Grottkyrkorna i Kappadokien

Säregna stenformationer utgör en smått overklig bakgrund till ett av kristendomens första klostersamhällen.

P å en ridtur i det nakna anatoliska landskapet 1907 stannade den franska jesuitprästen, geografen och fotografen Guillaume de Jerphanion i ett område med böljande dalar där käglor, spiror och spetsar av sten stack upp. Han kom till Kappadokien när regionens geologiska grund var lagd med vulkanisk styrka – en fasad av märkliga stenformationer bildade genom vind- och vattenerosion under tusentals år.

De geologiska sammansättningarna i den här regionen har alltid motiverat dess invånare att gräva ut bostäder i den mjuka tuffstenen (vulkanisk aska som har antagit fast form). Tidigt under kristendomen använde en ny våg av nybyggare med munkar och präster denna lokala arkitektur och skapade en ofattbar serie kapell, kyrkor och klosteranläggningar som ser ut som om de delvis har slukats av själva landskapet.

De Jerphanion var inte den första som kom långväga ifrån som besökte Kappadokiens kyrkor. Under 1700och 1800-talet hade europeiska upptäckare, exempelvis den franska arkeologen Félix Marie Charles Texier, rapporterat om det surrealistiska, främmande landskapet de hade färdats genom i Anatolien. De Jerphanion var dock den första som dokumenterade kyrkorna som finns inom de klippiga dalarnas konturer och som förstod deras betydelse i den bysantinska historien – han skickade ut ”upptäckten” av Kappadokiens uthuggna kyrkor i världen.

Klosterrörelsen som religiös praxis har sina rötter i Egypten. Där uppstod eremitmunkarnas samhällen mitt i den ofruktbara arabiska öknen där de följde Den helige Antonius exempel. Han levde ett ensamt liv med meditation och böner. Det var emellertid i Kappadokien som grundreglerna kring detta religiösa, asketiska liv fick en mer kollektiv strävan.

Kristendomen kom tidigt till Turkiet. Denna landmassa, som alltid hade fungerat som en bro för nya idéer från öst till väst, upplevde en tidig blomstring av den nya tron, delvis tack vare aposteln Paulus vandringar i Anatolien. ”Vi kan gå till Bibeln för att se hur tidigt kristna led under förföljelsen i Anatolien”, säger Barış Şahin, en turguide som har specialiserat sig på Kappadokiens bysantinska historia. ”Man tror att de första kristna började komma till Kappadokien på 100talet, men det var inte förrän på Basileios den stores tid som det kristna samhället här började expandera.”

I dag är Basileios den store tillsammans med sin bror Gregorios av Nyssa och vännen Gregorious av Nazianzos känd som en av de tre stora kappadokiska fäderna. Som biskop av Caesarea (vår tids Kayseri, en timmes

Kappadokiens säregna stenformationer utgör den smått overkliga bakgrunden till ett av kristendomens första klostersamhällen och är förbluffande samling konstverk från den bysantinska epoken.

körning från det viktigaste området med grottkyrkor i Kappadokien) är Basileios en grubblande gestalt i den tidiga kristna tron och läran. Den kappadokiska fadern är mest ihågkommen för sina skrifter som förklarade rollerna och metoderna kring munkväsendet innanför den östra kyrkan. ”Kappadokien är viktigt eftersom det var här – på grund av Basileios den stores inflytande – ett gemensamt religiöst liv började”, förklarar Barış. ”Det här var början på ett gemensamt samhälle i stället för ett eremitsamhälle.”

Den lilla byn Göreme ligger nästan i hjärtat av Kappadokienregionen. Precis utanför staden ligger Göreme friluftsmuseum – en rad bysantinska kapell och kyrkor i flera nivåer som är uthuggna ur klipporna. 500- och 600-talet hade varit turbulenta tider i Kappadokien på grund av arabiska och persiska anfall i området. Den bysantinska ikonoklasmen från 726 till 842 (då de kejserliga myndigheterna i Konstantinopel förbjöd religiösa ikoner och bilder) ledde till uppror i hela riket. Från mitten av 800-talet till 1200-talet hade emellertid Kappadokiens kyrkor en glansperiod med konstnärlig produktion.

De mest berömda kyrkorna i Kappadokien ligger på friluftsmuseet i Göreme, men det finns kapell uthuggna ur klippor spridda över hela regionen. Vissa, som El Nazar Kilise (det onda ögats kyrka) i Zemidalen i närheten, är urholkade ur en enkel stenkägla, medan andra, som den stora samlingen kyrkor i Ihlaradalen, är uthuggna ur lodräta klippor. Nästan alla följer dock en mer eller mindre arkitektonisk plan. ”De flesta av Kappadokiens kyrkor har ett enda skepp”, avslöjar Barış. Den här enkla stilen var mest praktisk för byggarna när de högg ut ur stenen. ”Men Karanlık Kilise och Elmalı Kilise inom Göreme friluftsmuseum har båda tre absider och är exempel på kyrkor som använts till gemensamma ceremonier.”

Många av kyrkorna i Kappadokien har grunda gravhåligheter nedgrävda i golvet. De användes en gång i tiden som gravar för kyrkans beskyddare. Att donera pengar – en viktig intäktskälla för kyrkan – gjorde det möjligt att begravas innanför själva kyrkan. ”Att komma innanför en kyrka betraktades som att träda in i himlen. Att begravas inne i en kyrka trodde folk sålunda var samma sak som att begravas i himen”, förklarar Barış.

Kyrkorna och klostren som genomborrar de branta klipporna och finns utspridda över dalen är imponerande nog i sig en bedrift av arkitektonisk uppfinningsrikedom. När du kommer innanför Kappadokiens grottkapell avslöjas dock deras historiska betydelse. Kyrkans interiörer här är utsmyckade med en rikedom av religiösa ikonmålningar som anses vara ett av de främsta exemplen på bysantinsk konst i världen.

När man kommer in i Karanlık Kilise (den mörka kyrkan) i Göreme friluftsmuseum slås man omedelbart av freskernas vitalitet. De utmärks av en distinkt lokal karaktär i den livfulla användningen av rika färger och dekor inuti skådeplatsen. Pantokrator (den allsmäktige) ser ned från kupolen i mitten, omgiven av ärkeänglarna Gabriel, Mikael, Rafael och Azrael som är avbildade på fyra mindre omgärdade kupoler. Deësis (Kristus sitter med Johannes Döparen till vänster och jungfru Maria

”Kappadokien är viktigt eftersom det var här – på grund av Basileios inflytande – ett gemensamt religiöst liv började.”

till höger) är porträtterad på huvudabsiden, medan scener från Jesus barndom och gärningar såväl som några scener från det Gamla testamentet täcker väggarna runtom.

”Först trodde man att väggmålningarna gjorts med vegetabilisk färg”, förklarar Barış. ”Men nyare forskning har kommit fram till att konstnärerna använde mineralfärger från stenar. Dessa pigment var mycket svårare att använda men är också anledningen till att färgerna är så väl bevarade.” De flesta väggmålningarna är gjorda med en metod där färgerna målas på en torr, inte våt, mur. En nyligen utförd restaurering av Göreme friluftsmuseums Tokalı Kilise (Spännekyrkan) uppdagade att murblandningen innehöll en kombination av äggskal, djurhår och sand som bidrog till att mineralpigmenten fastnade på väggen när den lades på.

Men vilka var målarna? Kappadokiens kristna samhälle låg långt från den bysantinska huvudstaden Konstantinopel och har efterlämnat få bevis som gör att moderna forskare kan föreslå att det var ett intellektuellt religiöst samhälle. ”En teori är att huvudkonstnärerna importerades från Konstantinopel eller Rom”, säger Barış, ”och att de lärde upp de lokala konstnärerna i konstmetoden.”

De flesta av Kappadokiens kyrkor följer vanliga teman i sina ikonmålningar med att framställa Jesu liv, apostlarna och helgon som hedrades lokalt, som Georg och Sankta Barbara tillsammans med de kappadokiska fäderna. Icke-kyrkliga personer som har donerat pengar till kyrkan är också ofta avbildade. I det södra hörnet av Kappadokien, inne i de kyrkor som ligger tätt mot Ihlaradalen (tidigare känt som Peristrema), ser man tydligt koptiska och syriska influenser i väggmålningarna. Det är några av de bäst bevarade exemplen på preikonoklastisk konst i regionen.

Det som dock gör Kappadokiens målerier anmärkningsvärda är det inflytande skildringarna kan ha haft på senare religiös konst. ”Vid vilken tid ansiktsuttryck började dyka upp i ikonmålningarna är i dag den största diskussionen kring bysantinsk konst. I de kappadokiska freskerna kan vi se en känslomässig dimension”, säger Barış. Det kan betyda att de kappadokiska kyrkorna representerar ett steg i utvecklingen av religiösa målerier från de stela figurerna i tidig bysantinsk konst mot en mer naturalistisk stil.

”Utan Kappadokiens kyrkomålerier hade det inte varit någon renässans i Italien”, säger Barış. Freskerna som smyckar Kappadokiens grottkyrkor är vackra och livfulla i sig, men sedan den första dokumentationen av Guillaume de Jerphanion ger freskerna dessutom en viktig och intressant inblick för forskare. De är så mycket mer än ett unikt vittnesbörd över den mellanbysantinska konstepoken.