Klostret Mont Saint Michel

Klostret på granitberget är den mest hänförande vyn i hela Frankrike.

La Merveille", Undret. Det är det de kallar Mont-saint-michel. När man närmar sig det genom dikeslandskapet och stränderna med havet som smälter in i himlen förstår man vad de menar: Det är ett under. Murarna som reser sig mot himlen ger en tanken att en sådan byggnad inte är möjlig utan hjälp av en datoranimering från Hollywood (om den känns märkligt bekant är Minas Tirith i Saganomringen faktiskt inspirerad av Mont-saint-michel). Men det är på riktigt, skapad av människohänder och framför allt är det gjort av män som levde för länge sedan.

La Merveille började, passande nog, som ett mirakel. Enligt legenden visade sig ärkeängeln Mikael för biskopen av Avranches år 708 och beordrade honom att bygga en helgedom som tillägnades ängeln på klippön i den stora, grunda bukten där Couesnonfloden har sitt utlopp till kanalen. Bukten, som nu har namn efter sitt mest kända landmärke, har den största tidvattensskillnaden i Europa. Vid ebb sträcker sig gyttjestranden kilometervis ut från land. Vid flod stiger vattennivån 16 meter och klippan som klostret står på blir en ö. Biskop Aubert svarade undvikande på ordern om att bygga ett kloster på en så otillgänglig plats. Mikael lät sig inte avfärdas och dök upp på nytt i en dröm och en tredje gång när biskopen fortfarande tvekade. Den här gången satte ärkeängeln pekfingret upprepade gånger på Auberts huvud för att understryka att han menade allvar. Legenden säger att ängelns beröring brände ett hål i Auberts huvud. Kvarlevorna finns i dag att beskåda i St. Gervaisbasilikan i Avranches, där ett hål är helt synligt (skeptikerna påstår att hålet är bevis på förhistorisk trepanation och inte änglars verk).

På den tiden var det bara ytterligare en helgedom som tillägnats Mikael på Europas fastland på Garganohalvön i Italien, fastän klostret Saint Michael på Skellig Michael, en ö utanför Irlands sydvästkust, grundlades på 500-talet. De två öarna liknar varandra vilket kan tyda på att ärkeängeln hade en speciell svaghet för kägelformade granitöar.

Klostret Mont-saint-michel borrar sig in i himlen från sitt granitberg och visar upp den mest hänförande vyn som finns i hela Frankrike.

Mikael, ledaren för himlens armé, skulle visa sig bli en lämplig beskyddare av männen som skulle bli herrar över fastlandet nära ängelns berg.

Under en kort period, från 867 till 933, avträdde den franska kronan helgedomen och Cotentinhalvön som sträcker sig norröver till hertigdömet Bretagne. Det var vid den här tiden som angreppen från vikingarna var som aktivast med långskeppsflottor som seglade via Seine och belägrade Paris. I ett sista försök att stoppa plundringen av sitt land förhandlade Karl den enfaldige med vikingaledaren Rollo. År 911 gick Karl med på att ge Rollo makten över det land han redan hade erövrat i utbyte mot att han fick döpas samt påtog sig att försvara landet mot ytterligare vikingaangrep – efter principen sätt en tjuv till att fånga en tjuv. Eftersom normanderna inte hade önskat det här utbytet blev de starka försvarare av kronan. De införde det lokala språket, accepterade sin nya tro djupt, ändock med osofistikerad övertygelse, och började expandera sitt herravälde.

Rollos son, Vilhelm Långsvärd, utvidgade sitt hertigdöme genom att ge ytterligare stöd till en annan kämpande kung, Rudolf av Burgund. I gengäld fick Vilhelm Cotentinhalvön till hertig Alan av Bretagnes fasa. Det utvecklade sig till krig och Alan sändes i exil. Då han senare återvände för att återerövra mycket av landet han hade förlorat medlade kung Ludvig VI fram ett avtal mellan hertigdömena Normandie och Bretagne, och Cotentinhalvön och MontSaint-michel blev en del av Normandie.

På den tiden hade Mont-saint-michel redan varit ett pilgrimsmål i 200 år. Pilgrimsvandringar var medeltidens stora passion som samlade alla samhällsklasser i en gemensam strävan som rymde både det heliga och det profana. För att få en bild över i vilken grad folk omfamnade pilgrimsvandringar kan du tänka dig att Europas vägar vimlade av människor på väg till att se sitt favoritlag i fotboll, att de var på väg till sommarsemester, att de zappade mellan informationskanalerna på internet efter skvaller och att de letade efter läkning av kropp och själ – pilgrimsvandringarna omfattade alla dessa mänskliga behov och önskningar och mer därtill.

Medeltidens män och kvinnor var inte mindre ivriga då än i dag efter att söka främmande stränder och nya världar. Mont-saint-michel, som med sin fysiska och andliga geografi förenade himmel och hav, var en viktig anhalt på det växande nätverket av pilgrimsresor.

Men för munkarna på sitt en gång i tiden ensamma berg innebar tillströmningen av pilgrimer andlig fara – rikedomen flödade in i kölvattnet från vandrarna. Rolli, ivrig över sin nya religion, reparerade skadorna som byggnaderna fick av vikingarnas angrepp. Hans son, Vilhelm Långsvärd, donerade ytterligare pengar till klostret. De rika och mäktiga gillade pilgrimsvandringar lika mycket som de fattiga, men de förväntade sig att bli mottagna som sig bör och munkarna på Mont-saintMichel började anpassa sina seder efter de rika gästernas i stället för tvärtom.

Som motreaktion tog Rikard I av Normandie, Vilhelm Långsvärds son, in benediktinerna. Rikard gav de njutningslystna munkarna på berget ett ultimatum: acceptera ett strängt klosterliv som benediktiner eller res. Alla bortsett från en reste. Så året 966 markerar starten på benediktinorden som skulle utföra mirakel i sten.

Allteftersom hertigarna av Normandies makt växte, gjorde också deras beroende av beskyddet från deras stora skyddshelgon Mikael det. År 1020 gav Rikard II av Normandie (även kallad Rikard den gode och son till Rikard den I) abboten Hildebert i uppdrag att bygga en klosterkyrka på klippan. Romansk arkitektur var i sin linda, men i sin ambition att lovprisa ärkeängeln krävde Rikard och Hildebert extraordinära saker av sin nya kyrka. Klippan Saint-michel var formad som en sockertopp som reste sig 78,6 meter över den genomsnittliga havsnivån. Det naturliga arkitektoniska valet skulle ha varit att såga av toppen av berget för göra ett gediget och jämnt underlag för den nya kyrkan. Men det skulle ha varit samma sak som att gå ner från himlen. Istället tog abboten Hildebert klippans topp som botten till sin nya kyrka och byggde ut i alla riktningar för att skapa en grund. Klippans topp är kyrkans centrum där skepp och tvärskepp möts och förenas. På denna klippa byggde Hildebert sin kyrka, och det mittersta tornet stiger rakt upp från toppen av berget, stöttat av fyra pelare som fortfarande håller upp tornet och puttar statyn av Sankt Mikael (från 1800-talet) in i himlen. Abbot Hildebert och hans efterträdare byggde västerut – runt 60 meter från korset i kyrkan. Eftersom en stor medeltida kyrka aldrig blir ordentligt färdig fortsatte de att bygga 150 år senare då abbot Robert de Torigni byggde om den västra fasaden på kyrkan med två torn. Det var två torn för mycket. Det ena föll år 1300 och sakta gav den västra fasaden vika så 1776 måste hela fasaden och tre valvbågar i skeppet också rivas. I dag finns åter fyra av sju ursprungliga valvbågar i skeppet.

När man tittar upp på klosterkyrkan i dag, där den står fredligt ovanför världen, verkar den lugn och stabil. Det döljer historiens verklighet – abbotarna byggde ut österut lika entusiastiskt som det gjorde västerut med samma resultat. I öster stod Hildeberts fundament till år 1421 då det gav efter när klippan belägrades under hundraårskriget. 1520 återuppbyggdes den i den gotiska arkitekturens sista blomstring. I den västra dörren kan du se de ursprungliga och avslutande stilarna i medeltida arkitektur, romansk och gotisk tillsammans: de sobra valvbågarna till det romanska skeppet ramar in det praktfulla gotiska koret.

Mont-saint-michel har två historier: en skriven i sten

och den andra i kött och blod. Medan stenarna restes, föll och restes igen, fortsatte också den mänskliga historien. Mycket av vår kunskap kommer från en historia på vers, skriven av en munk som hette Guillaume de Saint-pair. I Romandumont-saint-michel finns en berättelse om den årliga pilgrimsvandringen till berget på Sankt Mikaels dag, Mickelsmäss den 29 september. Om kommersen av byn under klostret gör dig förfärad kan du trösta dig med att det var likadant för 1 000 år sedan då gatorna var kantade av bodar och "allt var till salu".

Andra historieskrivare skriver om den roll MontSaint-michel spelade i Vilhelms erövring av England, men den tydligaste berättelsen finns i bild och ord i Bayeuxtapeten. Vilhelms far, Robert den magnifike, dog när han kom tillbaka från en pilgrimsvandring – eftersom han var hertig hade han gått till den bästa pilgrimsdestinationen, Jerusalem – och efterlämnade en oäkta son, Vilhelm, som hertig och arvinge. Problemet var att Vilhelm bara var sju år. Efter en rad starka och duktiga hertigar ledde det plötsliga tillträdet av en sju år gammal pojke till ett våldsamt utbrott och mäktiga mäns rivalitet och ambitioner slutade med dödlig utgång. Inte

ens bröllop var trygga: William Giroie togs till fånga under sitt, bortfördes och lemlästades genom att ögonen drogs ut och näsan och öronen skars av.

Vilhelm växte upp och var konstant rädd för svek och direkta uppror. Att han över huvud taget levde tills han blev vuxen visar en del av den beslutsamhet som senare skulle bryta ned motstånden mot hans styre i England. År 1064 styrde den 36 år gamla Vilhelm sitt hertigdöme med fast hand och han var redo för att ta emot en oväntad gäst: Harald Godwinson.

Källorna är inte samstämmiga angående varför Harald, den mäktigaste mannen i England (även om han ännu inte var kung) reste över Kanalen. De normandiska historieberättarna påstår att kung Edvard Bekännaren hade skickat Harald till Normandie för att svära på att försvara Vilhelms krav på tronen. De något senare anglosaxiska skribenterna säger att Harald satte segel för att köpa tillbaka två släktingar som hölls fångna av Vilhelm. Oavsett vem som talar sanning är alla överens om att Harald och hans följe råkade ut för en storm och drevs ur kurs då de skulle korsa Kanalen. De landade desperat i Ponthieu, ett litet delvis oberoende land mellan Normandie och dåvarande Flandern (det är nu en del av den franska regionen Hauts-de-france). Där tillfångatog Guy, greven av Ponthieu, Harald därför att han trodde han kunde tvinga fram en stor lösensumma för sin oväntade gäst. Men då Vilhelm fick höra att Harald var tillfångatagen pressade han Guy att lämna över engelsmannen till hans förvar.

Haralds vistelse hos Vilhelm i Normandie varade tillräckligt länge för att han skulle kämpa tillsammans med hertigen mot bretagnare. Medan de var ute på denna expedition fastnade några av Vilhelms riddare i kvicksanden vid Mont-saint-michel. Bayeuxtapeten skildrar vad som hände tillsammans med en användbar kommentar på latin: "Hic Willem dux et exercitus eius venerunt ad Montem Michaelis. Et hic transierunt Flumen Cosnosis. Hic Harold dux trahebat eos de arena. Et venerunt ad dol et Conan fuga vertit", som kan översättas med: "Här kom hertig Vilhelm och hans

"William Giroie togs till fånga under sitt bröllop och lemlästades. Ögonen drogs ut och näsan och öronen skars av."

armé till Mont-saint-michel. Och här korsade de floden Couesnon. Här drog hertig Harald dem upp från sanden. Och de kom till Dol och Conan flydde."

I bilderna på tapeten kan vi se att det var normandisk sed att hålla sköldarna högt över huvudet när de vadade genom vattnet. Sköldarna var gjorda av trä, oftast lind, och täckta och kantade med skinn. Det är därmed tydligt att de normandiska riddarna som vadade över Couesnons utlopp inte ville att sköldarna skulle bli våta: skinnet skulle ha sugit åt sig vattnet. Men även i dag bör du passa dig för fläckar med sugande och sjunkande lera när du går över sanden till Mont-saint-michel. Men så mycket mer livsfarligt för tungt beväpnade riddare i rustning. Det gör prestationen som tapeten tillskriver Harald ännu mer imponerande – att dra upp riddarna ur sanden två åt gången. Han måste verkligen ha varit riktigt stark för att klara av att rädda dem.

Efter expeditionen avlade Harald ett ödesdigert löfte: att stötta Vilhelms krav på tronen. Normandiska källor säger att löftet gavs frivilligt. Engelsmännen invänder och säger att Harald, som var lika mycket fånge som gäst hos Vilhelm, inte hade något val. Munkarna på Mont-saintMichel tvivlade inte. De erbjöd sig att stötta hertigen när han satte segel hösten 1066. Vilhelms seger gav dem också land på andra sidan Kanalen: St. Michaels Mount i Cornwall, en plats att lägga grunden till ett dotterhus.

Nu när Vilhelm var både kung och hertig ökade hans ekonomiska muskler att stötta klostret rejält. Med hans stöd färdigställdes det romanska klostret 1084 med många fler byggnader som lades till under århundradet därefter. Men eftersom hertigen av Normandie nu också var kung av England stördes det hierarkiska förhållandet mellan Vilhelms arvingar och kungarna av Frankrike. När Filip August intog Frankrikes tron 1180 härskade hans rival på den andra sidan Kanalen, Henrik II, faktiskt över mer av Frankrike än han själv gjorde. Filip August gjorde det till sitt livsverk att bryta Anjoukungarnas inflytande: Henrik II och han söner, Rikard Lejonhjärta och Johan av England (Johan utan land).

Som del av sitt fälttåg mot Anjoukungarnas besittningar i Normandie engagerade Filip August en vasall till att belägra Mont-saint-michel. Det var regenten av Bretagne, Guy de Thouars. Belägringen 1204 misslyckades men Guy dödade invånarna i byn som hade vuxit fram vid foten av klippan och tände eld på deras hus. Flammorna från massakern spreds med vinden och gnistor nådde upp till klostret. Taket antändes och många byggnader skadades. Filip förfärades över ödeläggelsen. Och han var väl medveten om vilka följderna kunde bli för honom

själv med klostret och dess beskyddare, Sankt

"Med en skuldtyngd kung som var villig att punga ut med pengarna började abbot Jourdain att bygga. Det han byggde var – La Merveille"

Mikael. Han erbjöd sig därför att betala för reparationerna och återuppbyggnaden. Med en skuldtyngd kung som var villig att punga ut med pengarna började abbot Jourdain att bygga. Det han byggde var – La Merveille.

Även om det kan verka märkligt för åskådaren så är inte hela klostret "Undret". Titeln gavs till byggnaderna som byggdes på norra sidan av klostret, mot vattnet, mellan 1203 och 1228. La Merveille är gjort av granit som man brutit på fastlandet och transporterat till ön. På nedersta nvån finns allmosehuset och källaren, ovanpå ligger riddarsalen och matsalen och högst upp munkarnas sovsal och klostergång. Varför kallades det för ett under? Det är en omöjlig fråga att besvara – det enda som kan ge svaret är att se platsen.

Trots de stora förändringarna har klippan, som ligger på tidvattenssand, inte haft behov av något särskilt försvar förrän vid utbrottet av hundraårskriget mellan England och Frankrike. Under kriget byggdes det befästningar runt ön och själva klostret förstärktes också. Försvaret skulle inte bli oanvänt.

År 1520 blev den sista stora tillbyggnaden till klosterkyrkan färdig, det sengotiska koret. Det var i sista minuten. 1523 gav kung Frans I klostret som ämbete till adelsmannen (och senare kardinalen) Jean le Veneur. Det var i själva verket för att en frånvarande abbot skulle kunna mjölka klostret på dess intäkter. Le Veneur och de efterträdande abbotarna i ämbetet gjorde detta i så stor grad att det nästan inte var några munkar kvar vid utbrottet av den franska revolutionen. Den fanatiska antireligiösa revolutionsregeringen stängde klostret och omvandlade det till fängelse åt framför allt präster och religiösa. De döpte också om det till Mont Libre (Det fria berget) – uppenbart utan medveten ironi. För att få upp förnödenheter till toppen på berget måste fångarna trampa ett stort hjul som drog upp en vagn för en brant sluttning. Hjul, kedja och sluttning finns kvar.

Berget förblev ett fängelse till 1863 då en kampanj med franska lärde män, bland dem Victor Hugo, ledde till att det blev förklarat historiskt monument. Det var i stort behov av reparation för att stabilisera och förbättra byggnaden efter förändringarna som gjorts för att hålla fångar i förvar. Som en del av restaureringen sattes spiran på toppen av det centrala tornet med statyn av sankt Mikael.

Man var bekymrad över att den permanenta stensatta gången till ön och kanaliseringen av vattnet fyllde bukten med slam så att Mont-saint-michel i en inte alltför avlägsen framtid inte längre skulle vara en ö. Därför togs gången bort och ersattes av en bro 2014, en bro som låter vattnet rinna under den. Vid särskilt högt vatten kan bron bli översvämmad så att berget ändå omringas av havet.

År 1966, efter en frånvaro på mer än 500 år, återvände munkar till klostret. Lämpligt nog var de benediktiner och återigen kunde munkarnas arbete – de dagliga plikterna med att sjunga böner – höras ut genom koret. 2001 tog Jerusalem-broderskapet över klostret – en institution för både munkar och nunnor. De sjunger tidebönerna laudes och vesper morgon och kväll med en mässa mitt på dagen. Det är då – när sången tystnar turisternas tjatter, och ljuden når upp till himlen – du ska besöka klostret. Vid dessa tider är nog Mikael, som ser ned från sin höga utsiktspunkt, mycket nöjd.

1600