15 INDIENS DELNING

1947

Efter andra världskriget var det många som ville att Indien skulle bli en självständig nation. Den brittiske premiärministern Clement Attlee var fast besluten om att se till att Indien blev självständigt efter att han blev vald 1945. Han insåg att Storbritannien inte längre kunde stötta Indien och att landet var nära kokpunkten. De flesta indier var hinduer, men ungefär en fjärdedel var muslimer och det fanns även en minoritet av sikher. Jawaharlal Nehru, den hinduiske ledaren för självständighetskongressen, och Mahatma Gandhi, som uppmuntrade fredliga metoder hamnade i konflikt med den islamiska ledaren Muhammad Ali Jinnah.

Jinnah arbetade för en etablera en andra självständig islamisk stat. Nehru avvisade en kompromiss – att skapa ett federalt land – eftersom han fruktade att det skulle göra Indien omöjligt att styra. Vissa historiker hävdar att britterna ville ha en tvåstatslösning, eftersom kongressen inte skulle ha tillåtit Storbritannien ha kvar trupper för att skydda Asien från kommunistiskt inflytande. Eftersom man inte kunde nå en överenskommelse föreslog Storbritannien gränser som slumpmässigt delade upp de religiöst mångfaldiga och rika regionerna Bengalen och Punjab. Dessa planer hölls hemliga till efter självständighetsdagen den 15 augusti 1947. Snart bröt våldsamma strider ut på alla sidor. 899 000 muslimer försökte migrera till Punjab (dagens Pakistan) till fots och med tåg, och mellan 500 000 och 800 000 av dem dog. 1,25 miljoner icke-muslimer flyttade till den indiska sidan av Punjab. Många av de som inte dog av svält eller utmattning mördades av sina motståndare.