BRANDEN I LONDON

1666

Hösten 1666 var en torr, smutsig och dammig årstid i London. Det hade inte regnat på tio långa månader. Trähusen i den pestdrabbade staden var torra som fnöske. När mörkret föll lördagen den 1 september 1666 stängde bagaren Thomas Farriner sitt bageri på Pudding Lane och gick till sängs. Han trodde att han släckt kolet i bageriet ordentligt, men det fattade eld medan han sov och snart brann det i bottenvåningen på bageriet. Den djävulska brandens framfart var omöjligt att stoppa. När elden nådde bryggan och den lättantändliga lasten som fanns där försvann chansen att släcka branden.

Londonborna flydde från eldsvådan och försökte rädda vad de kunde. De slängde sina tillhörigheter i båtar och vagnar, och till och med i floden. Snart var de smala gatorna fulla med fördrivna människor och tusentals invånare sprang för sina liv. Brandmännen kunde inte ta sig genom den panikdrabbade folkmassan och kungen, som själv var långt ifrån säker i sitt palats, agerade.

Karl II gav order om att riva alla byggnader i eldsvådans väg, i hopp om att stoppa den genom att skapa eldgator. Men elden fortsatte sprida sig. På måndagen brann Themsens norra flodbank och London Bridge. Oroligheterna spred sig och kungen gav sin bror, hertigen av York, ansvar för att hantera elden. York tog kontroll över rivningsarbetet och skickade sina trupper för att lugna oroligheterna på gatorna. Det sägs att Karl II själv gick ut på gatorna, rev byggnader och kastade vatten på lågorna.

När vinden mojnade på tisdagsnatten började eldgatorna äntligen ge resultat. Lågorna gav gradvis med sig, men tusentals Londonbor var nu hemlösa i en stad som inte längre gick att känna igen.

Den stora branden sett från en båt nära Tower Wharf.