Sagoslottet Neuschwanstein

Neuschwanstein skulle vara en tillflyktsort, men det blev inte riktigt som Ludvig II av Bayern tänkt sig.

Omgivet av gröna skogar, idylliska sjöar och snötäckta bergstoppar i de bayerska Alperna ligger slottet Neuschwanstein. Det som en gång var drömmen om en tillflyktsort för en kung som ansågs för galen för att härska är nu en av Europas populäraste turistattraktioner.

Slottet byggdes av Ludvig II av Bayern och var mer än bara en uppvisning av kunglig rikedom. Det skulle fungera som en fristad och ge kungen respit från hovlivets plikter. Ludvig byggde detta skyddade paradis för sitt eget nöjes skull och arkitekturen är en hyllning till medeltidens legender och trender. Trots beslutsamheten och kärleken Ludvig lade ned i Neuschwanstein medförde slottet ändå inget annat än motgångar för sin skapare. Ludvigs kärleksprojekt vände sig mot honom med de stadigt ökade kostnaderna och de ändlösa byggprojekten, som ledde till kungens slutliga avsättning och till sist till hans död.

Ludvig II föddes den 25 augusti 1845, på slottet Nymphenburg i München, som äldsta son till kung Maximilian, arvingen till den bayerska tronen. Bara tre år efter sin sons födelse kröntes Maximilian till kung efter sin pappas abdikation, och Ludvig blev därmed kronprins. Under hela sin ungdom var Ludvigs status som kunglig i förgrunden när det gällde uppfostran. Han skämdes bort samtidigt som han vägrades den frihet andra barn fick. Denna kontrollerade barndom gjorde honom reserverad och inte särskilt fäst vid sina föräldrar – senare i livet refererade han till sin mor som sin ”föregångares hustru”.

Även om Ludvig inte hade starka band till föräldrarna hade han god kontakt med sin farfar, den excentriska Ludvig I som är känd för sitt fria kärleksliv. De två Ludvigarna hade inte bara samma namn, utan också samma födelsedag och passion för kultur. Medan den forne kungen var uppslukad av konst och poesi, startade den framtida kungen sin egen väg mot en livslång entusiasm för arkitektur.

Större delen av kronprinsens barndom tillbringades på pappans slott Hohenschwangau, en blygsam men fantastisk byggnad vid gränsen till Österrike. Det var dekorerat med germanska sagor och hade utsikt

över landskapet och Schwansee – Svansjön. Det var från Hohenschwangau som Ludvig första gången såg borgruinerna där han skulle komma att bygga Neuschwanstein, sin dröm om ett äventyrsslott som skulle bli realitet nästan 30 år senare.

Ludvigs drömmar tog snart en annan riktning då han upptäckte Richard Wagners verk. När Ludvig var 15 såg han Wagners opera Lohengrin för första gången i München. Han blev besatt. Senare samma år såg han Tannhäuser. Det var starten på en orubblig och livslång passion för kompositören och hans verk. Ludvig lovade att hans första handling som kung av Bayern skulle vara att kalla kompositören till hovet.

Bara tre år senare, 18 år gammal, fullföljde Ludvig sitt löfte. Efter pappans plötsliga död den 10 mars 1864 kröntes den unge prinsen till kung Ludvig II av Bayern. Den nya kungen må ha varit populär hos delar av folket tack vare sin charm och sitt attraktiva utseende, men avseende makt och politik var Ludvig ute på djupt vatten. Hans första handling som kung var alltså att kalla Wagner till hovet. Den unge kungen betalade kompositörens stora skulder och satte upp flera av Wagners operor. I juni 1865 hade Tristanoch Isolde premiär i München, men i december tvingades kompositören att fly från Bayern efter en konflikt med regeringen. Ludvig II blev rasande och ville abdikera, men Wagner övertalade honom att låta bli.

Wagners inflytande sträckte sig mycket längre än att övertala kungen att behålla kronan. Ludvig tillägnade Neuschwanstein sin vän och alla rummen i slottet inreddes med legenderna som gett inspiration till några av Wagners mest berömda operor. Sagan om Tristan och Isolde prydde väggarna i Ludvigs sovrum och operan Parsifal från 1882 bredde ut sig över Sångarsalen. Salongen fick den figur som Ludvig identifierade sig med mest: Lohengrin, svanriddaren. Tragiskt nog fick Wagner aldrig se det färdiga slottet – han dog i en hjärtinfarkt 1883.

Redan i början av sin regeringsperiod var Ludvig en enstöring. Han avskydde formella förpliktelser, offentliga tillställningar och banketter. Han föredrog att fokusera på sina kreativa projekt. År 1868 dog Ludvig I och förmögenheten som den avsatte kungen hade bevarat var äntligen tillgänglig för sonsonen. Samma år beställde Ludvig II konceptkonst från Wagners scenograf, Christian Jank, till Neuschwanstein och Herrenchiemsee. Ett år senare lades grundstenen till Neuschwanstein och de forna ruinerna på platsen revs. Arbetet på Neuschwanstein fortsatte till Ludvig II:S död och ännu längre, men kungen fick åtminstone se ett av sina verk färdigställt under sin livstid. Linderhof slott fullföljdes 1878 till den totala kostnaden av cirka 8,5 miljoner mark, varpå Ludvig påbörjade arbetet med sin tolkning av Versailles på Herrenchiemsee. Endast den centrala delen av hans kopia fullföljdes före hans död, men kostnaden hade redan stigit till mer än 16 miljoner mark. Det står fortfarande ofärdigt. Ludvig II var så involverad i alla designfaser och uppföranden av slotten – från idé till slutförande – att varje slott har tillskrivits kungen själv.

Ludvigs isolering gjorde regeringen frustrerad och han blev mycket impopulär bland sina ministrar, ändå var han hela tiden folkets favorit. Kungen reste ofta runt i landet, pratade med invånarna och belönade gästfrihet. Efter Tysklands enande 1871 blev Ludvigs tillbakadragna natur en kraft i sig. Arbetet på Neuschwanstein hade redan börjat, men det blev snart kungens stolthet och glädje. Som en dagdrömmare såg han till att realisera fantasier som kunde avskärma honom från hans konstitutionella plikter. Sagorna som inspirerade Wagners operor smyckade väggarna, och slottet var lika mycket en deklaration av Ludvigs gudomliga rätt till att härska som det var en hyllning till kungens närmaste vän.

De två största ”allmänna” rummen på slottet – Tronsalen och Sångarsalen – skulle visa sig bli Ludvigs

”Ludvig II var så involverad i alla designfaser och uppföranden av slotten att de har tillskrivits kungen själv.”

favoriter, och samtidigt som inget av de två rummen faktiskt var avsedda för att ta emot gäster hade båda helt olika syften. Tronsalen, överdådigt dekorerad i samma stil som en bysantinsk kyrka, kanaliserade Ludvigs tro på att hans kungadöme var en gudagåva, medan Sångarsalen skulle påminna om de medeltida legender som var en så stor inspiration till Wagners arbete. På samma sätt utsmyckades alla rummen med väggmålningar i Ludvigs personliga lägenheter.

Invändigt var Neuschwanstein aldrig tänkt för andra än Ludvigs och hans tjänstefolks ögon. Gäster inviterades aldrig till fristaden, långt mindre hölls banketter eller hovtillställningar där. Slottet var bara stort nog att tjäna Ludvig och hans stab – det fanns bara tillräckligt med plats för kungens lägenheter, de officiella rummen och tjänstefolkets flygel. Sett utifrån var det en exklusiv symbol för kungens makt och ställning, på insidan var det ett tempel över Ludvigs långvariga väns mästerverk.

Trots kostnaden fungerade Neuschwanstein som den viktigaste arbetsplatsen i regionen i över ett decennium. Det fanns behov för duktiga män att bygga slottet. Byggprojektet krävde oftast 200 män, men vid särskilt korta deadlines tillkallades ytterligare 100 män att jobba på natten för att nå målen. Antalet arbetare på Neuschwanstein omfattade inte heller experterna som hyrdes in för att forma sten, marmor eller trä. I en uppvisning av barmhärtighet och medmänsklighet som tillhörde ett senare århundrade såg Ludvig till att arbetarna var försäkrade och gav generösa pensioner till de få som skadades under arbetet (märkligt nog var det endast 30 personer).

Likaväl som det fanns behov av starka, friska män att bygga det utvändiga hade slottet några märkliga innovativa drag som krävde att arbetare med fackkunskap skickades till Bayern. Det fanns förvisso medeltidskänsla i utseendet, men det allra senaste av bekvämligheter gjorde det till ett av de modernaste slotten på sin tid. Vatten leddes till slottet från en källa bara 200 meter över slottet, något som gav det rinnande vatten. Köket hade kranar för både kallt och varmt vatten, medan badrummen hade de första vattentoaletterna i något slott. Men innovationerna slutade inte med vatten. Sovrummen hade centralvärme och det fanns telefoner på två våningar. Köket – som var toppmodernt i sig självt med värmeplattor, ugn och fisktank – låg på undervåningen medan matsalen låg på fjärde våningen. Hiss installerades för att göra det enklare att leverera mat till kungen, och ett elektriskt system för ringklockor i hela slottet betydde att Ludvig II kunde kalla på sitt tjänstefolk när som helst.

Alla dessa nymodigheter krävde emellertid pengar. Ursprungligen beräknades kostnaderna för byggandet av Neuschwanstein till 3,2 miljoner mark, men byggnadskostnaderna och Ludvigs övriga slott gick snart över styr. Svankungen bekostade sina verk ur egen ficka, men det dröjde inte länge förrän det inte fanns något kvar där. Kungen började därför att låna pengar för att fullfölja byggandet. År 1883 var han skyldig sju miljoner mark. Ludvig hotade med självmord om hans slott konfiskerades och klarade att fortsätta byggandet av Neuschwanstein med utgifter som snabbt ökade till 6,2 miljoner mark.

Även om finansieringen inte kom från statskassan var hans överdrivna konsumtion en öm punkt hos politikerna. Medan arbetet fortsatte på Neuschwanstein, trots skaparens bankrutt, växte regeringens ilska. Det var dock inte bara Ludvigs överdrivna konsumtion som skapade frustration. Ludvig hade blivit förkrossad av Bayerns självständighetsförlust och unionen med de andra regionerna under den nya tyska staten. År 1871 hade han öppet motsatt sig kröningen av Vilhelm I som kejsare genom att vägra att vara närvarande vid ceremonin. Han skickade sin bror och farbror istället. Preussens antihomosexuella lagar som implementerats i det nya Tyskland begränsade nu Ludvig som var öppet homosexuell. Han ställdes nu inför en reformerad nation och reducerad makt, vilket fick honom att nästan fullständigt dra sig tillbaka från livet vid hovet.

Ludvigs politiker försökte att hitta ett sätt att mota ut sin tillbakadragna kung. År 1884 hade Ludvig flyttat in på Neuschwanstein, som fortfarande var ofullbordat, och han hade köpt ytterligare en ruin i väntan på byggandet av ännu ett slott. Man enades om att hans tvångsmässiga

”Han ställdes inför en reformerad nation och reducerad makt och drog sig nästan helt tillbaka från livet vid hovet.”

pengakonsumtion var ett symptom på hans oförmåga att styra. År 1886 förklarades därför Ludvig II sinnessjuk och oförmögen att regera. På morgonen den 12 juni 1886 skickades en kommission som skulle föra Ludvig från Neuschwanstein till Berg slott. Klockan 22.30 nästa dag hittades kropparna till Ludvig II av Bayern och hans läkare, doktor Bernhard von Gudden, i en sjö i närheten. Den visionära kungen, som hade skapat ett mästerverk inom bayersk arkitektur, var död. De exalta omständigheterna kring hans död har däremot aldrig klarats upp.

Svankungen trotsades ända in i döden. Ludvig II förbjöd uttryckligen tillgång till Neuschwanstein – det skulle vara hans privata tillflyktsort från hans kungliga plikter. De officiella rummen var bara dekorativa, en verklighetens scen som var satt för den sista akten av Ludvigs kungliga värdighet. I samma stund gardinen för Ludvigs liv föll förenklade hans familj Neuschwansteins arkitektur, påskyndade färdigställandet och öppnade slottet för allmänheten i ett försök att täcka något av den enorma skuld som Ludvig hade skaffat sig genom skapandet av sin kungliga fristad. Av de 200 rummen Ludvig hade planerat i slottet blev endast 14 helt färdiga.

Neuschwanstein var långt ifrån kungens dyraste projekt – den äran fick Herrenchiemsee – men det var i hög grad det mest överdådiga av hans existerande byggnader och besökare kom i tusentals för att se de dramatiska portarna och känna på Bayerns galna kungs fristad.

OVAN Ludvig, som var öppet homosexuell, drog sig tillbaka från livet vid hovet efter att Preussens antihomosexuella lagar implementerades.