KANSKE NÅGOT NÄRMARE BAJENRAMSANS URSPRUNG
LEIFBY: På Riksbyggens årsstämma ropade tidaholmaren ”Öka takta ...”
JÖka takta’ sista kvarta’ – Tidaholm!
ag vet inte riktigt i vilken ände vi ska börja, men det kanske är sista kvarten ändå. Den berömda Bajenramsans ursprung finns det många historier om, men jag litar förstås på pålitlige Love på Hammarbys kansli som berättar:
”Om jag inte minns helt fel var det någon eller några supportrar som av någon anledning såg en match på Stadsparksvallen i Jönköping på 80-talet mellan J-Södra och Tidaholm. När en kvart återstod stämde bortaklacken, eller de fåtal tillresta Tidaholm-supportrarna, upp i ’Öka takta sista kvarta, Tidaholm’. Och den snodde man alltså, rakt av, minus de dialektala böjningarna av takt och kvart.”
Så kanske det var.
Det bästa med att skriva de här krönikorna är de signaler jag slår och folk jag får kontakt med ute i klubbarna.
Samtal som alltid rings lite på chans, utan några särskilda intentioner, när jag får ett ryck.
Det blir vad det blir, och nästan alltid blir det fint.
Blev för ”törrt” och tråkigt
I Tidaholm får jag tag på Jan Antonsson, 73, som sitter i IFK Tidaholms styrelse och har varit aktiv i klubben i evigheter, eller ”på gränsen till för många”, som han själv uttrycker det.
Hans far och farbror drev klubben på tiden det begav sig, och Jan själv har haft olika funktioner.
Förutom en sväng till Trollhättan, dit föräldrarna flyttade för att arbeta när han var liten, har han varit föreningen trogen i alla år och han åker fortfarande med på de flesta av lagets bortamatcher.
– Det är fint, vi äter en bit mat på ditvägen, och på hemvägen, och så blir det lite ”tjöt” i bussen. Tjöt. Jan är en sån person som jag har träffat trots att jag aldrig träffat honom.
En föreningsmänniska, en sådan som alltid har tid, lust, är trevlig, tillgänglig, glad och som genom alla år och timtal i bussar och omklädningsrum lärt sig att prata med vem som helst, när som helst.
Västgötskan är så bred att jag vid ett par tillfällen funderar på om den ändå inte har sitt ursprung i en helt annan språkstam än den svenska.
Jan berättar att klubben bildades 1907 och att de är ”rätt så bra med på banan”.
En gång åkte hans farbror Yngve Antonsson till Stockholm för att gå på Riksbyggens centralstyrelses årsstämma, och när han tyckte att det blev för ”törrt” och tråkigt reste han sig upp och ropade ”öka takta sista kvarta Tidaholm!”.
Det ska sägas att ramsan ska tillskrivas den andra Tidaholmsföreningen,
Gif, men så kanske det gick till när ramsan nådde Södermalm?
När jag förra året skrev en krönika om den här serien, och tippade tabellen, hörde en läsare av sig och frågade om jag var helt från vettet.
”Sämre än Lauls tips”
Jag hade tippat Tidaholm som tvåa i serien, som nykomling då de återigen tagit klivet till division 2 för första gången på 76 år, och Anton tyckte jag var oseriös.
– Skämtar du? skrev han. – Nej, skrev jag, jag sticker ut hakan.
– Ditt tips är sämre än Lauls allsvenska tips.
Hoppla.
Nykomlingen Tidaholm klarade kontraktet med nöd och näppe i fjol, jag fick alltså inte rätt men inte heller helt fel, men den här gången ska jag sätta Erik Fredrikssons IFK Tidaholm på precis rätt plats i tabelltipset.
– Bottenlag, påstår läsaren Anton, men jag ber förstås Jan Antonsson om råd.
– Du var dåligt påläst då, såg jag. Men i år blir vi en ”dark horse”. Det är 14 lag i serien, och jag kan sträcka mig till … en sjätteplats. Femma kanske. Eller sjua. Där någonstans. En femte till sjunde plats, säger Jan med det lilla tillägget.
– Om vi får ordning på’t.