Slottet som aldrig fanns

När Neuschwanstein nästan var färdigt vände Ludvig II blicken mot ett nytt projekt.

Neuschwanstein var Ludvig II:S mest uppskattade projekt, men de höga tornen och läget i Aperna gjorde kungen besviken. Istället började han att planera en helt ny fantasifristad för att tillfredsställa sin önskan om ett dramatiskt, imponerande slott med utsikt över sitt land.

Ruinerna av Falkenstein slott, knappt 20 kilometer från Füssen, var den perfekta platsen för Ludvigs vision om ett spektakulärt slott som tornade upp sig över landet. År 1883 köpte Ludvig ruinen, bestämde sig för att riva den och ersätta den med sin nya äventyrsborg. Han anlitade Neuschwansteins konceptkonstnär och teatermålare, Christian Jank, för att föreslå arkitekturen. Jank återkom med ett hotfullt, gotiskt palats med torn och branta tak. Ludvig ansåg dock att ritningen var för blygsam och bad om ett nytt förslag från Max Schultze, som ritade både slottets interiör och exteriör.

År 1885 förbereddes vägar och vattentillförsel till slottet, men problemen slog till på nytt. Schultze drog tillbaka sitt uppdrag och designen av Falkenstein lades återigen på någon annan. Den här gången tog arkitekterna Julius Hoffmann och Eugen Drollinger över. Deras ritningar var både makalösa och fullständigt orealistiska, precis som Ludvig önskat. Vid kungens oväntade bortgång 1886 avstannade allt arbete på Falkenstein och det återupptogs aldrig igen. Ruinen från 1200-talet står fortfarande kvar.