HITLER I KRIG

I vilken utsträckning påverkade Führerns militära ledarstil viktiga händelser under andra världskriget? Experten Geoffrey Megargees gör en bedömning av Adolf Hitlers taktiska förmåga.

Sedan Tredje rikets fall 1945 har eftermälet om Hitlers ledarskap mestadels kommit från muntliga och skriftliga uttalanden från hans generaler. Många av dessa män började med tiden avsky sin tidigare ledare och när Tyskland föll tog de tillfället i akt att kritisera och förödmjuka Führern. Men om man tittar bakom denna fasad av förtal och förräderi – var Hitlers militära ledarstil verkligen så impopulär och i vilken utsträckning avg jorde hans beslut andra världskrigets utgång?

”Så mycket av vad vi trodde att vi visste om Hitler i många år kom från hans generaler och de har många anledningar att antingen medvetet eller omedvetet ljuga om vad som hände”, säger Geoffrey Megargee. ”De anklagade honom mer eller mindre för att ha inlett kriget i strid med deras råd och sedan förlora det genom sin inblandning, men det ger oss inte riktigt en sann bild.”

När Tyskland förklarade krig mot Polen 1 september

1939 hade Hitler inte förväntat sig att drabbas av ett så hårt motstånd från Storbritannien och Frankrike. Efter att båda länderna förklarade krig mot Tredje riket som svar var den tyska befolkningen förtvivlad. Första världskriget var fortfarande i färskt minne och landet hade precis börjat blomstra igen efter de hårda påföljder som pålagts dem efter deras nederlag 1918 och senare 1930-talets stora depression. Nu drog nazistpartiets ledare in dem in i ett nytt krig mot samma gamla fiender. Trots sin popularitet var Hitler inte immun mot kritik och i början av andra världskriget sjönk kampmoralen rejält i Tyskland.

Men allt förändrades när Frankrike besegrades på bara några veckor med Tysklands blixtkrigstaktik. Megargee säger: ”När Frankrike hade slagits ut ur kriget misstänker jag att Hitlers popularitet förmodligen nådde sin högsta punkt hos det tyska folket, när Tyskland på bara några veckor lyckades besegra den fiende som hade övervunnit dem efter fyra års kamp i första världskriget. Det var en triumf.”

Hitler red på denna framgångsvåg och involverade sig snabbt i alla aspekter av den tyska arméns verksamhet – mycket mer än de motsvarande ledarna i andra länder.

Han var känd för att vara detaljorienterad på ett sätt som i bästa fall var irriterande och i värsta fall skadligt. ”Hitler var ansvarig för strategin från början och bestämde mot vem Tyskland skulle slåss, och hans beslut var inte på långa vägar så impopulära som [hans generaler] senare försökte hävda.

”De var alla för att starta ett krig mot Polen, de var alla för att starta ett krig mot Sovjetunionen – det var beslut som Hitler fattade som inte var impopulära.

”Men om man går ner till krigföringens nästa nivå – operationer, alltså att planera och genomföra kampanjer – här var Hitler på svagare mark. Han hade vissa goda insikter, och några av hans beslut visade sig bra, men han hade ingen systematisk träning i denna typ av krigföring och det märktes.”

Den allmänna bilden av Hitler är av en man som inte lyssnade på några råd – en ledare som hellre handlade efter sin egen magkänsla än sina generalers rationella argument. Detta var sant i viss mån; Hitler misstrodde vissa av de högre befälhavarna, som i sin tur kritiserade honom för hans bristande erfarenhet av krigföring och han blev onekligen mer misstänksam och lynnig under krigets gång.

Med detta sagt var det i stor utsträckning officerarna själva som formade vår uppfattning om Hitlers ledarskap, eftersom de motsatte sig att han la sig i deras militära verksamhet, som Megargee påpekar: ”General [Franz] Halder, till exempel – som var chef för generalstaben från oktober 1938 till september 1942 – hade en slags passivt aggressiv relation med Hitler. Öppet brukade han helt och hållet hålla med vad Hitler hade att säga, men sedan försöka kringgå de beslut som Hitler fattade.

”Men åtminstone under de första krigsåren litade Hitler mycket på sina generaler och bad om råd om både strategi och taktik, i större eller mindre utsträckning.

Führern var dock inte helt aningslös; han var väl medveten om att några av hans officerare hatade honom och han använde detta till sin fördel så fort tillfälle gavs. ”Han brukade spela ut befälhavare mot varandra. De la fram sina åsikter vid möten och så lierade han sig med den han höll med, så han bedrev ett slags söndra och härska-ledarskap. Och när han bestämde sig för någonting kunde han vara extremt envis.”

Som tidigare nämnts var Führern extremt detaljorienterad och involverade sig sålunda i minsta trivialitet om specifika enheter. Många av hans generaler kunde stå handfallna om de inte kunde tillhandahålla exakt information – till exempel om antalet stridsvagnar i en viss division.

Vid 1943 hade Hitler börjat ha med två stenografer (domstolsskrivare) till sina möten, och trots att många protokoll brändes vid krigets slut avslöjade de som fanns kvar att Hitlers möten fördes på detaljnivå till den grad att man diskuterade mycket små enheter vid fronten, samt deras förflyttningar och utrustning.

Hitlers engagemang började utgöra ett problem. ”Man kan hävda att Hitler var för petig,” säger Megargee. ”När man börjar prata om hur många lastbilar en viss enhet har till sitt förfogande blir det bara löjligt för en statschef att försöka tolka det som en militär befälhavare. Det finns inte en chans att han kan förstå i så stor utsträckning att det kommer att göra någon skillnad på slagfältet. ”Så omfattande var hans oupphörliga fokus på detaljer att vid krigets slut hade nästan ingen större enhet tillåtelse att förflytta sig utan Hitlers uttryckliga tillstånd – särskilt när det gällde reträtter.

Förutom Hitlers överdrivna fokusering på detaljer började han förlita sig mer och mer på sina instinkter. ”Det fanns situationer då detta fungerade bra för honom, men många gånger det g jorde inte det” fortsätter Megargee. ”Under [1944] levde han faktiskt i en slags

fantasivärld; han trodde att han skulle bryta igenom de allierades stridslinjer och skilja britterna från amerikanerna och därmed få hela den allierade västerländska koalitionen att rasa samman och sedan kunde han återgå till att bekämpa ryssarna [i öst]. Hans instinkter hade blivit till vanföreställningar.

”Vid denna tidpunkt i kriget g jorde Hitlers generaler sitt bästa för att övertyga honom att använda olika taktiska grepp, till exempel att gå till små angrepp istället för stora, men Hitler vägrade.

Trots alla sina brister fattade Hitler ibland kloka beslut, men att överhuvud taget starta ett krig var inte ett av dem. ”Hela kriget var en dålig idé från första början”, säger Megargee. ”Tanken att Tyskland skulle kunna utmana Storbritannien, Sovjetunionen och sedan

USA samtidigt var minst sagt problematisk. Folk har frågat mig när jag anser att kriget var förlorat, och jag säger lite skämtsamt ’1 september 1939’.”

Med de kort Hitler hade fått på handen

– eller snarare givit sig själv – lyckades han sköta sig själv och armén på ett rimligt sätt i början av konflikten. Invasionen av Polen var förmodligen den enda väg han kunde gå när krigsmaskineriet väl hade dragit igång, och det sätt på vilket Tyskland besegrade inte bara Polen, utan också andra länder, som

Frankrike, var imponerande; man hade snabbt och effektivt erövrat en stor del av Europa tack vare Hitlers övertygelse om att Frankrike kunde intas.

Vad han inte räknade med var dock Storbritanniens envisa vägran att inleda någon form av diplomatiska förhandlingar.

”När Storbritannien inte gav upp, blev hans alternativ extremt begränsade”, säger Megargee. ”Han befann sig i en ekonomisk knipa; han kunde inte fortsätta kriget mot britterna på lång sikt, för förr eller senare skulle Tysklands resurser för det ta slut – även med Sovjetunionens preliminära stöd.

”Så av strategiska, ekonomiska och ideologiska skäl fattade han beslutet att angripa Sovjetunionen – något som han mer eller mindre hade för avsikt att göra hela tiden ändå. Det beslutet grundades på antagandet – som hans generaler delade och stödde – att Sovjetunionen skulle kollapsa och att det skulle bli ett kort fälttåg som skulle krossa Röda armén. Det gick förstås inte så bra. ”

Faktum är att kriget nådde en punkt 1941 där nederlag för Tyskland verkade oundvikligt och Hitlers strategiska valmöjligheter blev alltmer begränsade. 1942, efter att ett andra försök att besegra Sovjetunionen hade misslyckats, förmodar Megargee att det för Hitler blev ”bara en fråga om att hålla ut så

”1945 HADE HITLER BÖRJAT DIKTERA FÖR SINA GENERALER EXAKT VAD SOM SKULLE GÖRAS, OCH HAN LITADE INTE PÅ NÅGON AV DEM LÄNGRE

gott han kunde i hopp om att den allierade koalitionen skulle rämna. Och det byggde mer på vanföreställningar än någonting annat.”

1945 hade Hitler börjat diktera för sina generaler exakt vad som skulle göras och han litade inte på någon av dem längre. Men då, och kanske möjligen ännu tidigare, var allt hopp ute för Hitler om att leda Tredje riket till seger.

”Jag tror ärligt talat att hans största strategiska misstag var att inleda kriget. Utöver det blir det en fråga om detaljer, och det finns argument för och emot alla strategiska beslut som han fattat efter det – att förklara krig mot Sovjetunionen och USA, till exempel – men allt detta är inom ramen för ett krig där Tyskland var, om inte dömda att förlora, så åtminstone inte självklara vinnare. ”

Hitlers försämrade mentala hälsa var därför inte den avgörande faktorn i kriget, men det är ingen tvekan om att hans ledarstil knappast tillförde något positivt i ett redan svårt läge för Tyskland. Kanske skulle Tredje riket ha besegrats även om man haft världens bästa generaler; det vet man inte. Vad vi vet är dock att Hitler inte var den stora militära ledaren som han själv trodde att han var. Några få segrar vägdes upp av en enorm mängd nederlag och hans vägran att lyssna på förnuft g jorde i slutändan att Nazityskland snabbare gick mot sin undergång.

ÖGONBLICK

Hitler och Mussolini åker genom München i juni 1940. Den här

bilden hittades i Eva Brauns privata fotoalbum, men man vet inte om det var hon som tog

bilden.