ETT MONSTER BLIR TILL
Hur Hitlers tidiga upplevelser formade honom.
Innan Tredje riket, Förintelsen och axelmakterna fanns en ung österrikare som skulle uppleva en priviligierad tillvaro, fattigdom och krig på sin väg mot historiskt vanrykte.
Ända från tidig barndom var Adolf Hitlers liv fullt av konflikter och stridigheter. Han föddes i Braunau am Inn i Österrike den 20 april 1889. Den unge österrikaren var lillgammal och hamnade ständigt i bråk med sin far, Alois.
Hitlerfamiljens patriark hade en kall och kompromisslös natur, och hans karriär som statstjänsteman på mellannivå formade honom till en person som styrde sin omgivning med järnhand. Alois ville att hans son skulle följa hans egen yrkesbana, men Hitler ville inte leva sitt liv bunden till ett skrivbord. Hans enda mål i livet var att måla och utforska sin kärlek till konsten.
Det kan låta osannolikt, men från slutet av 1800 -talet till början av 1920 -talet, var den man som skulle bli en av historiens mest brutala diktatorer en gryende målare som drömde om att sätta sitt avtryck på det konstnärliga landskapet i Västeuropa.
Men hans tillvaro hamnade i gungning när hans yngre bror Edmund dog i sviterna av mässling. Förhållandet med fadern blev nu sämre än någonsin, och Hitler distanserade sig från sin familj. Han kände avsmak för sin fars liv med småaktiga regler och byråkrati, och började intressera sig för den växande nationalistiska våg som växte fram inom det tyska samhället – en som förkastade den österrikisk-ungerska regim som hade haft makten över det så länge.
Faderns plötsliga död 1903 verkade inte påverka Hitler nämnvärt, och eftersom hans äldre halvbröder redan hade flyttat hemifrån, dröjde det inte länge förrän den unge Adolf, hans syster Paula och deras mor Klara flyttade till staden Linz. Där levde familjen Hitler på den avlidne patriarkens lilla pension medan Hitler fortsatte utforska sin kärlek till måleriet. Hitlers relation med modern var motsatsen till den han hade haft med sin far. Klara tillät till och med att sonen fick hoppa av skolan 1905 för att ägna sig åt konststudier. Moderns stöd g jorde Hitler stark, och det skapade ett band mellan dem som hade varit smärtsamt frånvarande i andra sammanhang.
Två år senare skulle hans värld kastas omkull. Hans mamma insjuknade och blev snart diagnostiserad med en aggressiv form av bröstcancer. Hitler såg sin mor sakta ge vika för sjukdomen. Hon genomgick bland annat en lång och plågsam jodoformbehandling som ledde till hennes död 1907. Hitler och hans syster var vid hennes sida när hon dog, och hennes bortgång krossade den unga österrikarens hjärta. Men även under de sista månaderna av sitt liv hade Klara givit sitt stöd till Hitlers konstintresse, så att han kunde göra inträdesprov vid Wiens konstakademi, medan hon blev allt sjukare hemma.
Hitler misslyckades med att komma in på akademin, men efter moderns bortgång lät han sig inte avskräckas, utan begav sig till
Wien i hopp om att kunna söka till skolan igen. 1908 sökte han åter till den ansedda konstakademin, men misslyckades för andra gången. Efter att ha g jort slut på de pengar som fanns kvar av arvet fick Hitler flytta in på olika härbärgen och kämpade därefter för att överleva på gatorna. Den fattigdom han fick uppleva var visserligen delvis självförvållad, men en växande vrede brände nu inom Hitler och han behövde rikta den mot något.
Hitler skulle senare beskriva sin tid i Wien som en fattigdomsupplevelse som öppnade hans ögon för arbetarnas situation under förtryck av en judisk elit. Hitler hade vuxit upp i en medelklassfamilj och hade knappast upplevt ekonomiska svårigheter. Hans släktingar fortsatte vädja till honom att överge sin fruktlösa konstkarriär och skaffa ett stabilt arbete som statstjänsteman som sin far. Hitler motsatte sig alla övertalningsförsök, och snart fångades han upp av den växande våg av antisemitism som svepte fram över Tyskland, Österrike och andra länder.
I den stad där Hitler hade hoppats få ett genombrott som målare fick han nu istället smak på politik och den makt som en politisk position kunde ha över folket. Under åren i
Wien skulle Hitler själv hamna under det politiska inflytandet av två mycket olika figurer: den pangermanske politikern Georg von Schönerer, och Karl Lueger, den dåvarande borgmästaren i Wien. Georg von Schönerer förespråkade en sträng ideologi med tysk nationalism som uppmålade den judiska befolkningen som en cancertumör som åt upp landet inifrån.
Georg von Schönerers hätska yttranden slog an hos Hitler, som nu var i tjugoårsåldern, trots att några av hans egna kunder var judar, och han blev uppslukad av Tysklands alltmer högljudda och växande högerextrema rörelse. Det var vid den här tiden Hitler först kom i kontakt med begreppet ariska värden. Men medan von Schönerers bittra vrede mot judar var kännbar i österrikisk lagstiftning på högsta nivå, var det på gräsrotsnivå som Hitler intog det rasistiska gift som börjat sprida sig i landets hjärta.
Den man som kanske kom att ha det största inflytandet över den unge Adolf Hitler var
Karl Lueger. Denne bidrog till att reformera Wiens ekonomi och hade bildat en österrikisk avdelning av det kristna socialistpartiet. Luegers resoluta antisemitism byggde på samma pangermanska idéer som von Schönerers, men var inte så mycket en ideologi som ett led i en större plan om att bygga upp Wien som kronjuvel i det östrerrikisk-ungerska riket.
Lueger var också en begåvad talare som kunde hålla nästan vilken folkmassa eller grupp som helst i sitt grepp; det g jorde att han kunde förena sina politiska rivaler i ett av de mäktigaste politiska partierna i landets historia, och att fortsätta ing juta sin nationalistiska vision i det österrikiska folket. Hitler var hänryckt och det var här många av hans mest igenkännliga attribut som ledare hade sitt ursprung och sin inspirationskälla. Historiker har länge varit oense om när Hitlers judehat började, men det är tydligt att det sakta men säkert såddes frön till hans senare politik under tiden i Wien.
1913 fick Hitler tillgång till den sista delen av sitt farsarv och flyttade till en ny lägenhet på andra sidan gränsen i München. Man tror att Hitler flyttade till Tyskland för att undvika att bli inkallad till den österrikisk-ungerska armén. Själv uppgav han att han inte ville tjänstgöra i en armé som omfattade så många raser och religiösa övertygelser. Emellertid befann sig det österrikisk-ungerska riket redan på gränsen till krig med Ryssland, den franska Tredje republiken och Storbritannien, så den unge Hitler skulle snart få uppleva krig ändå.
Ett år senare utbröt första världskriget i Europa och Hitler anmälde sig som frivillig i den bayerska armén. Han blev strax godkänd trots att han då var österrikisk medborgare (man tror att det berodde på ett fel i folkbokföringen, eftersom Hitler borde ha skickats tillbaka till Österrike istället för att få bli soldat i den bayerska armén) och fick snart dra ut i krig med de allierade. Och det var här i denna konflikts smältdegel (och dess efterdyningar) -
”VON SCHÖNERER FÖRESPRÅKADE EN STRÄNG IDEOLOGI SOM UPPMÅLADE DEN JUDISKA BEFOLKNINGEN SOM EN CANCERTUMÖR.”
som den Adolf Hitler världen skulle komma att känna började ta form.
Hitlers militära karriär är fortfarande ett annat område där historiker är oense (många tror att han överdrev sina egna insatser för att bättra på sin image senare i sitt politiska liv), men hans fyra år som stridande för det österrikisk-ungerska riket (även kallat Centralmakterna) under första världskriget blev katalysator för hans fosterlandskärlek.
Han deltog i ett antal stora slag under kriget, och tjänstg jorde som ordonans under första slaget vid Ypres, slaget vid Somme, slaget vid Arras och slaget vid Passchendaele. Det var här som Hitler inte bara såg krigets verkliga kostnad, utan även hur det var att slåss på den förlorande sidan.
I oktober 1916, under slaget vid Somme, blev Hitler skadad av en granat som exploderade i en ordonansskyttegrav där han sökt skydd. Han fick skador i vänster lår och tvingades tillbringa över två månader på sjukhus innan han återvände till sin tjänst året efter. Hitler fortsatte fungera som ordonans, men han flyttades bort från fronten igen när en senapsgasattack g jorde honom tillfälligt blind 1918.
Hitler återhämtade sig på ett sjukhus i den tyska staden Pasewalk och hans syn började återvända, när han nåddes av nyheten att hans land hade förlorat kriget. De allierade hade segrat. Tyskland och dess bundsförvanter hade blivit förnedrade.
När Hitler gick ut i kriget hade han redan ett växande intresse för sitt lands inrikespolitik, men när han kom tillbaka efter ett andra uppehåll på ett militärsjukhus blev hans nations tillstånd i världens ögon ett större bekymmer. Versaillesfreden, som effektivt desarmerade Tysklands militärmakt och krossade den redan kollapsande efterkrigsekonomin, kändes som ett slag i ansiktet för tyskar, ungrare och österrikare som Hitler.
Medaljerna på hans bröstkorg tyngde honom när ljudet av Tysklands officiella kapitulation ringde i öronen. Precis som för många tyskar, speciellt de som kämpat i kriget och överlevt, var förlusten av det stora kriget en mycket bitter upplevelse. Hitler hade blött för sitt land, och nu gavs det skulden för kriget. Det g jorde honom sorgsen och förbittrad och fick honom att börja leta efter en syndabock. Vid Tysklands nederlag stannade Hitler i armén och återvände till sitt hem i München för att börja i en ny tjänst som Verbindungsmann (underrättelseagent) i Reichswehr (ett inrikesförsvar som bildades som en följd av Versailles-fördraget). I sin nya roll lyckades han ta sin sjudande vrede och använda den för att infiltrera det tyska arbetarpartiet (DAP), en nationalsocialistisk rörelse som utövade stor dragningskraft i Tyskland efter kriget.
Hitler infiltrerade partiet, deltog i hemliga aktioner och möten i åratal samtidigt som han rapporterade till sina militära uppdragsgivare.
Men att vara omgiven av DAP:s politik hade en radikal inverkan på den man som hade förtrollats av Karl Lueger före kriget. DAP-ideologin – särskilt den av partiets karismatiska grundare Anton Drexler – började långsamt ge form åt Hitlers egna vrede och skamkänslor. Dess antisemitiska, nationalistiska, anti-kapitalistiska och antimarxistiska idéer tände en låga i honom.
Samma sak g jorde partiets önskan att Tyskland skulle få en regering med en järnhård, medvetet ickejudisk version av socialismen. Hitler g jorde inget mesigt intryck och hans starka (och alltmer genuina) synpunkter under debatter och samlingar fångade Drexlers uppmärksamhet i så stor grad att DAP-ledaren så småningom uppmanade Hitler att gå med i partiet i oktober 1919.
Hitler tjänstg jorde fortfarande som militär underrättelseagent, men la i allt större grad sin energi på partiet. Vid den här tiden blev Hitler föremål för omsorg av Dietrich Eckart, en tysk journalist och poet som snabbt hade blivit en av de mest inflytelserika rösterna i DAP. Under Eckarts mentorskap var Hitler nu en av partiets mäktigaste talare – och när partiet ombildades till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet/ NSDAP), var det Hitler som formgav partiets nya logotyp som en swastika.
När Hitler avslutade sin tjänst i försvaret i mars 1920 var han äntligen fri att ägna all sin energi till nazistpartiet. Med Hitler
och Eckart som partiets mest inflytelserika röster g jorde man inget försök att dölja sitt förakt för den provisoriska regering som hade bildats i kölvattnet av Tysklands nederlag två år tidigare. För Hitler och hans landsmän var Weimarrepubliken en förolämpning mot det tyska samhället och behövde lösas upp för att skapa en ny epok med välstånd för nationen.
Redan nu, när han var knappt trettio år, hade Adolf Hitler stigit från en politiskt intresserad före detta konstnär och krigsveteran till en mäktig talare. Han hade blivit nazistpartiets faktiska ansikte utåt, men inte alla medlemmar delade hans hätska åsikter. Så när Hitler var i Berlin för att söka nytt stöd till nazisterna i juli 1921 arrangerades ett slags kuppförsök för att fusionera partiet med en av dess största rivaler – det tyska socialistpartiet (DSP). Vid sin återkomst vägrade Hitler att acceptera ett parti som så villigt skulle undergräva sitt eget partiprogram och avgick.
Nu när nazistpartiet verkade befinna sig i ett kaotiskt tillstånd såg Hitler sin chans att ta makten, inte bara som galjonsfigur, utan skaffa sig verklig makt. Han gick med på att stanna i partiet, men bara om han fick bli ledare över Drexler och behålla partiets huvudkontor i München (en brännpunkt för den nationella socialistiska rörelsen).
Partimedlemmarna insåg att det skulle innebära partiets död om dess mest betydelsefulla frontfigur avgick och man gick med på kraven. Hitler blev därmed ledare för nazistpartiet 1921.
Nu var Hitler den mäktigaste mannen i ett av de mest aktiva politiska partierna i Tyskland.
”REDAN NU, NÄR HAN VAR KNAPPT TRETTIO ÅR, HADE ADOLF HITLER STIGIT FRÅN EN POLITISKT INTRESSERAD FÖRE DETTA KONSTNÄR OCH KRIGSVETERAN TILL EN MÄKTIG TALARE”
Han fortsatte att tala i ölhallar och privata hem och lockade stora folkmassor när han bredde ut sig om det tyska folkets dygder och behovet av att hitta de sanna ”syndabockarna” för nationens situation och dess öde i det stora kriget. Hans närvaro fick väldigt olika respons – vissa fann honom djupt inspirerande och många ropade Sieg Heil! under hans tal. Andra gick därifrån utan att känna sig lockade av hans hatiska tirader.
Det var här Hitlers makt började växa och grunden för det nazistparti som senare skulle ta makten i Tyskland lades. Hans populistiska idéer och uppeggande tal hade g jort honom till ett stort samtalsämne i Tyskland och därutöver. Tidningar skrev om hans utseende, och myndigheter både i Tyskland och utlandet kunde inte blunda för den högerpolitiska tidvåg som tornade upp sig bakom figurer som Adolf Hitler. Nazistpartiets ledare bildade också en stark kärna av anhängare, däribland Rudolf Hess, Hermann Göring och Ernst Röhm.
Det var Röhm, i sin roll som chef för partiets nybildade paramilitära styrkor (Sturmabteilung eller Stormtrupperna), som g jorde Hitler bekant med en av drivkrafterna i den aggressiva kampanj för att driva ut judarna han kom att bedriva efter sitt maktövertagande: teorin om en global judisk konspiration med målsättningen att störta Europas regeringar och skapa en ny bolsjevikisk regim. Allt detta, samt den spöklika närvaron av Tysklands forna storhet, bevisade för Hitler att handlingar alltid vägde tyngre än ord.
Det var denna atmosfär av frustration och förbittring över hur Tysklands regering fortsatte att lägga sig platt inför sina utländska grannar som fick Hitler att organisera ölkällarkuppen i november 1923. Flera decenniers erfarenheter hade format den man han hade blivit när han g jorde sitt bayerska kuppförsök – en man som blivit både en hätsk populist som skrek från en talarstol och en opportunistisk ledare som hoppades att samma taktik som g jort honom till partiledare i Nazistpartiet skulle kunna ge honom en verklig maktposition i Tyskland.
Med historisk facit i hand vet vi att det misslyckade kuppförsäket – där Hitler, SA och 2 000 nazister stormade ett möte som hölls av Gustav Ritter von Kahr,
Bayerns delstatsföreståndare, förkunnade revolution och krävde insättning av en ny nationalsocialistisk regering (bara för att senare drabba samman med polis och i slutändan bli fängslade) – i slutändan visade sig vara den katalysator Hitler behövde för att bli en synlig politisk figur på nationell nivå. Från sin fängelsecell började Hitler diktera ett nytt manuskript, som både var en självförhärligande självbiografi och ett manifest om hans vision av det nya Tyskland som skulle komma.
ÖGONBLICK
Hitler (längst till vänster) med tyska soldater och deras hund, Fuchsl. Under sin tid i armén blev Hitler befordrad till Gefreiter (ungefär vicekorpral) och
tilldelades Järnkorset.