FRISKA VILJOR I ÖRNSKÖLDSVIK
JOSIP PAVIC OCH MACKENZIE WARD SKA SÄTTA HOCKEYSTADEN ÄVEN PÅ FOTBOLLSKARTAN: ”VI SKA VARA EN SPRÅNGBRÄDA MOT ALLSVENSKAN”
Mackenzie Ward sökte ett fotbollsäventyr, flög till Sverige, mötte kärleken och stannade i Örnsköldsvik.
Josip Pavic rullade mot okänt mål i en flyktingbuss och hamnade till slut i samma stad.
Nu jobbar de mot samma mål med starka, friska viljor
– att placera en hockeystad på fotbollskartan.
Han svarar på tredje signalen. Josip Pavic, 32, berättar att han befinner sig på Örnsköldsviks sjukhus eller närmare bestämt Pulsen, ett personalgym för anställda inom Region Västernorrland.
– Jag arbetar med friskvård och håller utbildningar om träning. Jag är en träningsnörd, så många gånger känns det inte som ett jobb.
Han säger att han trivs med livet och berättar om innehållet som gör det så uppskattat och värdefullt. Om hustrun Sandra, som är 32 år och jobbar som lärare. Om barnen, Leah, 5, och Liam, snart 3. Om det nybyggda huset på en strandtomt i Domsjö. Om sitt nyvunna intresse för padel.
– Jag lever ett vanligt Svenssonliv och är engagerad i Friska Viljor. Jag sitter i styrelsen, försöker stärka varumärket och jobbar med sociala projekt. Vi jobbar mot pensionärer, nysvenskar, har fotbollsskola för barn och ligger i startgroparna för parafotboll. Det är projekt som berör och vi vill att fotbollen ska bli ett kännetecken för Örnsköldsvik, säger Pavic.
Vad betyder klubben för dig?
– Det är samma sak nu som då. Det handlar om drömmar.
Föräldrarna protesterade
Josip Pavic föddes i Slavonski Brod i östra Kroatien, men rycktes upp innan rötterna hann gro. Han var tre år när kriget kom och släkten Pavic flydde från hus och hem.
– Mamma och hennes fyra syskon bodde i samma hus med sina familjer. En kväll, när farsan kom hem från jobbet i vattentornet, fick vi veta att en buss skulle lämna Kroatien följande natt. De hade bara några timmar att bestämma sig på, men vi hoppade på bussen och hamnade i Polen. Där väntade två fartyg. Det stod Danmark på det ena, Sverige på det andra. Vi hamnade på Sverigefartyget och väl på plats i Ystad väntade bussar till olika destinationer runtom i Sverige. Vi hamnade slumpartat i en buss, men mina föräldrar protesterade och fick byta när de upptäckte att en moster hamnat i en annan buss, berättar Pavic.
Familjen, som även omfattar storasyster Jelena, hamnade på ett flyktingläger i Märsta, senare i Skutskär och slutligen i Husum. Därifrån sökte sig många flyktingar söderut för att återförenas med nära och kära, men Ivan och Ana Pavic började studera på Komvux i Örnsköldsvik, tog med sig barnen och flyttade dit.
– Tanken var att mina föräldrar skulle skydda familjen och vara borta i sex månader, men vi började på dagis och skola och blev kvar.
Josip Pavic växte upp vid Valhallavägen, hittade snart till närliggande Skyttis IP och fungerade som bollpojke under Friska Viljors matcher om det inte kolliderade med hans eget idrottande. Han spelade både fotboll och ishockey och var en supertalang i båda sporterna.
På den tiden hade Öviksborna inte bara Modo att vara stolta över. Själevad debuterade i damallsvenskan 2004 och samma år hade Örnsköldsviks SK Sveriges bästa damlag i innebandy. Även Friska Viljor hade ett bra lag och utmärkte sig både i seriespelet och svenska cupen. 2002 tvingades Malmö FF till straffar, året därpå blev det 0–1 mot IFK Göteborg och 2004, då klubben spelade i superettan, slog ångermanlänningarna ut Elfsborg.
–Friska Viljor hade några kanonår. Jag hade hängt på Skyttis sedan jag var sex år och plötsligt kom spelare som Niklas Skoog och ”Big Mama” (Mamadou Diallo) och West Ham, som var där och spelade en uppvisningsmatch, minns Pavic.
”PAPPA VAR NÄRA ATT BLI SKJUTEN AV ETT MILITÄRFLYGPLAN SOM HADE SIKTET INSTÄLLT PÅ PELARNA TILL
”PLÖTSLIGT KOM SPELARE SOM NIKLAS SKOOG OCH ’BIG MAMA’ OCH WEST HAM.”
Nära superettan
Han är en av Friska Viljors största talanger genom alla tider och skulle ha debuterat i superettan som 15åring.
– Jag var kallad till hemmamatchen mot Assyriska, men av någon märklig anledning valde jag att spela en turnering med distriktslaget. Jag tror inte att jag hade gjort bort mig i superettan, men Friska Viljor låg sist och hade det tufft. Då kanske man inte satsar på en 15åring. Jag klandrar ingen och hade inga förhoppningar om att få spela, säger Josip Pavic, som ändå skulle få sin talang bekräftad.
Senvintern 2005 hade han precis spelat SMslutspel med Modos U16lag när han