SLAGET VID STAMFORD BRIDGE

1066

När Edvard Bekännaren dog i början av 1066 var Englands framtid högst oviss. Kungen hade ingen arvinge och utnämnde Harold Godwinson till sin efterträdare. Det kan dock vara här problemen började – för vissa tror att han redan hade lovat bort kronan till en man på andra sidan Engelska kanalen: Vilhelm, hertig av Normandie.

Med monarkens kropp begravd i katedralen Westminster kunde kampen om kronan börja – men Harold och

Vilhelm var inte de enda som ville åt den. Harald Hårdråde, kung av Norge, seglade från Skandinavien och kom fram till norra England med 300 fartyg fulla med så många som 11 000 vikingar. I sann vikingaanda gav han sig inte utan kamp.

Vad stackars Harold Godwinson inte såg komma var ett förräderi från en familjemedlem. Hans bror Tostig hade rekryterat män för att tjäna den norska fanan. Haralds vikingar och Tostigs styrkor intog staden York och då hade Harold ett svårt beslut att fatta. Skulle han bege sig norrut för att ta itu med vikingaproblemet eller stanna i söder och vänta på att hertigen av Normandie skulle korsa kanalen?

Harald ödslade ingen tid, utan han tog med sina män norrut till York. De färdades 30 mil på fyra dagar. Det hade inte vikingainkräktarna förväntat sig och de blev därför överraskade den 25 september. Många av vikingarna hade lämnat sina rustningar på skeppen eftersom de inte trodde att en engelsk armé skulle komma rusande mot dem vid Stamford Bridge.

Slaget slutade som Harold hade hoppats, både Harald och Tostig dog i striden och var inte längre ett hot mot den engelska kronan. Av de 300 fartygen som vikingarna kom med behövde de överlevande bara 24 för att ta sig hem. Men fler problem var på ingång – bara tre dagar senare anlände Vilhelm till sydkusten, klar för kamp.