SKYMNING I FÜHRERNS BUNKER
Djupt inne i Führerbunkern dog Adolf Hitler tillsammans med sin dröm om
nazistiskt världsherravälde mitt i ruinerna och ödeläggelserna i Berlin.
Hans händer skakade. Han var märkbart hopsjunken och hasade när han gick. Hans ögon var ofta glasartade. Adolf Hitler var en bruten man. En kemisk cocktail av Benzedrin och ögondroppar spetsade med kokain fick honom att fungera under dagen. Han behövde sömnmedel för att kunna sova. Han led av svåra magsmärtor och troligen ett tidigt stadium av Parkinsons sjukdom. Nazitysklands en gång så livliga Führer svävade i ett skymningsland av emotionell hysteri, blint raseri och katatonisk förtvivlan.
Våren 1945 var Hitlers fysiska och mentala tillstånd ett mikrokosmos av förstörelsen som omgav honom i Berlins döende nazistiska huvudstad. Hans en gång så mäktiga krigsmaskin och totalitära regim krossades under de allierades militära tyngd. Amerikanerna och britterna närmade sig från väst. Och ännu värre: hans dödsfiende, Sovjetunionen, hade släppt lös Röda armén, som kokade av hat och hämndbegär mot allt som var tyskt, mot hans vacklande försvar.
Under nästan två år hade en obeveklig sovjetisk tidvattenvåg drivit tyska styrkor mer än 160 mil västerut. Nu stod fienden på Berlins tröskel, och skulle snart dundra in och erövra Tredje rikets svarta hjärta.
Så tidigt som i januari 1945, medan de allierades bomber regnade ner, hade Hitler och hans närmaste krets dragit sig tillbaka under jord till Führerbunkerns relativa säkerhet, 15 meter under rikskansliets trädgård mitt i ett kluster av administrativa byggnader nära Berlins Königsplatz som var känt som citadellet. Med honom, antingen i bunkern eller i närheten, när sovjeterna omringade staden och närmade sig från flera håll, var doktor Ludwig Stumpfegger, före detta livläkare till Reichsführer SS Heinrich Himmler och nu i Hitlers tjänst, Hitlers personliga sekreterare Martin Bormann, Günther Schwägermann, adjutant till propagandaminister Josef
Goebbels, Werner Naumann, statssekreterare vid Riksministeriet för folkupplysning och propaganda, Hitlers adjutant Otto Günsche, hans betjänt Heinz Linge, chaufför Erich Kempka, sekreterare Traudl Junge och flera andra.
I början av april reste Eva Braun, Hitlers älskarinna sedan mer än ett decennium, norrut från München, fast besluten att vara med honom in i det sista. Hon blev inte uppmanad att komma till Führern. Faktum är att Hitler försökte övertala henne att lämna Berlin. Hon vägrade och steg istället ned i skuggtillvaron.
Underjordiskt fort
Führerbunkern var ett mästarprov i tysk praktisk och teknisk förmåga. Även om den inte var lyxig på något sätt, var den funktionell. Byggarbetet utfördes i två faser, den första 1936 och den andra 1944. Det övre planet, kallad Vorbunker, hade ett fyra meter tjockt betongförstärkt tak. Fyra av Vorbunkerns 12 kamrar inreddes som köksutrymme och i slutet av en lång mittgång ledde en spiraltrappa ner till det nedre planet, där ytterligare 18 små rum byggdes.
Hitler och Eva Braun bodde i sex av dessa till vänster utanför huvudkorridoren, medan nära medlemmar av Führerns personal använde andra. Ytterligare rum hade kommunikationsutrustning och maskiner som drev ventilationssystemet, vars gälla, monotona klagan trängde igenom hela byggnaden. Den långa korridoren på nedre planet utg jorde också ett 5,5 kvadratmeter stort konferensrum, där en stor karta täckte ett tungt träbord och Hitler höll dagliga möten om den försämrade militära situationen. Nära
”FÜHRERBUNKERN VAR ETT MÄSTARPROV I TYSK PRAKTISK OCH TEKNISK FÖRMÅGA. ÄVEN OM DEN INTE VAR LYXIG PÅ NÅGOT SÄTT VAR DEN FUNKTIONELL.”
ingången till Führerbunkern var en bataljon på 700 soldater från SS Leibstandarte Adolf Hitler, Führerns personliga livvakt, inkvarterade. De arbetade som vakter, kurirer, telefonoperatörer, kontorister och tjänstefolk i Führerbunkern.
Den 22 april anlände doktor Goebbels, hans fru Magda, som var en hängiven nazist, och deras sex barn, fem flickor och en pojke i åldern fyra till tolv, till bunkern. Goebbels tog ett rum på nedre plan, medan Magda och barnen flyttade in i fyra rum i Vorbunker. Barnen skulle aldrig se dagsljus igen. Några dagar senare skrev Magda till Luftwaffes löjtnant Harald Quandt, hennes son från ett tidigare äktenskap, som hade tagits tillfånga i Nordafrika.
”Min älskade son!” skrev hon. ”Nu har vi varit i Führerbunkern i sex dagar redan – pappa, dina sex småsyskon och jag, för att se till att våra nationalsocialistiska liv får det enda möjliga ärofulla slutet... Du ska veta att jag stannade kvar här mot pappas vilja och att så sent som i söndags ville Führern hjälpa mig härifrån. Du känner din mamma – vi har samma blod, och jag stod på mig. Vårt glänsande ideal har förstörts och med det allt det vackra och underbara som jag har upplevt i mitt liv. Världen som kommer efter Führern och Nationalsocialismen är inte längre värd att leva i och därför tog jag barnen med mig, för de är för goda för det liv som skulle följa och en barmhärtig Gud kommer att förstå mig när jag ger dem frälsning…”
Vindarna vänder
Sedan början av april hade samtidigt nyheterna från fronten varit ständigt nedslående. Den enda glimten av hopp hade bleknat snabbt. På morgonen den 13 april informerade Goebbels Hitler om att den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt var död. Detta, hävdade propagandaministern, måste vara ett tecken på gudomligt ingripande. I slutet av månaden skulle den tyska krigslyckan vända och Berlin skulle räddas. Men så blev det inte. ”Kanske har ödet återigen varit grymt och lurat oss,” medgav Goebbels.
Den 16 april inleddes den sista offensiven för att inta Berlin av två Röda arméfronter, bestående av över 2,5 miljoner soldater. Fyra dagar senare började det sovjetiska artilleriet systematiskt beskjuta staden.
Hitler firade sin dystra 56-årsdag genom att lämna den trygga bunkern tillräckligt länge för att dela ut järnkorset till flera pojkar från Hitlerjugend som hade visat mod när de slogs mot ryssarna. Hitler klappade de unga nazisterna på kinderna och sa med knappt hörbar röst att de var duktiga och modiga pojkar. Führern såg ut som en dödsdömd, med en yllerock draperad över sina böjda axlar samtidigt som han försökte behärska sina skakningar inför filmjournalkameran som filmade begivenheten.
Under de dagliga militärkonferenserna
”TILL OCH MED HITLERS ÄLDSTA OCH NÄRMASTE MEDARBETARE FÖRSVANN.”
började Hitler ofta yra, och utfärdade order till höga befäl som var döda eller saknade om att de skulle flytta arméer som inte längre existerade för att försvara Berlin. Under en konferens 22 april fick Führern ett utbrott.
När han sakta började begripa det faktum att hans order om motangrepp mot ryssarna var omöjliga att genomföra, skyllde han Tysklands katastrofala nederlag på sina förrädiska och viljesvaga generaler och det tyska folkets brist på nationalsocialistisk glöd, ett folk som förtjänade sitt öde.
Följande dag besökte Albert Speer bunkern och talade med Führern. Det hade varit diskussioner om en flykt från Berlin, att man skulle flyga till Obersalzberg och eventuellt fortsätta därifrån. Hitler avfärdade dock detta alternativ och verkade ha resignerat. Han hade redan gett tillstånd till de som ville lämna bunkern och försöka fly från det krigshärjade Berlin fick göra det.
”Den dagen sa han inget mer om att situationen skulle vända eller att det fortfarande fanns hopp,” skrev Speer senare. ”Ganska apatiskt, trött och som om det redan var ett faktum började han tala om sin död ... ’Jag tänker inte slåss personligen. Risken finns alltid att jag bara skulle bli sårad och falla levande i händerna på ryssarna. Jag vill inte heller att mina fiender ska skända min kropp. Jag har gett order om att jag ska kremeras. Fräulein Braun vill lämna detta liv med mig ... Tro mig, Speer, det är lätt för mig att avsluta mitt liv.
Ett kort ögonblick och jag är befriad från allt, befriad från denna smärtsamma existens.’ Det kändes som om jag hade talat med en man som redan hade gått hädan. Stämningen blev alltmer obehaglig. Tragedin närmade sig slutet.”
Ingen tjuvheder
Samma eftermiddag dök Bormann upp hos
Hitler med ett budskap från Luftwaffes chef riksmarkalk Hermann Göring, som för tillfället befann sig i säkerhet i Berchtesgaden i de bayerska alperna. 1941 hade Hitler utfärdat en order som godkände att Göring tog kontroll över den tyska regeringen i händelse av att Führern själv inte kunde leda landet. Vid denna dystra tidpunkt gjorde Göring ett försök att ta makten och meddelade: ”Min Führer ... Om inget svar erhållits klockan 10 ikväll tar jag för givet att du har förlorat din handlingsfrihet och att villkoren för ordern är uppfyllda ...”
Hitler blev rasande. Han skrek att Göring skulle arresteras, fråntog honom hans titlar och rang och dikterade ett svar om att hans tidigare ställföreträdare hade begått högförräderi.
Även hans äldsta och närmaste medarbetare försvann. Speer mindes. ”Ett utbrott av vilt raseri ... i vilken känslor av bitterhet, hjälplöshet, självömkan och förtvivlan blandades.”
Sveket blev ännu större när det avslöjades av brittiska nyhetssändningar att Himmler, som ofta kallades ”trogne Heinrich”, hade bedrivit separata förhandlingar med de allierade via svenska diplomatiska förbindelser. Hitler krävde att Himmler omedelbart skulle gripas och hämnades genom att låta skjuta SSlöjtnant General Hermann Fegelein, Himmlers bundsförvant i Führerbunkern och Eva Brauns svåger.
När han avskedat Göring utsåg Hitler general Robert Ritter von Greim som Luftwaffes
befälhavare och bad officeren komma till Berlin för att bli befordrad till fältmarskalk. Den berömda nazistiska testpiloten Hanna Reitsch och Greim hade en kärleksrelation. Paret gick ombord på ett litet plan på natten den 26 april som svar på ordern. De flög så lågt att den sovjetiska luftvärnselden faktiskt sårade Greim i foten, och Reitsch landade flygplanet på en gata i Berlin nära Unter den Linden, inte långt från rikskansliet.
När Greim träffade Führern bönföll Reitsch om att få flyga Hitler i säkerhet. Han vägrade. Hon kontaktade också Magda Goebbels och erbjöd sig att ta med barnen ut ur staden. ”Min Gud! Frau Goebbels, barnen kan inte stanna här!” sa hon, men det var lönlöst. Flygplatsen Tempelhof, söder om citadellet, föll i sovjetiska händer samma dag. Det skulle inte bli några fler möjligheter till räddningsaktioner med ett större flygplan. Reitsch och Greim uppgav först att de ville stanna kvar i Führerbunkern in i det sista och tillbringade tre dagar där tills Greim hade återhämtat sig tillräckligt för att resa.
Götterdämmerung
28 april var Röda armén bara en mil från rikskansliet. De sovjetiska soldaterna slog metodiskt ihjäl Berlins desperata försvarare, många av dem gamla män från Volkssturm och pojkar från Hitlerjugend som dog sida vid sida med de ärrade veteranerna från Helmuth Weidlings LVI Panzerkorps. Enhetens sammanhållning gick snabbt i upplösning.
I Führerbunkerns fuktiga utrymmen, där bitar av betong och damm föll från taket för varje träff från sovjetiska granater, blev atmosfären alltmer domedagslik, som klimaxet i en Wagneropera. Nazisternas Götterdämmerung, (gudarnas skymning) var nära förestående.
Man fick nyheter om att Benito Mussolini, Italiens avsatta fascistiska diktator, och hans älskarinna Claretta Petacci, hade skjutits av partisaner och att deras kroppar hängts upp i fötterna utanför en bensinmack i staden Milano. Hitler insåg att tiden var knapp och delade ut cyanidkapslar till dem som var kvar i Führerbunkern. Några ifrågasatte om giftet var potent nog att döda dem. Hitler kallade på sin hund, Blondi, en schäfer han hade fått 1941 när den var valp. En kapsel krossades mellan Blondis tänder och hunden dog omedelbart.
Senare på natten började Hitler diktera sin sista vilja och testamente i två delar för Junge. Bland annat utsåg han admiral Karl Dönitz till att leda det som var kvar av Tredje riket efter sin egen död. Han skyllde kriget på den globala judendomen. ”Det är osant,” sade han, ”att jag eller någon annan i Tyskland ville ha krig 1939. Det var önskvärt och initierat uteslutande av de ... statsmän som var antingen av judisk härkomst eller arbetade för judiska intressen.”
Medan Hitler vräkte ur sig mycket av samma sorts antisemitiska trams som han först hade publicerat i sin bok Mein Kampf på 1920-talet, började andra i Führerbunkern att diskutera öppet det mest effektiva sättet att begå självmord – gift eller pistolskott. De började röka, vilket Hitler tidigare hade förbjudit i hans närvaro. Tillgänglig alkohol flödade mer fritt, och vissa drack sig till falskt mod. Andra skrattade, grät och sov.
Några minuter efter midnatt den 29 april inträffade en händelse som få personer nära Hitler eller Eva Braun trodde att de någonsin skulle få uppleva. En lägre nazistisk partifunktionär hämtades från den närbelägna frontlinjen till Führerbunkern för att förrätta en hastig och makaber ceremoni. Hitler och Braun intygade sin ariska härkomst, Goebbels och Bormann tjänstg jorde som vittnen, och paret ingick äktenskap. En mottagning följde, och deltagarna drack champagne och talade om bättre tider.
Omkring klockan 02:30, den 30 april, tog Hitler ett sista farväl av några anställda. Vid middagstid hölls hans sista militära möte utan att något nytt kom fram – endast en bekräftelse av det oundvikliga. Två timmar senare åt han sin sista måltid, en vegetarisk lunch. Hitler och Eva tillbringade sedan några ögonblick med Goebbels, Bormann och andra i sin inre krets. De drog sig tillbaka till sina privata rum strax efter 15:00.
Inom några minuter ekade ett enda skott. Junge lekte med Goebbels-barnen och ett av dem ropade: ”Det var en fullträff!” Efter att ha väntat några minuter gick Rochus Misch, en medlem av Hitlers SS-livvakt, in i rummet.
Han mindes, ”Heinz Linge drog mig åt sidan, och vi gick in. Jag såg Hitler sitta hopsjunken vid bordet. Jag såg inget blod på huvudet. Jag såg Eva ligga med knäna uppdragna bredvid honom i soffan. ”Hitler hade dött av ett
”I ETT ELDSKEN FLAMMADE LIKEN AV DET TYSKA RIKETS FÜHRER OCH HANS FRU UPP.”
självförvållat skottsår i högra tinningen. Eva hade tagit cyanid och dött snabbt.
Kempka hade återvänt bara några ögonblick tidigare från ett plundringståg ovan jord för att samla ihop 170 liter bensin för att kunna dränka in kropparna med detta och sätta eld på dem enligt instruktionerna. När Stumpfegger och Linge bar Hitlers livlösa kropp uppför trappan och ut i trädgården följde Bormann med Evas lik över axeln. Medan sovjetiskt granatsplitter föll i närheten arbetade kremeringsgruppen så snabbt det gick.
Kempka, Linge och Günsche tömde flera dunkar med bränsle över kropparna. Linge tände eld på en trasa som befann sig i närheten och i ett eldsken flammade liken av det tyska rikets Führer och hans fru upp.
Nu när Hitler var död blev situationen snabbt ohållbar i Führerbunkern. Vissa av hans medarbetare flydde i hopp om att undkomma ryssarna som skulle upptäcka de förkolnade resterna av Führern och Eva Braun i en granatgrop inom några timmar.
Med hjälp av en läkare sövde Magda Goebbels ner och förgiftade sedan sina barn på natten den 1 maj. När barnen var döda tog Josef och Magda enligt uppgift cyanid. För säkerhets skull fick de ett pistolskott i huvudet av en betrodd medarbetare. Josef hade skojat om att han skulle gå upp till trädgården själv innan han tog sitt liv så att andra inte skulle behöva bära hans kropp uppför trappan.
Efter att melodramat av död och förstörelse spelats ut i Führerbunkern varade Tredje riket i några dagar till. Andra världskriget i Europa slutade med Tysklands kapitulation den 7 maj 1945, men Hitlers och nazisternas fasansfulla arv kommer att förbli en fläck på mänsklighetens historia för alltid.
ÖGONBLICK
Riksdagen i ruiner efter angrepp under slaget om Berlin. 7 maj, 1945, sju dagar efter att Hitler hittats död, kapitulerade
tyska styrkor.