Yucatán – praktfullt & religiöst

Ett besök avslöjar mycket om den spanska kolonialismens inflytande och religiösa arkitektur.

Den spanska erövringen av Mexico var både militär och andlig. Inte minst på Yucatánhalvön var båda dessa aspekter nyckeln till utvecklingen av en särskild typ av religiös arkitektur, en hybrid av delar från två vitt skilda kulturer. Exempel på den fascinerande kombinationen kan vi se än i dag.

Militärt startade de spanska expeditionerna på Yucatánhalvön 1517 och de leddes av Francisco Hernández de Córdoba, som hade Kuba som högkvarter. Córdoba efterföljdes av Juan de Grijalva 1518. Men det var Hernán Cortés som ledde det första militära fälttåget på ön Cozumel och sedan avancerade runt halvön, till Tabasco, och vidare mot aztekernas huvudstad Tenochtitlán (vid dagens Mexico City). Aztekernas huvudstad erövrades 1521.

Erövringen av Yucatánhalvön var en långsam process som tog omkring 170 år. Den började på norra halvön 1527 och slutade med att den sista oberoende mayastaten i Guatemala och dess huvudstad Tayasal föll 1697. Under denna process genomgick mayafolkets liv dramatiska förändringar. Spanjorernas erövringar innebar att de fick en del nya värderingar och förändrade olika övertygelser, och till och med religös tro.

Koloniallivet

När spanjorerna först satte sin fot på Yucatánhalvön var mayafolket plågat av motgångar. Trots det upptäckte européerna att det inte var en enkel sak att kuva mayafolket. Det var inte förrän 1546 som de kontrollerade en stor del av halvön och kunde fördela landet mellan sig. Det var Francisco de Montejo (”El Mozo”) som mellan 1540 och 1546 erövrade norra delen av Yucatánhalvön. Flera år gick och mayafolket försvagades av torka och sjukdomar som kolonialiseringen förde med sig. Koloniallivet på Yucatánhalvön karakteriserades av etableringen av encomiendasystemet eller landområden som spanjorerna beslagtog som krigsbyten. Mayainvånarna som levde av jorden som spanjorerna beslagtagit tvingades att arbeta åt ägaren och betala skatt till honom. Plantager för olika produkter poppade upp på många platser på halvön, men den fattiga jorden och det fientliga mayafolket medförde att de flesta encomiendas i slutändan misslyckades.

Yucatánhalvön saknade den produktiva och fruktbara jorden som fanns i centrala Mexico, där jordbruket var aktivt. Produkter som kakao, honung, bivax, salt och tropiska träslag som mahogny och cederträ skördades i regionen och skeppades till Spanien.

Den andliga erövringen

Medan encomiendasystemet till stor del misslyckades började spanjorerna att säkra den mer andliga sidan av kolonialiseringen och här var hjärtat religionen. Cortés hade trots allt kommit till den Nya världen ”... för att tjäna Gud och bli rik som alla människor önskar”. Kontrollen över Yucatánhalvön kom under ledning av två prästerskap. Det första var sammansatt av den katolska kyrkan medan det andra bestod av tre mendikantordnar (tiggarordnar). Det var franciskanerna, de första som kom till Mexico 1523, därefter dominikanerna som kom 1526 och till slut augustinerna 1534.

Franciskanerna kom till Yucatán 1544 och 1545. Efter denna erövring av halvön var huvuduppgiften spanjorerna stod inför urbanisering och därefter evangelisationen av mayastäderna. En av de viktigaste kolonialistiska och religiösa strategierna var att etablera kontroll över mayasamhällena genom att riva mayainvånarnas byggnader och monument och införliva dem i kolonibosättningar. En sådan plats som annekterades av erövrarna var Tiho, ett ceremoniellt ställe för mayafolket som hade använts i hundratals år innan det förföll på 1100-talet. Trots detta fanns det fortfarande väldiga stenhögar på platsen. De revs av El Mozo på 1600-talet.

Spanjorerna återanvände stenarna som tidigare hade stått som tornhöga mayapyramider till att bygga kyrkor. Avsikten med att lägga beslag på det erövrade folkets andliga platser var att omvända dem till sin egen religion. Medvetna modifieringar gjordes av det mexikanska landskapet, inte bara genom att bygga spanska kyrkor ovanpå förkolonialistiska byggnadsverk utan också genom att skapa nya bosättningar och planera om byar och städer. Om religion var en av kolonialiseringens viktigaste verktyg var den religiösa arkitekturen som kolonisatörerna använde ett av de avgörande sätten att utöva kontroll och makt över det infödda mayafolket.

Kolonial arkitektur

Inom arkeologi har analyser av postkolonial hybriditet ofta använts som ett ramverk för att samla förändringar och kulturella interaktioner mellan inhemska områden och koloniseringsgrupper, i det här fallet mellan mayafolket och spanjorerna. Här finns även arkitektoniska exempel på Yucatánhalvön – torg och atrium ( här i betydelsen öppna platser innanför

inhägnade utrymmen som en gård) som var tänkta som uteplatser. Det är intressant att lägga märke till förhållandet mellan utomhus- och inomhusplatser för tillbedjan. Till exempel krävde den kristna religionen med sina mässor och gudstjänster en inomhusplats för dessa ritualer. Den religiösa arkitekturen framhävde därför interiören i kyrkorna där mässorna skulle läsas mer än exteriören. I fallet Yucatánhalvön och dess mayainvånare låg utomhusritualerna till grund för andra kriterier som återspeglas i hur viktiga de yttre delarna av religiös arkitektur var och därmed snarare enkla interiörer.

Sedvanan att placera stadens huvudkyrka på det centrala torget är kanske den mest typiska förändringen kolonialiseringen förde med sig. Introduktionen av den rektangulära plazan mitt i bebyggelsen representerar ett av de bästa sätten att kontrollera befolkningen på: att indoktrinera seder genom att placera religionen och värdena för de nya härskarna alldeles vid det infödda folkets religiösa plats.

Denna kombination av öppna och slutna platser för att tillfredsställa olika religiösa behov och utövanden är väsentlig för vår förståelse av halvöns något egendomliga religiösa arkitektur. Förmodligen var den stora arkitektoniska innovationen på halvön, och faktiskt inom den Nya världen som helhet, tillkomsten av friluftskapell som vanligtvis placerades på andra sidan kyrkan från klostret. Detta öppnade upp till ett atrium, en inmurad öppen plats som omgav hela klostret. Kyrkor som den som hittats i Mani med sitt atrium och ett friluftskapell är ett exempel som visar kombinationen av mayatorg och europeisk religiös arkitektur. Kolonisatörernas konstruktion av dessa atrier innanför de religiösa platserna var en viktig och symbolisk del av ny religiös arkitektur i Mexico. De representerar de förkolonialistiska torgen (plaza) och gårdarna (patio) för hushållet hos mayafolket och gav möjlighet att rymma ett stort antal troende, något som förenklade och potentiellt ökade farten på en massomvändelse.

I Mellanamerika kan också betydelsen av huvudriktningarnas symbolism i mayafolkets kosmologi ses i olika arkitektoniska element som finns på de öppna platserna för tillbedjan. I västerländsk tradition är bara fyra riktningar uttryckt på kompassen: nord, syd, öst och väst. För de infödda (förkolonialistiska och nu levande) innehåller dessa geografiska punkter en femte – platsen där de övriga fyra riktningarna sammanstrålar för att ge universum mening. Därmed kan atrierna från 1500talet på Yucatánhalvön betraktas som en ”axis mundi”, en vertikal axel som markerar centrum som livet kretsar kring. När man ser på ett kolonikloster kan man lägga märke till att murarna till atriet symboliskt representerar var för sig nord, syd, öst och väst. Ett kors i centrum av atrierna representerar den femte huvudpunkten och den gemensamma punkten av två huvudaxlar från vilken man kan se kyrkofasaden,

”Mayainvånarna som levde av jorden erövrarna beslagtog tvingades att arbeta för ägaren och betala skatt till honom.”

huvudingången och friluftskapellets interiör. Dessa byggnadsverk representerade den ultimata formen för att introducera det inhemska samhället i katolicismen utan att dramatiskt förändra den befintliga förkolonialistiska användningen av öppna platser.

Genom dessa medel konverterade spanjorerna ett stort antal av mayabefolkningen till romersk katolicism. Det finns dock aspekter kring religionen som praktiseras av mayaefterkommande i Mexico och Mellanamerika som har bevarat en del av den traditionella mayatron – en annan slags hybrid som kanske reflekterar den koloniala arkitekturens hybrida karaktär. Arkitekturen spelade en roll i den koloniala kampanjen genom de öppna kapellen som byggdes av spanjorerna, atrierna innanför de religiösa byggnaderna och införandet av torg i hjärtat av byar och städer. Dessa drag formade den viktiga kombinationen av de öppna platserna som mayafolket använde under förkolonialistisk tid och de spanska inhägnade religiösa platserna för att skapa en hybrid som skulle komma att symbolisera den religiösa kolonialiseringen.