sin tid som spelare. Han var målvakt och hade två förebilder på nära håll, Thomas Wernerson och Urban Andersson, som vaktade målet när Åtvidaberg åkte ur allsvenskan 1982.
Det skulle dröja 28 år innan klubben var tillbaka i högsta serien och under den tiden var ”Bruket” nere i division 3 och vände.
– De byggde det där unga Åtvid på den tiden också, med Thomas Olsson och ”Pligg” (Kristian Bergström). Vi spelade ihop när de var 16–17 år och det är roligt att ha spelat med så duktiga fotbollsspelare. Vi levde mycket på laget, inte jaget. Alla jobbade för varandra och det är så man måste bygga ett lag här. Nu bygger de nytt igen, med några åtvidabergare och spelare som kommit hit för fotbollsgymnasiet, säger Fredrik Petersson.
Brinner för Åtvid
Den förre spelaren Jonas
Andersson har återvänt till
Åtvidabergs i rollen som föreningsutvecklare och tre andra ÅFF-profiler, Mats ”Tott” Karlsson, Steve Creutz och Richard Pihl, ingår i sportgruppen.
De känner för Åtvidaberg men förmodligen har ingen starkare känslor för klubben än Henrik Gustavsson. Eller Henrik. Det är bara hans mamma som tilltalar honom vid namn. På Kopparvallen och i övriga fotbolls-Sverige är han ”Fimpen” med alla.
– Ropar någon Henrik tror jag inte att det är till mig. Det där är ett dilemma när jag svarar i telefon på jobbet. Eftersom jag tar emot kunder svarar jag alltid Henrik. En del säger att de söker ”Fimpen” och när jag förklarar att det är jag får jag höra, ”Säg då för fan ditt riktiga namn”, berättar 43-åringen som fick sitt smeknamn efter karaktären i Bo Widerbergs film.
I dag är femåringen, som utmanade spelarna i det trettonårslag hans pappa tränade i barndomens Sturefors, en symbol för ÅFF och klubbkänsla. Han värvades till klubben 1997, då han följde med tränaren Mats ”Tott” Karlsson från division 3-klubben Hjulsbro.
– Första året skulle jag sitta på bänken och lära. Om jag skötte mig skulle jag få chansen efter Jonas Jerleus, som hade ryggproblem och eventuellt skulle sluta efter säsongen, säger ”Fimpen”.
Han debuterade för ÅFF mot IFK Malmö inför 125 åskådare på Malmö stadion en oktoberdag 1997 och spelade sin sista match förra säsongen. När fem matcher återstod lämnade han målområdet och sin plats i omklädningsrummet. Åtvidaberg hade sparkat Tor-Arne Fredheim och bestämt sig för att göra en ny rockad. ”Fimpen” erbjöds jobbet som assistent och det är därför han sitter där han sitter, i ledarnas omklädningsrum. Han delar utrymmet med huvudtränaren Jesper Ny och norske målvaktstränaren Herman Skullerud, som han jobbat ihop med i Linköping City.
– De har inte blivit av med mig och jag har inte kommit härifrån.
Doften och förväntningarna är desamma här som i utrymmet där spelarna byter om. I den här miljön är ”Fimpen” en i mängden, trots att han fyller 44 år i höst och är dubbelt så gammal som genomsnittsspelaren i årets trupp.
– Det spelar ingen roll om du är 18 eller 40 och det är det som är tjusningen med fotbollen. I omklädningsrummet är alla på samma nivå. Jag vill inte sitta där som en tjurgubbe utan slänger käft med de yngre, som det ska vara i ett lag. Jag går alltid ett varv och hälsar på alla. Det är en fantastisk miljö utan grupperingar, säger han.
”DET HAR BLIVIT FÖR MYCKET UTLÄNDSKA SPELARE I SVENSK
FOTBOLL, DET FÖRSTÖR. SVENSKA KILLAR BEHÖVER
FÅ CHANSEN.”
FREDRIK PETERSSON, Åtvidabergs FF-supporter
Fortsätter pendla från Kisa
Henrik ”Fimpen” Gustavsson utstrålar energi men så är han också en man med tusen bitar i sitt livspussel. Han har aldrig bott i Åtvidaberg utan har sitt hem och civila jobb i Kisa, knappt fem mil söderut. Där jobbar han på en installationsfirma, är arbetsledare för sexton montörer, och är pappa till tre fotbollsspelande barn. Finns han inte på Kopparvallen står han på idrottsplatsen i Kisa för att följa Linus, 16, Melker, 14, och Tilda, 10.
I höst får han sällskap i bilen, för äldste sonen ska börja på fotbollsgymnasiet i Åtvidaberg.
–Jag har rätt mycket för mig och som assisterande tränare är det träning fyra, fem kvällar i veckan. Vi tränar inte mindre än lagen i superettan och division 1. Det som skiljer är det man får i plånboken, säger ”Fimpen”.
Att ÅFF åkte ur division 1 är knappast hans fel. I sin nya roll har han inte förlorat en seriematch. Åtvidaberg avslutade säsongen med en förlustfri svit på fem matcher, men det var en klen tröst när fallluckan till division 2 öppnades.
–Åker man ur en serie mår man inte jättebra, men livet går vidare. Man kan inte gräva ner sig. Nu gör vi en omstart och alla går med mungiporna uppåt igen. Jag har lärt mig av alla tavlor och har distans, annars hade jag slutat som 20-åring. Det finns ett ljus i allt mörker och nu börjar det vända, säger ”Fimpen”.
Han tackade för sig 2015, efter 18 raka säsonger i ÅFF, men redan i augusti året därpå gjorde han comeback för att ersätta nyblivne pappan Gustaf Jansson. 2018, efter en höst som extraresurs i lagledningen, tog han över som förstemålvakt i division 1laget. ”Fimpen” är fortfarande registrerad som spelare, om behovet av ännu en comeback skulle uppstå. När Sportbladet är på besök har ÅFF ännu ingen målvakt under kontrakt. Provspelande Tyron Matuta och klubbsökande Emir Plakalo delar på sysslan under träningsmatchen mot Västervik, som slutar 5–1.
– Det är så jävla dumt att säga att det inte blir någon comeback, men tanken är att det absolut inte ska bli så. Jag är stolt över att kunna hjälpa till på ledarsidan. Kroppen har sagt ifrån och åldern är inte med mig. Det funkar inte att spela längre. Jag skulle behöva operera axlarna, handlederna har gjort sitt och jag har problem med ett knä. När jag nyligen var hos läkaren hittade han en skada från 2010. Bakre korsbandet, inre ledbandet, menisken ... Jag var elitspelare i 22 år och har slängt mig 18 000 gånger. Det är klart att axlarna har fått stryk, säger ”Fimpen”.
Fimpar inte kepsen
Som spelare var han extremt skrockfull eller, som han väljer att uttrycka det, rutinstyrd. Före matcherna gick han alltid på toaletten vid ett visst klockslag, han skulle alltid gå sist in på planen och på väg till bortamatcherna satt han alltid på tredje raden bakom chauffören.
Nu, som tränare, nöjer han med att använda samma Yankees-keps under matcherna. Om den blå kepan bidrar till att Åtvidaberg klättrar i seriesystemet får framtiden utvisa, men klart är att ”Fimpen” vill hjälpa klubben tillbaka till elitfotbollen.
– Det känns bara positivt att ta upp motiverade U19-spelare och bygga ett lag i lugn och ro. Det blir en nytändning. Jag tror att vi kommer får se superettanfotboll i Åtvidaberg igen, säger han.
Är det orealistiskt att prata om allsvenskan?
–Då ska det mycket till. Superettan känns som rätt nivå, men å andra sidan var det ingen som trodde att vi skulle gå upp 2009. Det har skett med 30-årsintervaller. Men först ska vi bli en elitklubb igen. Kan klubbens historia vara en börda? Folk talar fortfarande om SMgulden på 1970talet, Ralf Edström, Roland Sandberg, segern mot Chelsea och Europacupmötet med Bayern München.
– Nej, vi ska vara stolta över att Åtvid, en liten ort som gjorde en jädra resa på 1970-talet, finns med på kartan och har haft något bra. Det märks ute i landet, för många kommer i ÅFF-tröjor och har Åtvidaberg som andralag. Det är jättekul att spela i en klubb som folk känner till.
Är klubbens historia en fördel när ni ska rekrytera spelare?
– Ja, det är det positiva. Åtvidaberg är ett starkt varumärke och får spelare att växa. Här är miljön lite lugnare och vi har bra faciliteter. Åtvidaberg är en klubb som ska förädla och titta på vilka spelare vi tog fram efter 2010. I dag spelar Tom Pettersson i Cincinnati, Anton Tinnerholm i New York City, ”Mange” Eriksson i San Jose ... Vi tog fram Haris Radetinac (Djurgården), Jesper Arvidsson (Djurgården, Vålerenga, Sirius och nu BP), och Daniel Sjölund var här och vände. Han fick inget nytt kontrakt av Djurgården, sedan lämnade han oss för Norrköping, vann SM-guld och utsågs till allsvenskans bästa mittfältare.
Vilket är ditt starkaste ögonblick i Åtvidaberg?
– När vi gick upp i allsvenskan 2009. Vi mötte Vasalund och av tusen åskådare i Stockholm var 800 åtvidabergare. Det var inte en lika stor skräll när vi slog Sundsvall och gick upp 2011. Då hade vi nästan samma lag och trodde på det. Sedan var det stort när vi 2006, som superettanlag, mötte Grasshoppers i Uefacupen. Ser man till ungdomssidan är ju Åtvid inte större än en vanlig division 4-förening, men jag har fantastiskt positiva minnen från en så liten klubb. Åtvid skulle aldrig komma tillbaka till allsvenskan – men 2010 var vi där!
Hur var det möjligt?
– En bidragande orsak är Åtvidandan, att vi står upp som grupp. I allsvenskan hade vi en snittlön på 25 000 kronor. Det var inte löner från 25 000 till 200 000 kronor, som andra klubbar har. Vi gick inte och blängde på varandra: ”Han som tjänar så jävla bra borde prestera bättre.”
”STARKASTE ÖGONBLICK? NÄR VI GICK UPP I ALLSVENSKAN 2009. MEN DET SKA MYCKET TILL OM VI SKA NÅ TILLBAKA. FÖRST SKA VI BLI EN ELITKLUBB IGEN.” ”FIMPEN” GUSTAVSSON, Åtvidabergs FF-veteran
Tyngsta ögonblicket, då? Var det när ni åkte ur division 1 förra säsongen?
– Nej, det var tyngre när vi åkte ur superettan 2017. Ja, det var värre. Det är alltid tungt att åka ur en serie, men nu får vi bygga upp det igen. Det finns en väldig hunger i laget.
Att ”Fimpen” har inlett en tränarkarriär innebär inte att han har gjort sitt som idrottsman. De två senaste vintrarna har han spelat bandy för Åtvidaberg, han spelar padel en gång i veckan och söker, som utespelare, en fotbollsklubb i division 6.
2016 inledde han säsongen som utespelare i HornHycklinge IF i femman.
– Jag har bara division 6 kvar. Sedan har jag spelat i alla divisioner i Sverige. De två klubbar jag har tänkt mig, HornHycklinge och BjärkaSäby, är tyvärr nedlagda så det kan bli Brokind. Det vore så jädra roligt att bli en av de stora grabbarna. Det är bara sex, sju som har spelat i alla divisioner och jag vet att Lars Richt är en av dem. Det vore kul att ha på cv:t. Då är man fulländad som fotbollsspelare, säger Henrik ”Fimpen” Gustavsson.
”Ingen tanke på att bli tränare”
Tränarna i Vidingsjö Moifs pojklag ville inte förlora den där bortamatchen, så spelarna som inte hade så mycket att tillföra tvingades sitta kvar på bänken. Jesper Ny var elva år då, när han blev odugligförklarad inför sina vänner. Det gjorde så ont att han där och då bestämde sig för att ge upp fotbollssatsningen och i stället ägna mer tid åt toppningsbefriade idrotter som bordtennis och innebandy. Idag är han huvudtränare i klassiska Åtvidabergs FF.
– När jag läste idrottsvetenskap i Göteborg fanns ingen utstakad väg, ingen tanke på att jag skulle bli fotbollstränare, berättar den 36årige Linköpingskillen.
Inledde karriären bland babianer
Att det blev som det blev beror på att han fick en praktiktjänst hos Arsenal. I augusti 2011 flyttade Jesper Ny till London för att jobba med klubbens akademi och skolsatsningar. Efter fem månader i England skickades han vidare till Uganda, där Arsenal bedriver ett utvecklingsprojekt.
–Det var en häftig upplevelse som har format mig som människa och ledare. Jag blev mer ödmjuk och öppen och förstående för hur andra människor har det. I Uganda fanns inget varmvatten och ingen elektricitet. Mina närmaste grannar var en familj babianer som bodde på en kulle. Det var surrealistiskt. Samtidigt fick jag känslan och uppfattningen att människorna jag mötte var oerhört glada. De hade aldrig upplevt västvärlden med allt vad det innebär. Att vi kom från Arsenal och höll i träningar blev världens grej och att få en tröja var jättestort. De hade en härlig inställning till livet. Här gnäller vi över småsaker vi kan vara utan. Som ledare försöker jag fokusera på det som är positivt, att försöka förstärka det, säger Jesper Ny.
Han tillbringade tre månader i Kanungudistriktet och åkte sedan hem för att utveckla sitt ledarskap. Han började matchcoacha reservlaget i Malmens FF och gick sedan till Linköping City, där karriären tog fart.
Han började i ungdomsleden och lät alla spelare få chansen för att bygga bredd, människor och självförtroenden. Arbetssättet var framgångsrikt, så redan 2016 – som 31åring – fick Jesper Ny ta över Alaget.
Till Åtvidaberg kom han som assistent inför den förra säsongen, då klubben sparkade två huvudtränare. Jesper är inte orolig för att samma sak ska hända honom.
– Varför ska man sparka en tredje tränare? Jag vet inte. Ah, skulle jag också få lämna så är det så. Jag tycker fotboll är roligt och jobbar med de värdena.
Hur är det att jobba med ”Fimpen”?
– Roligt. ”Fimpen” är en kulturbärare av rang. Han har inte jobbat som tränare på det här sättet tidigare – men jag har inte spelat 700 elitmatcher, säger Ny, som också har starka band till Åtvidabergs FF.
Hans mamma kommer härifrån och hans mormor var en supporter utöver det vanliga. Britta Ny, som hon hette, missade aldrig en match på Kopparvallen.
–Mormor gick på alla matcher från 1970talet tills hon dog. När jag växte upp fick jag följa med henne på ett par matcher varje säsong, vare sig jag ville eller inte. Så var det i Åtvidaberg på den tiden. Hon brann verkligen för det. 1974 åkte hon ensam till Västtyskland för att följa Åtvidabergsspelarna under VM. En gång i tiden kallades hon årets största supporter av Benno Magnusson och Ralf Edström. På den tiden fanns det inte lika mycket att göra i Åtvidaberg. Fotbollen engagerade fler människor, säger Jesper Ny.
Britta Ny grät förmodligen i sin himmel när Åtvid åkte ur division 1, men hennes dotterson kan också se fördelar med att klubben degraderats.
– Det kanske är bra i slutändan, att vi får börja om lite. Vi har plockar in rätt personer både när det gäller ledarstaben och på spelarfronten. Alla vill utvecklas och är beredda att kämpa för det, säger han.
Att ÅFF har drabbats av ytterligare en spelarflykt är inget som bekymrar Jesper Ny.
–All lycka till dem som har vandrat vidare. Vi har behållit de spelare vi ville behålla. Det behövs en typ av karaktär i den situation föreningen befinner sig.
Betyder varumärket Åtvidaberg mycket när ni ska värva?
– Ja, traditionen betyder mycket. Spelarna förstår att de syns mer här än i andra föreningar. Dessutom får de spela på Kopparvallen i stället för en inhägnad konstgräsplan i något bostadsområde. Här finns faciliteter med allsvenska mått, så den som är villig att lägga ner jobbet har stora möjligheter att utvecklas.
”Fimpen” är registrerad för ÅFF, så det är ingen vågad gissning att han spelar även i år.
– Nej, föreningen måste gå framåt. Hans handskar ligger på hyllan.
Det gjorde de redan 2015 ...
– Ja, men nu är han extremt tydlig. Om ”Fimpen” tränat vore han en väldigt bra division 2målvakt, men det vill han inte. Det är bra för klubben, för det finns nya förmågor som ska ta plats. Vi vill inte ha det som backup, att han ska stå.
Så framtiden är här?
– Den är i alla fall på intågande. Jag hoppas och tror att den är ljus, säger Jesper Ny.
”NÄR JAG VÄXTE UPP FICK JAG FÖLJA MED MORMOR PÅ ETT PAR MATCHER VARJE ÅR, VARE SIG JAG VILLE ELLER INTE. SÅ VAR DET I ÅTVIDABERG PÅ DEN TIDEN.”
JESPER NY, Åtvidabergs FF:s tränare