Miklagård
Väringar i Konstantinopel, det bysantinska imperiets huvudstad
Vikingatågen gick allt längre söderut och i början på 800-talet kom nordmännen kontakt med det bysantinska imperiet. Det kom till ett avgörande år 860 under belägringen av Konstantinopel då en flotta bestående av 200 vikingaskepp dök upp ur mörkret. De var på väg mot staden som de kände som Miklagård (den stora staden). Sedan skiljer sig berättelserna åt om vad som hände. Enligt en version förmådde vikingarna bara besegra stadens utkanter och kom inte åt den muromslutna innerstaden. Dessutom hade de inte någon utrustning med sig för att utföra någon belägring. De var fast beslutna att plundra vad de kunde i den största stad de kände till och fortsatte att anfalla.
Den 2 september 911 slöts ett handelsavtal mellan vikingarna och det bysantinska imperiet. Det medförde vänliga relationer mellan båda kulturerna och handeln kring Svarta Havet ökade. Vikingarna fick även kontroll över handelsvägarna på Volga som ledde mot Östersjön i norr och mot Kaspiska havet i söder. Men efter en tid försämrades
irelationerna då Olegs tronföljare Igor blivit kung Kiev och år 944 inlett ett misslyckat fälttåg mot bysantinerna. Ett nytt avtal slöts där ruserna förbjöds att anfalla bysantinska landområden på Krim. De förbjöds även att bygga fästningar vid Dneprs mynning. Med tiden insåg vikingarna att de inte kunde besegra Konstantinopel och många beslöt sig då istället för att gå i tjänst hos den bysantinske kejsaren.
Vikingarna kallades söderöver för väringar, ett namn av fornnordiskt ursprung. Efter den i och för sig misslyckade belägringen av Konstantinopel hade bysantinerna blivit så imponerade av väringarnas kämpaglöd att kejsaren
Basil II år
988 anställde dem som krigare i sin personliga vaktstyrka.
Den bysantinska militären var redan multikulturell till sin sammansättning och männen från norr fick ett gott mottagande. De nya väringsoldaterna färdades vida omkring och kom bland annat till Syrien, Armenien och Sicilien där de stred under det bysantinska banéret. Attackerna från de vikingar och ruser som inte gått i tjänst hos kejsaren upphörde år 1043 efter det rus-bysantinska kriget. Det markerade också slutet på väringarnas avancemang i främre Asien och de områden som kontrollerats av vikingar blev antingen slaviska eller bysantinska. Väringagardet i Miklagård fanns kvar ända in på 1300-talet. I flera hundra år fanns det vikingar i Konstantinopel.
i