"JAG LJÖG INTE FÖR ATT JAG VILLE"
YUSUPH ABASI HITTADE PÅ HELA SIN LIVSHISTORIA – NU SKA HAN LYFTA KARLBERG TILL ETTAN
I krig, kärlek och fotboll är allt tillåtet.
Yusuph Abasi ljög om sin bakgrund för att få stanna i Sverige. Den ensamkommande pojken från Somalia var i själva verket en tanzanier med proffsdrömmar.
–Jagvillbeomursäkttilldemsomgjordealltförmig,säger 25-åringen .
Yusuph Abasi plockar fram mobiltelefonen och vänder efter några knapptryckningar på skärmen för att visa en bild. Den visar en målvakt som sparkar i luften. Bollen ligger bakom honom, i målet.
– Det är han där, i orange tröja. Han har precis nickat till mig och jag gjorde mål. Här är en annan bild där han putsar mina skor. Det är ganska otroligt med tanke på hur stor han har blivit. Det är han där, med de vita skorna.
Det är minnesbilder från 2009, från en plan i Dar es-Salaam, en match mellan African Lyon och Maji Maji. ”Han” är Mbwana Samatta, 28-åringen som förra året blev den första tanzaniern i Premier League.
Sex år efter att bilderna togs sköt han TP Mazembe till segern i Caf Champions League varpå han utsågs till Årets spelare i Afrika och flyttade till Genk, där han blev nära vän med ex-djurgårdaren Omar Colley.
Det var bara en tidsfråga innan ”Samagoal” skulle hamna i en av världens bästa ligor och i januari 2020 skrev han på ett fyra och ett halvt år långt kontrakt med Aston Villa. Birmingham-klubben betalade 120 miljoner kronor för att få loss anfallaren, men tränaren Dean Smith hade önskat mer valuta för pengarna.
Efter 14 ligamatcher, ett mål och 16 misslyckade avslut blev Samatta utlånad till Fenerbahçe, men han har ingen anledning att klaga. Landslagskaptenen är omåttligt populär i Tanzania, har två miljoner följare på Instagram och drygar ut lönen genom att göra reklam för CocaCola. Förmodligen tjänar han en mindre förmögenhet varje gång han gör ett inlägg som syftar till att öka konsumtionen i Östafrika, och det gör han ofta.
”Karlberg en ambitiös klubb”
Den unge mannen med mobiltelefonen har det inte lika fett. Han heter Yusuph Soka Abasi Asedi, är 25 år och har de senaste åren deklarerat en inkomst på 50 000– 70 000 kronor.
Nu ska han spela division 2-fotboll för Karlbergs BK. Anfallaren kontaktade själv sportchefen Lennart Sandahl och frågade om det fanns intresse för en spelare av hans typ, en målfarlig, teknisk, stark och explosiv anfallare.
Ludvig Sundström, sportchef i hans tidigare klubb IFK Östersund, bidrog med kontaktuppgifter och hade förberett Sandahl på samtalet. De lärde känna varandra på fotbollsgymnasiet i Sundsvall och spelade ihop i Östersunds FK.
– Jag kände till Karlberg sedan tidigare, visste att det är en av de bästa klubbarna i Stockholm. Jag var lite otränad och less på fotbollen när jag började provträna med laget,
”JAG VILL SPELA OCH VINNA CHAMPIONS LEAGUE. DET ÄR MIN DRÖM, MITT MÅL.”
men jag vill ge fotbollen en sista chans. Karlberg är en ambitiös klubb som vill ta nästa kliv. Alla är trevliga och hjälpsamma och jag har fått motivationen tillbaka, säger
Yusuph Abasi före ett träningspass på Stadshagens IP.
Vad har du för drömmar?
–I framtiden vill jag verkligen spela högre upp, ute i Europa. Jag vill spela i och vinna Champions League. Det är min dröm, mitt mål.
”Sköt dig och var snäll”
Mbwana Samatta och Yusuph Abasi var lagkamrater i African Lyon och Tanzanias U17-landslag, men i vid årsskiftet 2010/2011 gick de skilda vägar.
– Han fortsatte spela i Tanzania, för Simba SC, gick därifrån till Kongo (TP Mazembe) och sedan till Belgien, berättar Yusuph.
Själv valde han att ta rygg på en annan landslagskompis. Thomas Ulimwengu, som han heter, hade precis fyllt 17 år när Tanzania Soccer Academy 2010 lånade ut honom till Athletic FC, dagens AFC Eskilstuna.
Ulimwengu spelade för AFC Academy och hjälpte klubben till en tredjeplats i Gothia Cup, vilket gav en del rubriker i hemlandet.
– Det gick bra för Thomas, som spelar för Mazembe nu. AFC ville skriva kontrakt, men det gick inte eftersom han var minderårig. Innan Thomas åkte tillbaka till Tanzania hade han ett möte med sportchefen (Hamid Kabodvand). Han undrade då vem han tyckte var bäst i U17-landslaget, om det fanns någon som var lika bra som de kunde ta till Sverige. Då rekommenderade han mig i stället för Samatta. När jag och Samatta spelade ihop som yngre var vi lika bra. Vi fungerade väldigt bra ihop, han som tia, jag som nia. Många har sagt att jag kunnat gå hur långt som helst om jag fått chansen att visa upp mig. Att spela i Europa var min dröm, så jag tackade ja till en inbjudan från AFC Academy, tänkte att det skulle vara bra för mig.
Vad sa dina föräldrar?
– Jag vill tacka dem för att de sa ja. Det betyder att de stöttar mig, att de förstår att jag vill hålla på med fotboll. Jag ville flytta utomlands för att få en bra karriär. ”Sköt dig och var snäll”, var de sista orden de sa. Jag har fått en bra uppfostran, vet vad som är bra och inte bra.
Yusuph Abasi berättar att han satte sig på planet till Sverige som nybliven 15-åring och placerades i en lägenhet i vad han tror är stadsdelen Axelsberg i Stockholm. Han delade hem med två andra importer och tränade med akademilaget på Skytteholms IP i Solna.
–Jag skulle bli ungdomsproffs i Sverige och åkte dit i januari 2011. Klubben fanns där för mig och Alex Ryssholm hjälpte mig mycket. Han gillar folk från Tanzania och är en riktigt snäll människa. Allt gick bra, precis som jag förväntat mig, men jag var bara där i en månad. Varför fick jag inte veta. Jag var 15 år och frågade inte så mycket. Min teori är att jag var för ung, att jag behövde bo hos en familj för att få vara i Sverige, berättar Yusuph Abasi.
Tio år har passerat men Alex Ryssholm, AFC Eskilstunas ordförande, har ett vagt minne av den unge afrikanen.
– Jag kommer ihåg namnet. Många unga grabbar hörde av sig till akademin då och ett tag hade jag fyra spelare från Tanzania. Många spelare kom från fattiga länder, vissa som asylsökande. Yusuph var en i mängden. Detaljer kommer jag inte ihåg men jag misstänker att han fick avslag från Migrationsverket och vi kan inte bryta mot reglerna. Vissa grabbar vände sig då till landsmän i Sverige och bara försvann, säger Ryssholm.
Utan fotbollen visste inte Abasi vart han skulle ta vägen. Han befann sig i ett främmande land, behärskade inte språket och hade 12579 kilometer hem till sin mor, far och sex syskon i Dar es-Salaam.
Yusuph Abasi fortsatte att utredas av Migrationsverket. Han var, enligt FN:s definition, inget ungdomsproffs. Han var ett ensamkommande barn.
lll
Urban Hallquist skrattar och minns, minns och skrattar. 56-åringen är en profil inom svensk längdskidåkning, var klubbkamrat med Thomas Wassberg och
Janne Ottosson i Åsarna och tillhörde det där skiktet som gav allt utan att nå landslaget. Efter karriären har han jobbat som instruktör på Åsarnas längdskidgymnasium och vid några tillfällen varit vallaansvarig för det yngre juniorlandslaget.
Dessutom har han fuskat med en annan sport, i rollen som fotbollspappa. Skidspåren smälter ju framåt våren och sonen Gabriel ville idrotta med sina kompisar även på sommarhalvåret. Urban, som är genuint fotbollsintresserad, hade inget
emot att avlasta tränaren Lars-Johan Sund och fungera som målvaktstränare för ett pojklag i Bergs IK.
Han glömmer aldrig ett av träningspassen. Det var sommaren 2011 och en av de ensamkommande pojkarna som placerats i Svenstavik, ett litet samhälle norr om Åsarna, stod vid sidlinjen och tittade med ögon som berättade att han ville vara med.
–När han hade sett hur övningen gick till ställde sig Karim, som han hette, i kön. När de andra spelarna skulle avsluta på mål var det strumprullare hit och dit. Sedan kom han och då sa det pang. Lars-Johan och jag bara tittade på varandra. Det bara small, oavsett om han avslutade med högern eller vänstern. Då var han 15 år. Han var gudabenådad.
Lars-Johan Sund, 48, bär på lika tydliga minnesbilder.
– Jag pratade lite engelska med honom och frågade om han ville vara med, så han hoppade in. Han hade ett himla tillslag och satte varenda boll. Vi tog in honom i klubben, men han var för bra för P16-laget så jag sa till A-laget att det bara var att ta med honom. Tränaren tvivlade och sa att det är stor skillnad mellan ungdomsoch A-lagsfotboll, men jag lovade att han skulle göra minst tre mål. Jag följde med till första matchen i Krokom och visst, han svarade för ett hattrick i första halvlek.
Tränarduon skulle betyda mycket för Karim Ibrahim Abdul. De registrerade honom som spelare, tipsade ledningen för distriktslaget om supertalangen och följde hans fortsatta karriär med stort intresse. Året därpå spelade Karim för Myssjö-Ovikens IF och blev utsedd till årets bästa division 4-spelare när Jämtland-Härjedalens fotbollförbund anordnade sin årliga gala i Östersund. Karim svarade för 18 mål och blev fyra i skytteligan, trots att han spelade för seriens slagpåse.
Ope vann dragkampen om den nyblivne 17-åringen, men 2013 började problemen hopa sig för Karim, både på och utanför planen. När han dagarna före division 4premiären trasade sönder korsbandet hade
Migrationsverket fattat beslut om utvisning, vilket ledde till namninsamlingar i Svenstavik, Facebook-upprop och rubriker i lokalpressen. SVT Jämtland , Länstidningen, Östersunds-Posten och P4 Jämtland rapporterade om Karim Ibrahim Abdul, som berättade sin historia. Ofta skedde det vid köksbordet hemma hos Lars-Johan Sund, som utsågs till god man.
Till reportrarna sa Karim att han lämnat hemlandet Somalia med sin mor. De tog båtvägen till Kenya, men kom ifrån varandra under den fortsatta flykten. Pappan var inte vid liv, hade dödats av islamistiska terrorgruppen al-Shabaab. Karim bodde på ön Jasiirada Chula, där havspiraterna härjade.
Men Migrationsverket ifrågasatte hans historia och hänvisade till en serie språktest som tydde på att han kom från Tanzania och att det var dit han skulle utvisas.
– Jag har aldrig ens varit i Tanzania, klargjorde Karim i en intervju med Länstidningen Östersund.
Han ville stanna i Sverige och invånarna i Svenstavik, och nyfunna vänner inom fotbollen engagerade sig för att det skulle bli så. Ett projekt på Fjällgymnasiet ledde till att han fick kontakt med sin mamma, som vid tidpunkten befann sig i Kenya.
Experter som försökte odugligförklara språktesten konsulterades och LarsJohan Sund kontaktade agenter med förhoppningen om att hitta en klubb som kunde erbjuda kontrakt och arbetstillstånd den dag Karim fyllde arton.
–IFK Göteborg hörde av sig, så han var och provspelade för U19-laget. De satte en stjärna vid hans namn på en tavla, så han var intressant. Brommapojkarna, som hade en bra gymnasieutbildning, var också intresserade och han provspelade även för Östersunds FK när klubben var som bäst. De tyckte också att han var intressant. Han var för ung, men klubbarna visste ändå om honom, säger Lars-Johan.
Då kom skadan
Då, när han sett sig om i fotbolls-Sverige, kom knäskadan som skulle hålla Karim borta från fotbollen i över två år. Det förändrade inte omgivningens vilja att hjälpa. Anders Terneblad, mångårig ledare i Ope, anslöt till skaran av engagerade medmänniskor, hjälpte Karim med boendefrågan under tiden i Östersund och kopplade in advokaten Jorge Concha.
– Jag vet inte hur många hundra timmar vi lade ner på att hjälpa honom. Migrationsverket hade en klar bild över vad som hänt, men vi jobbade utifrån tesen att han talade sanning, att han kom från öarna utanför Somalia, säger Terneblad.
Karim mådde dåligt under den här perioden, både som människa och fotbollsspelare. Urban Hallquist såg det. Han jobbar fortfarande på Fjällgymnasiet i Svenstavik, där Karim Ibrahim Abdul var elev.
– När han blev 18 år fick han inte bo kvar i Svenstavik och flyttades till en flyktingförläggning med åtta bäddar i varje rum i Grytan utanför Östersund. Han trivdes inte, mådde dåligt, fick inte i sig mat och kom inte till ro. Jag och min fru Monica, som jobbar på grundskolan, såg honom varje dag. En kväll satt vi hemma och sa, nästan i munnen på varandra: ”Karim mår inte bra, han ska hit och bo hos oss.” Redan dagen efter flyttade han in och sedan bodde han här i ett och ett halvt år, berättar Urban, som är familjehemsvärd och har fyra egna barn.
Karim blev en del av familjen Hallquist i Storhallen utanför Åsarna den 12 juni 2014.
”VI JOBBADE UTIFRÅN TESEN ATT HAN TALADE SANNING.”
Urban minns datumet, för samma dag invigdes fotbolls-VM i Brasilien. Karim satt med i tv-soffan när matchen mellan värdnationen och Kroatien spelades. Fotboll var ett återkommande samtalsämne, inte minst när det gällde Karims karriär.
– Han berättade att han inte hade fått hjälp med korsbandet. ”Vad säger du? Det har ju gått jättelång tid.” Samma sommar tog jag kontakt med läkaren som undersökt skadan. Han var lika förvånad, fick fart och opererade honom i oktober. Jag hjälpte honom med rehab och såg till att han fick jobba med en sjukgymnast här. Han kom tillbaka jättesnabbt och klubbar som Ytterhogdal undrade om han var i form. Jag sa som det var, att han saknade permanent uppehållstillstånd och inte fick spela högre än i division 4. IFK Östersund var också intresserade och det var där han spelade sin första match, för reservlaget i fyran. Han svarade för tre mål i den matchen.
”Vi får aldrig veta sanningen”
Enligt folkbokföringen finns det ingen i Sverige som heter Karim Ibrahim Abdul. Däremot finns det en invånare med ett nästan identiskt namn, Abdul Karim Ibrahim. Han är 62 år och bosatt i Borås.
Karim, den utvisningshotade fotbollsspelaren, heter i själva verket Yusuph Abasi och ska spela för Karlsbergs IF i division 2.
– Vi har tappat kontakten. För mig berättade han att han kom från Somalia, att han flydde när piraterna hade tagit hans brorsa. Trots att jag pressade honom har jag fått reda på att han inte berättade sanningen. Ja, det är där det ligger. Grejen med många av de där ungdomarna är att de får lära sig en version som de ska dra. Vad sanningen är får vi aldrig veta, säger Lars-Johan Sund.
Inte heller Anders Terneblad har någon kontakt med fotbollstalangen som verkade under falsk identitet.
–Han berättade för oss att han inte lirat fotboll en minut innan han kom till Svenstavik. Han hade otroliga kvaliteter, redan där började varningsklockorna ringa. Sedan fortsatte det att dyka upp saker som fick oss att tvivla. Historien hängde inte ihop och efter ett besök på Migrationsverket sa jag till honom: ”Nu måste du berätta sanningen, vi kan ändå hjälpa dig till ett bättre liv.” Vi fick bevis presenterade på att allt inte stämde, men historien om hur allt skulle vara var otroligt inpräntad. När man redan är otroligt engagerad på ideell basis, lägger ner ännu fler timmar och så blir det så här
... Det blir lite pyspunka till slut. Jag var helt färdig. Det blev ett snöpligt slut, men jag kan inte säga att jag är besviken på honom. Oavsett hur det gick till är han ett offer för något. Det finns nätverk som lovar guld och gröna skogar. Det är klart att han inte på eget bevåg satte sig på ett plan till Sverige som 15-åring. Några år senare sprang jag på honom under Storsjöyran. Jag fick ingen klarhet i vad han gjort och plötsligt spelade han för IFK Östersund, berättar Anders Terneblad.
Klubben värvade 2015 en spelare vid namn Karim Abdulkarim. När han 2018 återvände till kamratföreningen var det som Yusuph Soka Abasi Asedi.
– Vi tränade ihop 2015 och hade en riktig säsong ihop 2019, då jag var tränare. Jag kände honom som Karim, Karim Abdulkarim. Han kallades inget annat än Karim, som han hette från tiden i Jämtland. Jag har känt att han inte har velat prata om sin historia och då har jag inte ställt frågan. Jag tror inte någon i föreningen har insyn i hans historik. Det har inte varit viktigt för mig, om han är 25 eller 22, från Tanzania eller Somalia. Han har inte ställt frågor om mitt liv. Han höll sig på sin kant, men jag tror att vi hade en så nära relation som man kan ha med honom. Vi har fortfarande kontakt och skriver till varandra på Messenger. Han är en superkille som bryr sig om sina lagkamrater och dem runt omkring honom, säger Ludvig Sundström, 30.
Pär Jakobsson, som var sportchef när Karim kom till IFK Östersund, har samma bild.
– Ja, det är en fin kille som inte alltid haft det så lätt. Jag skulle bli väldigt glad om det går bra för honom. Det var en förmån att ha honom hos oss. Han var hos oss väldigt länge, i omgångar. Det var struligt i början, när han inte hade uppehållstillstånd och saknade de fyra sista siffrorna i personnumret. Ibland kunde han försvinna och man visste inte vart han tagit vägen, säger Jakobsson. Av ledarna från tiden i Jämtland är det bara Urban Hallquist som har regelbunden kontakt med Yusuph. Förra säsongen skickade anfallaren filmer till sin fosterpappa.
– Han skickade mycket klipp och det var kul att följa honom på distans. Det gick bra för honom. Han har styrkan, snabbheten och tekniken och har gjort en häftig resa, säger Urban.
Yusuph Abasi hade blivit proffs.
I Tanzania.
I januari förra året flyttade Yusuph Abasi till Stockholm. Han hade gett upp hoppet om att få chansen i Östersunds FK och var bevisligen för bra för division 2. 2019, under sin senaste säsong i IFK Östersund, svarade han för 16 mål på 26 matcher, varav 22 från start.
–Det gick bra. Jag gjorde många mål trots att jag var skadad emellanåt. Jag spelade ändå, eftersom jag var en av de viktigaste spelarna i laget, säger Abasi.
Med huvudstaden som bas hoppades han finna nya möjligheter, men det gjorde han inte där och då. Yusuph provtränade för FC Internazionale, Newroz FC och Åtvidaberg, men osäkerheten som följde med pandemin fick landets sportchefer att trycka in pennstiften.
Det var då han bestämde sig för att utnyttja en kontakt i Tanzania, agenten Jamal Kisongo. Han har företrätt Mbwana Samatta och även Thomas Ulimwengu, som 2017 återvände till AFC Eskilstuna.
Jamal Kisongo döljer sig bakom Jaki Pro och marknadsför spelarna i sitt stall med filmer. ”Yusuph Soka” började, att döma av presentationen, spela fotboll i DYOC 1999, året han fyllde fyra år. 2007 gick han vidare till African Lyon och började spela för U17landslaget.
Fick uppehållstillstånd 2017
Hösten 2015 lämnade han IFK Östersund och tillbringade tre månader i IFK Göteborg, men efter säsongen flyttade han hem till Östersund för att få ordning på sitt liv.
Yusuph åkte tillbaka till Tanzania för att skaffa id-handlingar och återvände sedan till Sverige, där han 2017 gifte sig och beviljades uppehållstillstånd. Han stod på en ny plattform, betydligt frodigare än den han växte upp på.
DYOC står för Dar es Salaam Youth Olympic Center och är ett barnhem för gatubarn i Tanzanias största stad. De i många fall föräldralösa barnen bor på olika hostel, får hjälp med skolgången och träffas dagligen för att träna fotboll. DYOC är framgångsrikt på fotbollsplanen och har två gånger vunnit 12-årsklassen i Gothia
Cup, 2003 och 2004. Båda gångerna var Yusuph en av hjältarna i Göteborg. På Instagram har han lagt upp en bild där han poserar med bucklan 2003. Framgångarna fick honom att drömma om en framtid i Sverige.
–Vi spelade även Tivoli Cup i Hillerød, men jag gillade inte Danmark. Sedan, när jag kom till Sverige, blev jag förälskad och tänkte att någon gång skulle jag vilja bo här, säger han.
Pandemin fick honom att lämna sitt nya hemland, men bara tillfälligt.
– Jag och Mbwana Samatta har fortfarande kontakt och det var han som rekommenderade mig att jobba med Jamal. Det var svårt att hitta en klubb i Sverige och Jamal hade följt mig och var imponerad. Han arbetar med spelare i Tanzania och Europa och ville att vi skulle jobba tillsammans. Han har kontakter i Serbien, Kroatien och Ukraina och frågade om jag ville testa att åka dit och spela men det var svårt på grund av corona. Då sa han att det finns en möjlighet att spela i Tanzania. Jag är från Tanzania och fick kontakt med Young Africans, som förrförra året kom tvåa i ligan. Jag började träna med laget och tränaren, från Belgien, ville direkt att jag skulle skriva på. Medan vi pratade om hur det skulle fungera och vad han hade för plan för mig fick han sparken efter en skandal. Han sa något rasistiskt och det uppskattades inte av klubbledningen och fansen.
Luc Eymael liknade klubbens supportrar vid hundar och apor och dömdes till böter och två års arbetsförbud av förbundet i Tanzania.
– När jag skulle skriva på blev det rörigt i klubben. Den nye tränaren (Zlatko Krmpotic) kom med sina spelare och var inte intresserad av mig. Min manager hade möten med klubben, men tiden gick och vi visste inte vad som skulle hända. Två andra klubbar kom med erbjudanden. Namungo, en stad i söder, spelar i samma liga och ville ha mig. De hade ett bra lag, men Namungo är ingen bra miljö att bo i. Därför gick jag till i stället till Coastal Union i Tanga. Det är en bra och fin stad. Många turister åker dit.
Yusuph skrev på ett ettårskontrakt med möjlighet till förlängning, men spelade bara sex matcher för Coastal Union.
–Jag fick en tredjedel av kontraktets värde när jag skrev på. Resten skulle betalas före årsskiftet. Allt kändes bra. Jag ville ta nästa steg och spela i högstaligan för att utvecklas. Det gick bra på träningarna och tränaren tyckte att jag var en bra kille, så jag utsågs till lagkapten. Sedan kom problemen. I Sverige fick jag lön varje månad, men där fick jag inte lönen i tid. Till slut hade det dröjt tre månader och då bröt jag kontraktet. Jag kämpade och gjorde allt för laget, men kände mig sviken av fotbollen och tappade motivationen. Då bestämde jag mig för att åka tillbaka till Sverige för att plugga.
Så du var inställd på att sluta?
– Ja, det har varit jobbigt att tänka på fotbollen under pandemin. Jag börjar bli äldre och kanske ska satsa på skolan i stället. Jag har gått gymnasiet och läser nu upp vissa ämnen, natur, kemi, biologi, matte och fysik, för att komma in på högskola. Jag skulle vilja läsa medicin eller statsvetenskap, men som fotbollsspelare är det inte lätt att sluta. Jag vill se om jag kan nå mitt mål och många lag har varit intresserade, vilket är ett kvitto. Jag vill spela i ett lag som går upp till ettan eller superettan. Jag vill verkligen kämpa för det jag älskar att göra och det enda jag älskar att göra är att spela fotboll. Jag kom ju hit för att spela fotboll. Jag vill spela på en högre nivå och har inte gett upp. Stockholm är ett bra fönster för den som vill vidare.
Vem var den där Karim från Somalia, den ensamkommande pojken som placerades i Svenstavik?
–Jag var ung och ljög för att jag ville stanna i Sverige. Jag gjorde det inte för att vara dum. När man går till Migrationsverket och inte har svar på vissa frågor, då hittar man på saker. Jag har ljugit mycket men var ung och omogen. Jag föddes i Tanzania, men visste inte vart de skulle utvisa mig.
Du ljög för dem som sträckte ut en
”SAMATTA SPELADE I PREMIER LEAGUE I FJOL. KAN HAN LYCKAS KAN JAG LYCKAS. DET ÄR DET SOM DRIVER MIG.”
hjälpande hand. Vad vill du säga till dem i dag?
– Först vill jag tacka för att de har ställt upp och hjälpt mig. Sedan vill jag be om ursäkt till dem som gjorde allt för mig och kom fram till att jag har ljugit. Det var inte meningen. Jag ljög inte för att jag ville ljuga. Jag hade gått i skolan och skaffat kompisar och tänkte bara på att få stanna. Jag tänkte inte på konsekvenserna. Du påstod att din pappa dödats och att en bror tagits av pirater.
– När jag kom hit hörde jag att det måste finnas problem i ditt hemland för att du ska få stanna i Sverige. När jag kom till AFC trodde jag att jag skulle vara kvar länge och spela fotboll. Det hade varit svårt att återvända. Mamma hade betalat för att jag skulle komma hit. Jag var ledsen och ljög. Vad har dina fosterföräldrar, Urban och Monica Hallquist, och deras barn betytt för dig?
– Det är en bra familj och barnen är mina syskon. De har varit jättesnälla och hjälper mig mycket. De har alltid ställt upp, även om det var tufft ibland. Jag saknade min familj som ung i Sverige, men de har alltid funnits där och pushat mig när det gäller fotbollen. Urban är också en sportmänniska. Han tävlade för Åsarna och var ett tag en av de bästa skidåkarna i Sverige. Han vet vad som krävs och har lärt mig hur man ska träna, vila och äta. Tre viktiga saker om du vill bli bra.
Yusuph påstår att han har två namn, att Karim kommer från hans mammas sida. Hon heter Rasia och är kenyanska, men bor i Dar es-Salaam, precis som pappan. Han är inte död utan jobbar i hamnen. Föräldrarna skilde sig när Yusuph var tre och några år senare tog DYOC hand om pojken.
Han bodde då hos sin mor i Keko, ett hårt utsatt område i Dar es-Salaam.
– Syftet med DYOC är att hjälpa gatubarn som inte har några föräldrar och barn som kommer från en tuff miljö. I Keko, där jag växte upp, är det mycket kriminalitet. Barn hamnade fel hela tiden och mamma hade det tufft. Hon jobbade som bartender ibland, men försörjde alla barn utan att ha ett fast jobb. När jag var sju, åtta år flyttade jag till ett hostel. Mamma var inte orolig, hon tyckte det var säkrare att jag bodde där.
”Jag får göra det jag älskar”
Nu ska han spela division 2-fotboll i Sverige. Han är nöjd med det, vet att hans liv kunnat se annorlunda ut.
– Jag får göra det jag älskar och hoppas kunna nå mina mål. När jag ser på mina vänner, de som har lyckats med fotbollen ... Det ger mig glädje och tro på att jag också kan lyckas. Vi hade samma potential, samma mål. Samatta spelade i Premier League förra året. Kan han lyckas kan jag lyckas. Det är det som driver mig. Att skjuta Karlberg till ettan är alltid en början?
– Ja, jag kan bidra. Jobbar vi tillsammans kommer det att gå bra, säger Yusuph Abasi.