DE TVÅ MOTPARTERNA
När det gäller antal soldater och material som var tillgängliga under slaget om Frankrike var tyskarna och fransmännen ganska jämnstarka, åtminstone på marken. Tyskarna hade 136 divisioner i väst, varav cirka en tredjedel var stridshärdade ”sprängartrupper”. Fransmännen och britterna hade tillsammans 104 divisioner, samt 22 belgiska och 10 nederländska.
De allierade hade cirka 3 000 stridsvagnar till sitt förfogande, och tyskarna omkring 2 500, men drygt 1 500 av dessa var sämre Panzer I- och Panzer II-modeller. De mest effektiva tyska fordonen var modellerna 349 Panzer III och 278 Panzer IV, tillsammans med cirka 330 tjeckiska stridsvagnar som hade annekterats till pansarregementena. De bästa av de allierades stridsvagnar var de franska S-35 och Char B1. Den förra, så kallad Souma, ansågs allmänt som en av världens bästa stridsvagnar vid den tiden. Det var i luftrummet som tyskarna dominerade. Fransmännen hade cirka 1 200 jakt- och bombplan, och RAF bidrog med ytterligare 600. Luftwaffes luftstyrka omfattade cirka 3 000–3 500 jakt-, bomb- och rekognoseringsplan, och dess arbetade synkroniserat med markstyrkorna. Särskilt störtbombplanet Stuka visade sig vara ett effektivt vapen under offensivens första dagar.
”FRANSMÄNNEN HADE CIRKA 1 200 JAKT- OCH BOMBPLAN, OCH RAF BIDROG MED YTTERLIGARE 600.”