HÄR ÄR LAGEN SOM GER ETT SORTS SKIMMER

LEIFBY: Frölundas kritstrecksrandiga tröja – visst pirrar det lätt i magen

Västra Frölunda är tillbaka i division 2. Är det inte lika bra vi dammar av ”Fotbollskväll” på samma gång?

Fotbollskväll kommer ni förstås ihåg, detta magasin som 1993 slog oss med häpnad då vi varje måndag under fotbollssäsongen plötsligt fick se höjdpunkter och mål från fler arenor än en, och lägg därtill intervjuer, reportage och en och annan analys av typen:

– De gör för lite mål, helt enkelt.

Inte sällan dök Västra Frölunda IF, och Staffan Lindeborg, upp i de här sändningarna eftersom klubbens storhetstid gick handi-hand med Fotbollskvälls, och Staffans, i mitten och slutet av 90-talet.

Ruddalen, Lisebergskaninen och ”BrasseHasse” Blomqvist.

1998 slutade laget femma i serien, blev bäst i stan och var bara tre poäng från spel i Europa, vilket är en smått svindlande tanke i dag.

Flera av mina kompisar som håller på Blåvitt får en lägre grad av panikångest varenda gång jag säger Västra Frölunda, på grund av de där kvalmatcherna till allsvenskan 2002 som kunde (Blåvitt hängde kvar) blivit något att berätta om för barnbarnen.

Ett särskilt sorts skimmer

Tillsammans med IFK Malmö och Åtvidaberg, två gamla storlag med sina främsta meriter långt bakåt i tiden, är Västra Frölunda det lag av samtliga i division 2 som har ett särskilt sorts skimmer kring sig.

Och visst pirrar det lätt i magen när man rabblar spelare som genom åren dragit på sig den kritstrecksrandiga (grön krita då) tröjan.

Niklas Skoog, Gustaf Andersson, Richard Tiberio, Tomas Rosenkvist, Dime Jankulovski, Kaj Eskelinen, Micke Sandklef, Arash Talebinejad, George Mourad, Filip Apelstav.

Alla starkt Fotbollskvällkompatibla.

Robert Bärkroth bör nämnas också, som jag hade förmånen att ha som tränare under två säsonger i Kållereds SK.

Kanske var det underdogkänslan kring Frölunda, både i fotboll och ishockey, som gjorde att jag smygsympatiserade med VFfolket på 1990-talet.

De hade även ett av idrottsSveriges mest smakfulla klubbemblem, men dessvärre har hockeylaget för länge sedan bytt ut sin variant mot en mer kommersiellt gångbar … indian.

Det finns inte längre något som förenar Västra Frölunda fotboll och ishockey, de lever och verkar i varsitt universum, men det lockar fortfarande att hålla en tumme för den lilla kvartersklubben som fotbollslaget alltjämt är.

Samma sak gäller ”rödtopparna” från Halmstad.

Gessles gäng tvärsist

IS Halmia blev säsongen 1943/1944 Halmstads första lag i Sveriges högsta serie, men meritmässigt ligger de en bit bakom BK.

Senast Per Gessles gäng var uppe i högsta serien var 1979 då de blev tvärsist, bland annat efter en svidande 1–9-förlust i jumbofinalen mot Landskrona, och som om det inte räckte gick Bollklubben och vann SM-guld under ledning av Roy Hodgson.

Även om ”rödtopparna” är lillebror i stan nu så hoppas de fortfarande att de någon gång ska ta sig tillbaka, och visst kan de slå sig för bröstet då och då trots att Halmstads BK härjar två divisioner ovanför.

Halmias allsvenska kvalmatch mot Landskrona Bois 1962 – som följdes på plats av 20 381 betalande – är fortfarande publikrekord på klassiska Örjans vall.

Det ska mycket till om HBK ska slå det hemma mot IK Brage.