LAGET VÄXTEUR SORGEN
VÅRGÅRDA. Tolv år har gått sedan fotbollsspelaren Samir Terzic omkom i en arbetsplatsolycka.
På den tiden har Vårgårda IK klättrat från femman till division 2.
Det är till stor del hans förtjänst.
– Ur sorgen växte det fram en urkraft, säger förre sportchefen Gabor Hacker.
Gabor Hacker vaknade vid femtiden på morgonen av ljudet från en ambulanshelikopter, som flög på låg höjd över hans hem vid Bergsgatan i Vårgårda. Det hade hänt tidigare och han reagerade som vanligt, målade upp tänkbara scenarier på ett osynligt ark innan han lyckades somna om.
När väckarklockan började väsnas en timme senare kunde han inte föreställa sig att det var starten på en mardröm i vaket tillstånd.
Det var fredagen den 4 juli 2008 och när han satt i bilen på väg till jobbet i Borås ringde mobiltelefonen. I andra änden hörde han Mikael Axelsson, fotbollssektionens ordförande.
– Har du hört vad som hänt?
Gabor, Vårgårdas sportchef, trodde att det var en trafikolycka som framtvingat utryckningen men det var fel. Med sprucken röst berättade Mikael att spelaren Samir Terzic omkommit i en arbetsplatsolycka på Sundolitt, där han jobbade som operatör.
Sampa, som han kallades, hade öppnat en servicedörr till en balkmaskin men på grund av en trasig säkerhetsbrytare slogs inte strömmen av. Samir klämdes fast mellan dörrkarmen och en rörlig maskindel och var död när han fördes till Borås centrallasarett.
”Det var en onödig olycka”
Företagshälsovården hade tre månader tidigare rapporterat felet till företaget men det innebar inte att förreglingen byttes ut. Cellplasttillverkaren Sundolitt åtalades för arbetsmiljöbrott, vållande till annans död, och dömdes 2011 till två miljoner kronor i företagsbot.
– Det var en onödig olycka, konstaterar Gabor Hacker, 65.
Han kände för Samir, idrottsmannen och inte minst människan. Han kunde se sig själv i anfallaren med den fina vänsterfoten eftersom de hade så mycket mer än fotbollsintresset gemensamt.
Gabors föräldrar flydde från Ungern med fem barn och hamnade i Borås 1956, då sovjetiska stridsvagnar rullade in i Budapest för att slå ner folkupproret mot den sovjetstödda kommunistregimen.
Samir Terzic kom också till Sverige som flykting, var 15 år när han lämnade krigets Bosnien med sin mor och far för att starta ett nytt liv i en tätort som förknippas mer med cykelsport än fotboll. Han hittade snart till idrottsplatsen Tånga Hed, blev en nyckelspelare i Vårgårdas Alag och svarade för 37 mål under en division 5säsong.
Nu hade han, 30 år ung, plötsligt lämnat jordelivet.
”Samir är död.”
Orden ekade i Gabors huvud.
– Det var turbulent i laget och jag trodde att Mikael ringde för att prata om det.
I stället berättade han om den tragiska olyckan, att Samir omkommit. Vi hade en väldigt nära och speciell relation eftersom jag också kom hit som flyktingbarn. Vi kunde identifiera oss med varandra.
Gabor avslutade samtalet och stannade sin vita Volvo V70 utmed riksväg 42. Där blev han sittande i en halvtimme, ensam med sina tankar. Han tänkte i första hand inte på att Vårgårda IK förlorat en ledande spelare och uppskattad lagkamrat. Han tänkte på Gabriella, som blev änka vid 33 års ålder. Hon väntade parets andra barn, var gravid i sjunde månaden när hennes make rycktes ifrån henne. De hade bara varit gifta i en vecka och hann aldrig åka på bröllopsresa.
Döden kom så snabbt att en bild från vigseln och dödsannonsen publicerades i lokaltidningen samma dag.
– Jag var i chocktillstånd. Det är så svårt att ta till sig ett sådant besked. Det var så overkligt, fick inte vara sant. Tårarna bara forsade, jag kunde inte förstå. Jag hade ju träffat honom häromdagen och det var hans sista arbetspass före semestern. Han hade packat, var på väg till släkten i Bosnien, säger Gabor Hacker.
Några veckor tidigare hade han varit på Samirs 30årsfest. Han höll den i sitt andra hem, på Tånga Hed.
– Det var så trevligt och Samir var överlycklig. Han hade en dotter, Nadja, var nygift och skulle ha ett barn till. Han hade hittat sig själv i livet och brann för föreningen. Tänk så tokigt och sorgset det kan bli. Jag har knappt upplevt något mer tragiskt. Föreningen hade ingen krisplan när dödsolyckan inträffade men öppnade dörren till klubblokalen, dit lagkamrater och andra sörjande kunde stötta varandra, tända ljus och skriva kondoleanser.
Den som föredrog kunde ta ett sista farväl på klubbens hemsida, där det finns
DÖDEN KOM SÅ SNABBT ATT EN BILD
FRÅN VIGSELN OCH DÖDSANNONSEN
PUBLICERADES I LOKALTIDNINGEN
SAMMA DAG.
en minnesbok. Gabor minns hur han satte sig vid datorn med tårfyllda ögon:
Din själ och personliga avtryck kommer alltid att finnas i VIK. Vi skall ta tillvara på det! Det lovar vi! Ur något tragiskt kommer det alltid något gott. Det som har hänt kommer att stärka vårat VIK i framtiden. Det kommer du starkt att bidra med. Du är fortfarande med i laget. Det var så det startade, svensk fotbolls mest framgångsrika sorgetåg.
”Jag vet att han ler nu”
Samir Terzic begravdes på S:t Sigfrids griftegård i Borås den 17 juli 2008 men han lämnade aldrig omklädningsrummet. När höstsäsongen drog i gång hängde tröjan med nummer 11 kvar vid hans plats eftersom det var så de andra spelarna ville ha det.
Inför varje match gick de fram till ett porträtt av sin döde lagkamrat och lovade att ge allt för hans skull.
– Vi bestämde oss för att knyta näven, för det var vad Samir hade velat. Han var så mycket mer än en spelare. Alla såg verkligen upp till honom, säger förre lagkamraten Magnus Blomqvist, 34.
Det var inga ord utan innehåll. Vårgårda inledde höstsäsongen med att rada upp 7–0-segrar mot Hols IF och Tråvads IF och så skulle det fortsätta. VIK förlorade inte någon av de tio sista matcherna och stod till slut som seriesegrare.
När avancemanget till division 4 var säkrat, efter 3–3 mot Elmer-Fåglum FK i slutomgången, stannade spelarna kvar på Tånga Hed och lyfte blickarna mot himlen. Samtliga spelare bar armbindlar med Samirs namn. De kramades och grät, av lycka och saknad.
Målvakten Dino Palalija, som stod Samir nära, firade avancemanget med att skriva ett inlägg i den digitala minnesboken: ”Vi kämpade, som vi sa när denna tragiska grej hände, och det har vi gjort för våran Samir Terzic. Jag vet att han sitter och ler nu. Sampa, vi grejade det!”
– Jag har vunnit några serier men den kommer jag aldrig glömma. Vi lärde oss att fotbollen inte är allt trots att fotbollen på något sätt blev allt. Vi ville verkligen ta steget för Samir. När vi lyckades kände jag lättnad – och en klump i magen. Det var tårar och glädje, säger Magnus Blomqvist. Upplevde du att han var med?
– Absolut. Han hade påverkat oss så mycket under hela säsongen. Det gick inte att gå in i omklädningsrummet utan att bli glad när han var där. Han var en bra fotbollsspelare men ännu bättre som
människa. Han lyssnade på alla, såg alla, tog sig tid för alla, fortsätter ”Blomman”.
I den sista matchen för säsongen tog han Samir med sig ut på planen. Under matchtröjan bar Magnus en t-shirt med vännens porträtt.
– Han var en sådan glädjespridare och jag ville känna att han var med. Det föll sig ganska naturligt.
Tolv år senare ligger tröjan fortfarande i hans fotbollsväska, och i ytterfacket förvarar han bindeln.
– Det var främst den säsongen vi använde bindeln men jag bar den i några år till. Sakerna har fått ligga kvar, så han har alltid varit med mig. Inför matcherna har jag sneglat lite mot tröjan, berättar Magnus, som har öppnat dörren till sitt hem i Vårgårda.
Har tagit emot Samirs pris
Döttrarna Alice, 8, och Astrid, 5, har kommit hem från skolan och utmanar sin pappa i kortspel vid köksbordet. De bor inte långt från Fridhemsskolan och många barn passerar deras hem på vägen dit.
Två av dem är Nadja och Samira, Samirs döttrar. De bor i samma område med sin mamma, Gabriella.
– Jag blir påmind och tänker på honom varje gång de går förbi. Sommaren han dog åkte vi till Cypern på semester, jag och min blivande fru. Jag var helt tom, satt bara på balkongen och funderade. Nu har jag fått ännu mer perspektiv, säger Magnus Blomqvist.
Han jobbar skift, på Uponor i Fristad, och befann sig på arbetet morgonen Samir miste livet. Genom en nyhetssändning på lokalradion blev han medveten om att det inträffat en arbetsplatsolycka med dödlig utgång på Sundolitt.
– Jag visste att Samir jobbade där och fick en klump i magen. Någonstans kände jag utan att veta ...
Hans röst är på väg att brista men Magnus samlar sig och fortsätter berätta.
– När jag kom hem fick jag beskedet att det var Samir. Jag ville inte tro att det var sant. Han hade en dotter och skulle få en till... Jag blir väldigt berörd även om det i sommar har gått tolv år sedan han gick bort. Det var tungt för hela samhället. Det drabbade verkligen alla, fanns ingen som hade ett öga torrt.
I ett försök att förstå det obegripliga och angripa sorgen kollektivt samlades Magnus Blomqvist och några av hans lag
kamrater hos Amir Tavakol, en annan av spelarna. De låg på gräsmattan och tittade upp mot himlen den dagen också. Alla ord var överflödiga.
Följande dag sökte ”Blomman” och hans Ida upp Samirs fru, Gabriella.
– Vi och många andra ville ge henne en kram och säga att vi fanns där.
Vad betydde fotbollen för Samir?
– Mycket. Han var en jätteduktig spelare och trivdes verkligen när han fick sitta och ”tjöta” i omklädningsrummet.
En halv trappa upp hos familjen Blomqvist, i vardagsrummet, står ett hörnskåp som fungerar som prisskåp och minnesaltare. 2016 fick Magnus ta emot ett pris som han värdesätter mer än alla andra, Samirs minne. Mottagaren är en spelare som har verkat i Samirs anda. Motiveringen är skriven på en spelbild av hans nu döde vän. Intill den lilla glaspjäs som också tillfaller vinnaren har han placerat ett ljus. Årets pristagare är en starkt bidragande orsak till att Vårgårda IK avancerat till en hög nivå i seriesystemet. Han har varit lojal mot sin förening i både medoch motgång. Med sin kraftfulla och uppoffrande spelstil har han varit en stor skräck för motståndare och samtidigt en viktig förebild för sina lagkamrater. I omklädningsrummet står han för humor och glädje vilket gör att han är populär bland de yngre och äldre spelarna. Han var god vän med Samir, vilket gör priset ännu mer åtråvärt och uppskattat. Minnesfonden inrättades av företagarfamiljen Hafström hösten 2008, då 150 personer sökte sig till Tångahallen för att hedra Samir Terzic.
– Någonstans är han fortfarande delaktig. På alla avslutningar pratas det om Samir. Det är fint att unga spelare får lära sig vem han var, kanske mer som person än fotbollsspelare. Han såg de yngre och fick alla på glatt humör, säger Magnus Blomqvist.
Han gav upp sin satsning när klubben avancerat till division 3 men så sent som i fjol spelade han division 5fotboll för Vårgårda IK FK och ställde upp för Alaget när det saknades folk på träningarna.
– Jag hade gärna varit med nu också men har inte tiden som krävs för att spela i division 2 och vill att de yngre ska ta chansen.
Jobbar mot högre nivåer
Klivet till division 4 var bara början på en resa mot okänt mål. 2010 tog Peo Häggström över som tränare och när han tackade för sig sju år senare var VIK ett division 2lag, och där har klubben hållit sig kvar. Det är imponerande med tanke på att det bara bor 5 000 människor i själva Vårgårda, men klubben siktar högre än så.
– Vi har en handlingsplan och visionen är division 1. Vi har inte satt något år men
det är dit vi strävar hela tiden. Sportsligt och organisatoriskt försöker vi jobba som att vi är på en nivå högre än division 2, säger Häggström, som stannade kvar i klubben som sportchef och nu ingår i fotbollssektionens styrelse.
Samir Terzic har varit med på hela resan, även om det inte är fysiskt. Tröjan med nummer 11 används inte i A-laget och varje år, i samband med ungdomssektionens årsmöte, delas priset i hans namn ut.
– Arvet efter Samir bygger mycket på att man ska vara en god människa som gör allt för att gruppen ska må bra och utvecklas. Vår framgång bygger på stor ödmjukhet och allt vi gör, gör vi för varandra. Det brukar bli mycket egoism högre upp i serierna men här är det alltid laget före jaget, säger Peo Häggström.
Förra året belönades målvakten Rasmus Arnoldsson med Samirs minne.
– Det är otroligt ärofyllt. Samir har betytt mycket för många, säger 26-åringen.
Han är en av bygdens söner och började träna med A-laget under sorgens och glädjens 2008. Som alla andra har Rasmus bara gott att säga om Samir Terzic.
– Jag kände inte Samir personligen men han var alltid superpositiv och glad. Han var en bra förebild och det är det priset symboliserar. Rasmus var 15 år när Samir omkom. – Jag kommer väl ihåg dagen det hände. Jag vaknade av helikoptern tidigt på morgonen och fick ett samtal ett par timmar senare. Det drabbade oss hårt, var väldigt tufft. Samtidigt blev det på något sätt startskottet. Bilden har alltid funnits i omklädningsrummet och vi använder inte hans tröjnummer. Det är klart att han är med oss på olika sätt, säger Arnoldsson.
I Vårgårda IK känner alla spelare till Samir Terzic och vilken påverkan han haft på laget, både före och efter sin död. Spelare som hämtas utifrån får lära sig klubbens historia och en maskinoperatör som dog alldeles för tidigt är en stor del av den.
Återvändaren Arjan Mostafa vet redan det och nyförvärv som Joakim Engström (Elfsborg), Simon Zupancic (Angered), Damian Sarzynskis (Råslätts SK), Antonio Boulos (IK Virgo), Vaso Colic (Örgryte), Carl Swennberg (Ösmo), Anton Oscar (Kronängs IF) och Pontus Ahlin (Stora Mellby) kommer känna till Samir när säsongen drar igång.
Årets trupp är ung men Vårgårda tänker inte titta på när Carlstad United, Oddevold och Gauthiod gör upp om seriesegern. Det hade Samir Terzic aldrig accepterat. – Vi ska absolut ha division 1 som mål och inte vara nöjda där vi är. Samtidigt är vi en liten förening i ett litet samhälle och jobbar efter de resurser vi har. Det är tufft och inför säsongen har spelaromsättningen varit stor. Ska man vara realistisk blir det svårt med uppflyttning i år men vi har ett ungt och hungrigt lag, säger Rasmus Arnoldsson.
”Jag kan inte släppa fotbollen”
Spelande sportchefen Mohammed Abdulrahman betyder mycket med sin rutin. Den 30-årige anfallaren har bland annat spelat för Elfsborg, Gais och IFK Värnamo. Sedan 2017 har han haft Tånga Hed som hemmaplan.
– Han är en grym fotbollsspelare och fantastisk människa, en glädjespridare som betyder otroligt mycket för laget. En skadefri ”Mommo” är helt klart en av seriens bästa spelare, säger Arnoldsson.
Mohammed Abdulrahman trodde att han spelade sin sista match för Motala AIF 2015 men inför Vårgårdas division 2-debut var han tillbaka på fotbollsplanen. Comebacken startade med att han träffade VIK:s tränarduo Peo Häggström och Stefan Strind på en tränarutbildning.
Sedan dess har ”Mommo”, som har genomgått två korsbandsoch en höftoperation, pendlat från hemmet i Borås.
– Det är en fantastisk förening. Jag slutade och ville bli tränare men Peo och Stefan tyckte att jag skulle komma hit och spela. Det gick bra så jag fortsatte i två år till och nu har jag fått mer ansvar som spelande sportchef. Jag kan inte släppa fotbollen. Tar ni klivet till division 1 redan i år?
– Jag är optimist och kan inte säga nej, samtidigt som jag inte kan svara ja. På sikt är det målet både för gruppen och föreningen. Vi är inte borträknade på förhand i år men det är en jättetuff serie och vi får se hur resan börjar. Vi har jätteduktiga och ambitiösa spelare och bra fart på träningarna. Det enda som är tveksamt är om det finns tillräckligt med rutin i laget. Problemet är att Vårgårda är en liten kommun som ligger mitt i ingenstans. I Alingsås finns många division 3-lag som konkurrerar om spelarna och det tar sin tid att pendla. Det är svårt, säger Mohammed Abdulrahman.
Han träffade aldrig Samir Terzic men kan sin klubbhistoria och har till uppgift att föra den vidare.
– Jag har fått höra vem Samir var och vad som hände honom. Inför säsongen, när resan ska börja, får folk veta vilka det är som har lagt ner sin själ i laget. Det finns en viss kultur och historia i Vårgårda och vi brukar ta upp det för att peppa. Det är fint och uppskattat. Det är mäktigt att Samir är kvar hos oss, både på och utanför planen.
Anden vilar över föreningen
Gabor Hacker blir inte förvånad om Vårgårda lyckas och når division 1 inom en överskådlig framtid. Han kom hit som spelare 1981 och har även varit ordförande i fotbollssektionen. Nu, som pensionär, ska han återvända till Tånga Hed – som åskådare.
– Vi ville ha en positiv avslutning på en tragisk grej och det har blivit så bra det kan bli. Vi reagerar olika på sorg, vi människor. Ibland skapar det en kraft och det gjorde det i det här fallet, säger han.
Tror du att Samir följer klubben från sin plats i himlen?
– Ja, det är min känsla. Hans öde och ande vilar över föreningen. Klubben har haft väldigt stora framgångar och på något sätt blev den här tragiska händelsen startskottet på något större. Det var vändpunkten. Jag har aldrig sett ett lag spela för en kompis så bokstavligt. Allt förändrades när spelarna kom överens om att gemensamt kämpa för något och den urkraften har förvaltats av tränare och spelare, säger Gabor Hacker.
Arvet efter Samir Terzic lever vidare men det betyder inte att tröjan med nummer 11 kommer att skyddas i alla tider. Nye tränaren Walid Dahir utesluter inte att den kommer användas igen, men med Samirs namn tryckt på lämpligt ställe.
I ett av klubbens flicklag finns det för övrigt en tjej som vägrar spela om hon inte får bära tröjan med två ettor på ryggen.
Hon heter Samira Terzic och föddes ett par månader efter sin pappas död.
”VÅRGÅRDA ÄR EN LITEN KOMMUN SOM LIGGER MITT I INGENSTANS. DET FINNS EN VISS KULTUR OCH HISTORIA HÄR.” Mohammed Abdulrahman är spelande
sportchef i Vårgårda IK.