BLIXTKRIG: HITLERS SNABBA KRIG
Det finns få fall i modern krigföring där två jämnstarka makter kämpade en så ojämn kamp. Slaget om Frankrike var över på ett par veckor ...
Blitzkrieg eller ”blixtkriget” är en tysk term som myntades av västerländska medier för att karakterisera Tysklands invasion av Polen i september 1939. Detta scenario, där den växande militärmakten i ett återuppbyggt Tyskland sattes upp mot den numeriskt och logistiskt underlägsna polska armén, blev en enkel seger för tyskarna. Hitler hoppades dock att denna styrkedemonstration skulle kunna över tyga Storbritannien och Frankrike att acceptera ockupationen.
Det g jorde den inte och i början av oktober hade han redan inlett Fall Gelb, eller Operation Gul, en offensiv mot västmakterna som skulle gå genom Luxemburg, Belgien och Nederländerna. Offensiven skulle sätta franska armén och deras allierade ur spel samtidigt som man upprättade en bas för ett angrepp med flyg och flotta på Storbritannien, innan den slutgiltiga erövringen av Frankrike.
Även om Hitler vid den här tidpunkten hade en bestämd uppfattning om vad han hoppades att Fall Gelb kunde uppnå, hade han ingen tydlig idé om de tekniska detaljerna. Precis som de tidigare statscheferna i Tyskland och i Preussen delegerade Hitler detaljarbetet till sina militära chefer, ett beslut som inbjöd till uppskov och förseningar, och den man som ursprungligen var ansvarig för planens formulering, General Halder, kunde inte ge sitt medhåll till Hitlers olika krav på en snabb och avgörande seger.
”SOM DE TIDIGARE STATSCHEFERNA I TYSKLAND OCH I PREUSSEN DELEGERADE HITLER DETALJARBETET TILL SINA MILITÄRA LEDARE, ETT BESLUT SOM INBJÖD TILL UPPSKOV OCH FÖRSENINGAR.”
Eftersom Hitler i detta skede endast hade begränsat stöd hos det militära högkommandot genomgick anfallsplanen ett antal revideringar. Generalerna insisterade (med rätta) på att höst och vinter var fel årstider för en fullskalig invasion. Det var upp till en av Hitlers få bundsförvanter att baxa planen framåt.
Denne var general von Manstein, stabschef för armégrupp A, vars idé var att satsa allt på en överraskningsattack med en tungt maskinbeväpnad styrka genom Ardennerna och gå lös på den svagaste delen av det franska försvaret norr om de vidsträckta fästningarna vid Maginotlinjen. Detta skulle vara ett andra blixtkrig, med en ännu större utdelning än angreppet på Polen.
Uppgiften att slå till och tränga igenom skulle falla på Armégrupp A, bestående av sju av de tio tillgängliga tyska pansardivisionerna. De skulle ta sig fram till Meusefloden och sedan antingen fortsätta söderut vid Maginotlinjen eller längs Somme-dalen mot Kanalkusten. Armégrupp B, som däremot bestod av tre pansardivisioner, skulle tvinga de allierade styrkorna in i Belgien och hålla dem där så att de inte kunde röra sig mot Armégrupp A:s oskyddade högerflank. Armégrupp C, som inte hade några pansardivisioner, skulle slå till mot garnisonerna som försvarade Maginotlinjen, så att de inte kunde angripa A-gruppens vänstra flank.
Anfallet inleddes den 10 maj och det började med ett Luftwaffe-angrepp. Omkring 500 tvåmotoriga bombplan lyfte tidigt på morgonen, på väg mot 72 utvalda flygfält i Frankrike, Belgien och Nederländerna.
Innan gryningen nådde fallskärmsjägare sina positioner nära Haag och Leyden. Ett av de mest våghalsiga anfallen g jordes vid den belgiska fästningen Eben-Emael, där trupperna utnyttjade överraskningsmomentet och landade med glidflygplan på taket, stängde in sina motståndare och tog sig in med hjälp av sprängämnen som kunde förstöra betong.
Överraskningsmomentet var viktigt och ingenstans fungerade det bättre än mot Nederländerna, ett neutralt land. Landet hade en liten armé och hade inte deltagit i krig på mer än 100 år. I århundradena hade nederländarnas bästa försvarstaktik varit att dra sig tillbaka in i det komplexa nätverket av kanaler runt Amsterdam och därifrån inleda ett slags gerillakrig, men denna strategi fungerade inte i den nya tidsåldern när Luftwaffe-bomber föll från himlen. När fallskärmsjägarna i 22:a luftburna divisionen landade djupt i hjärtat av Nederländerna för att vänta på armégrupp B:s ankomst, var spelet förlorat. 15 maj hade den nederländska regeringen kapitulerat.
Belgien klarade sig lite bättre. Belgarna hade också hoppats kunna förbli neutrala och gav därför inte franska och brittiska styrkor tillgång till sitt territorium, även om man hade vidarebefordrat detaljer i en tidig version av ”Operation Gul” som man kom över i januari 1940.
Anfallet gick som Hitler hade hoppats, Armégrupp B:s angrepp på Belgien drev britterna och fransmännen framåt, och fastän de visste att belgarna trots sin uthållighet retirerade framför dem, var de vid gott mod. De allierade trodde att detta var det fienden hade att komma med, och de var övertygade om att deras överlägset större styrkor skulle stoppa tyskarna.
Men det var genom de förmodat ogenomträngliga Ardennerna som den huvudsakliga tyska framstöten kom när den tungt mekaniserade armégrupp A ryckte framåt.
Den största ansamling av stridsvagnar som någonsin skådats var mer än 160 kilometer djup och mötte knappast något motstånd när den ryckte fram till Meuse. Dess främsta problem var logistiska – det var 86 divisioner med cirka 1 800 stridsvagnar, pansarfordon, artilleri och underhållsfordon, som hamnade i trafikstockningar, och befälen kämpade frenetiskt för att samordna förflyttningen.
Ändå fortsatte framryckningen. På kvällen den 12 maj hade de första pansardivisionerna kommit till Meuse i två positioner och även om broar hade sprängts och det franska motståndet var tufft, fortsatte tyskarna.
Vid slutet av den följande dagen hade fyra brohuvuden upprättats. Luftwaffes tunga bombplan och Stuka-störtbombare lamslog franska artilleripositioner medan pansarvärnseld och luftvärnseld neutraliserade franska försvarsställningar på västra stranden.
Infanteri- och motorcykelregementen var de första som gick in och de ryckte fram ytterligare 1,6 mil till Chemery, medan den mycket effektive general Heinz Guderian personligen övervakade konstruktionen av en pontonbro för sina stridsvagnar. Detta var rätt tidpunkt för de allierade för ett motangrepp inriktat på de överbelastade brohuvudena och provisoriska pontonerna, men man lyckades endast genomföra en mindre insats och slogs snart tillbaka.
Tyskarnas marsch genom Ardennerna hade g jort att de kunde dyka upp i en korsning mellan den franska 2:a och 9:e armékåren, som innehöll många dåligt utbildade reserver. Fransmännen, till skillnad från tyskarna, hade inte utnyttjat ”Låtsaskriget” under de föregående åtta månaderna till att träna upp sina reserver, och när 9:e armékåren valde att retirera till en ny försvarsposition 1,6 mil längre västerut, var Guderians brohuvud cirka 4,8 mil brett och 2,4 mil djupt.
14 maj försökte brittiska och franska bombflygare förstöra den vitala pontonbron vid Sedan, men omkring hälften av de 170 tunga flygplanen sköts ner. ”En ärofull dag för luftvärnselden,” enligt Guderian.
Nu fanns det en lucka i den franska försvarslinjen – från Sedan i söder till
Dinant cirka 8 mil norrut – och Tysklands tre främsta pansarkårer från armégrupp A vällde igenom, Guderian runt Sedan och den listige generalmajor Erwin Rommel genom Dinant.
Den franska 9:e armékårens tillbakadragande hade tillåtit generallöjtnant Reinhardt att tränga igenom med sina stridsvagnar, mellan de två andra pansarkårerna vid Monthermé.
Rommel och Reinhardt slog sig sedan fram till och med den 15 maj, och manövrerade sig in bakom de skräckslagna trupperna från 9:e armékåren. Den franska arméns maskingevärsskyttar från Indokina, som hade kämpat tappert för att försvara flodövergången, blev förbipasserade (deras tålamod visade konturerna av den situation som skulle utvecklas i Vietnam många år senare) och deras kamrater från 9:e armékåren gav snart upp.
På andra ställen erbjöd mer erfarna franska trupper ett hårdare motstånd. Längre norrut ovanför Dinant kämpade 1:a armékåren modigt. Det fortsatte de med tills de slutligen omringades vid Lille. 9:e armékåren samlade sig under den nye befälhavaren general Henri Giraud, och Charles de Gaulle inledde en motattack med sin 4:e armédivision, men även om det var modigt g jort var det till stor del ineffektivt.
När de tyska pansarvagnarna bröt igenom manade Hitler och hans befälhavare till försiktighet. General Halder ville till exempel förstärka den snabbt avancerande stridsvagnskorridoren med infanteribataljonerna som låg långt bakom frontlinjen; pansardivisionerna hade avancerat 6,4 mil sedan man korsat Meuse.
På marken var de dynamiska befälhavarna som Guderian och Rommel ivriga att marschera vidare mot Kanalkusten. Alla de sju pansardivisionerna från Armégrupp A hade nu tagit sig över Meuse och bildade en enorm järnnäve och framför dem såg de 2:a och 9:e armékårerna smulas sönder. De kände att segern var inom räckhåll och de hade rätt.
På annat håll blev de franska garnisonerna i söder instängda vid Maginotlinjen; utan någon effektiv transport kunde de inte helt mobilisera. I norr tappade den franska 1:a armén, den brittiska expeditionskåren (BEF) och de återstående belgiska styrkorna gradvis mark till armégrupp B. Ändå vann Hitlers oro i slutändan och man beordrade halt i den tyska frammarschen den 17 maj.
Trots det började stridsvagnarna rulla igen och röra sig vidare framåt medan Hitler
och hans överbefälhavare trätte. Den 19 maj var Guderians divisioner bara 8 mil från Abbeville vid Sommes mynning; deras ankomst splittrade de allierade i två delar. De behövde slå tillbaka innan det var för sent och den franska generalstabsledaren General Gamelin beordrade en samordnad motoffensiv från de allierade styrkorna norr och söder om Somme.
Detta var rätt sätt att hantera blixtkriget – att angripa pansarkorridorernas oskyddade flankar – men hans order kom precis när General Weygand ersatte honom den 19 maj. Weygand avbröt ordern för att utvärdera situationen.
När han formulerade en liknande plan den
21 maj var det redan för sent.Tyskarna hade nått Abbeville, 9:e armékåren hade smulats sönder, och 1:a armékåren och den brittiska expeditionskåren (BEF) var inklämda i norr.
Motangreppsplanens effektivitet blev uppenbar den 21 maj när medlemmar av BEF inledde en motoffensiv vid Arras. Två stridsvagnsbataljoner (74 stridsvagnar), två infanteriregimenten och 70 stridsvagnar från den franska 3:e lättmekaniserade divisionen högg in i flankerna i Rommels 7:e pansardivision samt den fruktade SS-divisionen Totenkopf, och skapade tillfälligt kaos. Även om de brittiska stridsvagnarna var långt färre hade de tyngre bepansring, vilket var en klar fördel i denna närstridskamp och till
och med den mäktige krigaren Rommel var skakad. Han uppskattade felaktigt att minst fem divisioner hade angripit honom.
Trots att man överlag inte lyckades med att stoppa tyskarnas frammarsch, spelade angreppet vid Arras en avgörande roll för BEF. Det bekräftade för det tyska högkommandot att stridsvagnarna hade ryckt fram för långt och för snabbt, och det ledde till de ödesdigra besluten att stoppa pansarframstötet mot Kanalkusten den 24 maj. De g jorde halt i två dagar. Detta gav BEF ett viktigt andrum. 26 maj sattes nämligen Operation Dynamo igång för att evakuera soldaterna från stränderna och hamnen i Dunkerque. BEF var Storbritanniens enda armé och man kunde inte längre riskera att den förintades i ett brutalt tyskt angrepp.
Hitler ville förstås inte att britterna skulle fly, men han trodde att evakuering till sjöss var omöjligt när Luftwaffe kontrollerade luftrummet. Han gav Göring och hans flygvapen det ärofulla uppdraget att krossa expeditionskåren.
När Hitler väl insåg att han haft fel var dock Dunkerques försvar uppbyggt och tack vare flottans modiga insats, otaliga småbåtsägare samt RAF, evakuerades över 300 000 allierade trupper när Dunkerque föll den 4 juni.
Även om Operation Dynamos framgång ses som en seger i Storbritannien var verkligheten annorlunda. Hitler hade missat chansen att krossa Storbritanniens enda kvarvarande armé, men reträtten vid Dunkerque blev klimaxen i det strålande blixtangreppet som närmast hade garanterat resultatet i slaget om Frankrike. Den belgiska armén kapitulerade norr om Dunkerque den 27 maj och den franska första arméns härdade soldater tvingades att ge upp i Lille tre dagar senare.
På bara tre veckor hade tyskarna tagit över en miljon krigsfångar medan de bara förlorade omkring 60 000 män. De hade drivit ut britterna från Frankrike och krossat de nederländska och belgiska arméerna. Fransmännen hade förlorat 30 av sina 90 divisioner och nästan alla sina stridsvagnar. Bara tre pansardivisioner fanns kvar. De enda allierade som fortfarande slogs var två brittiska divisioner som stred söder om Somme.
Weygand lämnades med 66 divisioner, varav många var utarmade, och de hade nu en front som var ännu längre än den som hade angripits under blixtkriget. Tyskarna hade däremot tillgång till 89 infanteridivisioner och 15 pansaroch motoriserade infanteridivisioner. De senare var uppdelade i fem grupper, vardera bestående av två pansardivisioner och ett motorburet infanteri. Dessa blev modellen för markstrid under resten av kriget i Europa.
Luftwaffe fortsatte dock att synkronisera sina operationer med armén och kunde sätta in omkring 2 500 stridsflygplan, jakt- och bombplan. Det franska flygvapnet, däremot, hade knappt hälften så många, även med de flygplan som snabbt köptes in från USA, och de som skickades av RAF. När den andra delen av den tyska offensiven, Fall Rot, eller ”Operation Röd” började på allvar den 5 juni, hade Frankrike redan förlorat.
Weygand och hans återstående trupper erbjöd ett starkt motstånd och försvaret av ”Weygand-linjen”, som sträckte sig från kanalen vid Abbeville till Maginotlinjen, organiserades utifrån en strategiskt förnuftig princip baserad på ett rutnät, där skogar och byar fylldes med soldater och pansarvärn, grupper som kunde kämpa självständigt och fungera även om de passerades av pansarspjutspetsarna.
Försvaret misslyckades dock inte på grund av feghet eller bristande taktik, utan för att fransmännen saknade krigsmatriel. De kämpade tappert och vann till och med några slag, särskilt den 5 och 6 juni, då man lyckades åsamka fienden stora förluster av pansarfordon. Ändå anlände de första tyskarna i Paris den 14 juni. Även om det finns många exempel på tapperhet och självuppoffring – bland andra kavalleriskolans kadetter i Saumur – kapitulerade Frankrike villkorslöst i Compiègne den 22 juni. Slaget om Frankrike hade vunnits.
Frankrikes nederlag var så snabbt och totalt att många krigsobservatörer knappt kunde tro det. De franska styrkorna var dåligt utrustade för mobila operationer, många var dåligt utbildade och i stort sett dåligt ledda. Enkelt uttryckt hade Frankrike fallit offer för en överlägsen krigsmaskin. 1940 var det blixtkrigets styrka som säkerställde Hitlers seger i väst. I slutet av juni skulle han börja kasta sina blickar mot Storbritannien på andra sidan kanalen. Europas öde hängde i en tunn tråd.