”DEN GODE, DEN ONDE, DEN FULE” – ASARUMS HJÄLTAR LEIFBY: Om ni nu tycker att jag idrottsromantiserar så gör ni säkert det ... för att jag gör det
Gengäld, tillfredsställelsen att ha hjälpt till och doften av nyklippt fotbollsplansgräs.
Vem har sagt att ideellt arbete inte lönar sig?
Division 2 södra Götaland ser på förhand ut att bli rena rama vilda västern, och frågan är om Ennio Morricone gillade fotboll?
Förmodligen gjorde han väl det, italienaren som skrev ledmotivet till Sergio Leones klassiker ”Il buono, il brutto, il cattivo”.
Ett tips jag fick inför arbetet med den här bilagan rörde nämligen ”Den gode, den onde, den fule”.
Enligt tipsaren är det så de kallas, de som i byn Asarum i Karlshamns kommun i Blekinge län varje år lägger ner otaliga timmar på att hålla idrottsplatsen och gräsmattan i gott skick.
Idrottsplatsen ägs och drivs av kommunen, men vaktmästartimmarna räcker inte riktigt till, så på sin fritid håller ”IP-gobbarna” ett vakande öga, stampar tuvor när det behövs och vattnar när det är för torrt.
Kompisar via Buster
Jens Nilsson, Fredrik Wijk och Fredrik Widerberg är gamla kamrater som spelat fotboll i klubben och trakten, de bor kvar och har nu egna ungar som springer efter bollar på samma planer som de en gång gjorde.
De tre kompisarna har känt varandra länge, en gång på 80-talet efterlyste Jens en
ny brevkompis i serietidningen Buster och Fredrik Widerberg, boende en bit bort, svarade. Buster och förrymda grästuvor.
Om ni nu tycker att jag idrottsromantiserar så gör ni säkert det … för att jag gör det. OCH JAG STÅR FÖR DET! Att bo i Stockholm har sina fördelar (sägs det) men jag kommer, så länge jag lever, sakna den lilla föreningen i den lilla byn och inlevelsen den skapar.
Unga lär sig
Jens berättar att de är inne på sitt fjärde år nu som fotbollsplanstillsynsmän.
Sena sommarkvällar träffas de på idrottsplatsen för att vattna och se efter, de sparkar alltid av sig sandaler och gymnastikskor och beträder gräset barfota.
Efter träningar och matcher är de där och trampar tuvor, ungdomslagen får hjälpa till eftersom de vill att den yngre generationen ska lära sig vad arbetsmoral är och vad det betyder att arbeta tillsammans mot gemensamma mål.
Vid ett tillfälle i fjol, efter ett förskräckligt regnande, tog de på sig pannlampor och forslade bort vattnet så att planen var spelduglig dagen efter.
”Min tur att ge tillbaka”
Jag behöver egentligen inte ställa frågan ”varför?” för jag vet redan svaret, men ett av journalistens viktigaste uppdrag är att söka svaret på just varför – så jag frågar ändå Jens varför han gör det här.
– Har du känt doften av nyklippt gräs? Det är något speciellt. Asarum är min moderklubb, nu är det min tur att ge tillbaka. Vi hade alltid folk som ställde upp för oss, för att vi skulle kunna spela. Jag ser det som mitt förbannade ansvar och ideellt arbete ingår i livet och om man är medlem i en förening.
Det ingår i livet, och visst, vi kan prata om att IFK Berga är seriefavoriter eller om att gammelfarbrorn Marcus Ekenberg fortfarande gör sina fotbollsmål, nu i Sölvesborg, men det hade kanske inte spelats några matcher alls om det inte varit för det finmaskiga nät av handlingsduglig, ideell arbetskraft som svensk idrott fortfarande vilar mot.