SEGERMELODINS SISTA REFRÄNG?

Efter 35 år känner en av Sveriges största att hon äntligen har landat.

Pressen, kraven och framför allt tankarna finns kvar i Caroline Segers bakhuvud.

– Men då får jag påminna mig själv att jag ju faktiskt kan det här, säger hon.

Caroline Seger funderar ett slag innan hon återupptar meningen hon precis påbörjade: – Det är ju helt otroligt egentligen, det här med åldern. Allt man upplever i sitt liv innan man till slut når punkten där man bara ...

Hon pustar ut för att verkligen betona lättnaden över att äntligen ha landat.

På 35 år har skåningen hunnit göra över 200 landskamper, vunnit tre SM-guld, dubbla diamantbollar, OS-silver och dubbla VM-brons. Oftast som lagkapten.

Och ändå säger Caroline Seger att hon först nu känner sig riktigt säker i sig själv:

– När jag växte upp sa folk åt mig att, runt 28–30, där skulle jag ha min prime time. Visst, jag var väl bra då och spelade i bra lag, men jag har verkligen pushat den där gränsen hela tiden.

Efter spel i klubbar som Linköping, Philadelphia Independence, Western New York Flash, PSG och Lyon återvände mittfältaren till Sverige och damallsvenskan 2017. Ett bra beslut, med facit i hand.

–De här senaste åren har nästan varit som ett lyft för mig, jag vet egentligen inte varför, säger Caroline Seger.

– Men jag är trygg i min fotboll och tycker det är kul. Har stort förtroende i klubblag och landslag. Sånt spelar jättestor roll, att folk runt omkring ser att man mår bra i både sig själv och fotbollen.

Caroline Seger: ”Man har svårt att acceptera att kroppen inte är likadan”

”Jag går raka vägen in i gymmet”

Vändningen kom runt 30-strecket. Då var det dags att ”lägga ner alla konstigheter och tankar”, som hon själv uttrycker det.

– Tankarna kommer fortfarande, det är inte så att jag är helt fri från dem. Men jag tror att med all erfarenhet och rutin kan man vila och landa lite i det. Ibland får jag påminna mig själv att jag faktiskt kan det här.

En annan skillnad mellan Caroline Seger då och nu är att kroppen är en aning mer sliten. Även om hon har klarat sig bättre än många andra elitidrottare.

– Man har svårt att acceptera att kroppen inte är likadan nu som när man var yngre, säger Seger och berättar att hon har förändrat en detalj i sitt upplägg:

–En liten, liten justering. Dagen efter match är laget ofta ute på planen, men då går jag raka vägen in i gymmet i stället.

I övrigt är hon precis lika motiverad nu som i början. Trots att den svenska försäsongen fortfarande är ”en skit man måste ta sig igenom innan det roliga börjar”.

– Jag tror att det är kärleken till sporten. Klart att det är motigt ibland och de dagarna är kanske fler nu än för ett par år sen. Men ibland behöver jag påminna mig själv om hur bra jag faktiskt har det. Att jag får syssla med detta.

Nu ska hon försöka leda Rosengård till ännu ett guld. Något som är enklare sagt än gjort, särskilt när klubbar som Göteborg plötsligt har fått fart under fötterna.

– Det största hotet mot oss är oss själva. Vi är en tunn trupp, två, tre skador räcker för att det ska märkas, säger Caroline Seger.

– Nu hoppas man att Anna (Anvegård) och Mimmi (Larsson) kan få in de här målen som vi har saknat. Vi har varit lite för ineffektiva.

De ovan nämnda spelarna är två av dem som har fått chansen i landslaget de senaste åren. Under Algarve cup i vintras var dessutom 17-åriga stjärnskottet Hanna Bennison uttagen. Åldersskillnaden på Sveriges mittfält i premiären mot

Tyskland var smått overklig.

– Det var hennes andra landskamp. Jag var uppe på

202, säger Seger och tillägger att Bennison ”känns betydligt mer erfaren än sin ålder”.

–Hon är så mogen när man pratar med henne, i sitt sätt att spela fotboll också. Men lite tänker man ju att … jag faktiskt skulle kunna vara hennes mamma.

Läste lusen av kamraterna

Just att vara ett föredöme är viktigt i uppdraget som lagkapten, menar Seger. Att våga ryta ifrån när det behövs.

Ett exempel som kommer på tal är den ”horribla” insatsen borta mot Ukraina 2018. Det var knappt ett år innan framgångarna under Frankrike-VM, som efter 0–1förlusten i Lviv plötsligt kändes avlägsna.

Caroline Seger satt skadad på läktaren under hela matchen, men var mest förbannad efteråt

– Jag var besviken som fan på hur vi hade presterat. Man kan förlora matcher, men då ska man också falla med flaggan i topp, minns hon.

Sedan blev hon ännu mer besviken när laget klev in på flygplatsen några timmar senare. Anledningen var att det stod kvar väskor med material utanför spelarbussen.

– Sånt klarar jag inte av, plus att jag redan var irriterad. Så det blev ingen bra kombo, säger Seger som gav snopna lagkamrater en rejäl avhyvling.

– Sådana utbrott kan jag få, och det är nog inte kul för någon.

Hon menar att det är en fråga om respekt. Att man, oavsett antal landskamper eller övrig status, alltid ska hjälpa till.

Läser inte tidningarna längre

Det är svårt att tro att Caroline Seger, med den attityden, någonsin tvivlar på sig själv. Att hon ens bryr sig om vad andra tycker om henne.

–Man är trots allt bara människa. Går det bra i fotbollen kan man skaka av sig negativa åsikter. Men går det tungt i fotbollen och man får skit hela tiden så är ju inte det … Jag är inte en människa som bara skakar av mig det då.

Hon har slutat läsa tidningar för längesedan, inte ens om det har gått bra.

– Jag har mina föräldrar eller min agent som jag vet att jag får ett ärligt svar ifrån.

Att få höra att man har gjort ett dåligt jobb är aldrig kul. Inte ens om man är 35 år gammal.

–Pressen och kraven är något man får lära sig att leva med. Ju äldre man blir desto bättre blir man på att sortera. Vilka röster man ska lita på, säger Caroline Seger.