OPERATION BARBAROSSA
INVASIONEN AV SOVJETUNIONEN LEDER TILL BLODBAD PÅ ÖSTFRONTEN OCH EN VÄNDPUNKT SOM BESEGLAR TREDJE RIKETS ÖDE.
Klockan 03:15 22 juni 1941 öppnade tyska artilleriet eld och inledde ett massivt angrepp mot sovjetiska befästningar i Polen. I luften dånade Luftwaffes tunga bombplan mot städer i Sovjetunionen, för släppa sin last på mål så långt bort som Kronstadt och Sevastopol. Operation Barbarossa – nazisternas invasion av Sovjetunionen – hade börjat.
Nazityskland och det kommunistiska Sovjetunionen var naturliga fiender. I Mein Kampf förklarade Hitler att Östeuropa var befolkat av slaver och judar som var undermänniskor och icke-ariska, och att landet borde koloniseras av etniska tyskar. Stalin hade däremot länge opponerat sig mot fascismens framväxt i Europa och krävt att nazisterna skulle störtas.
Därför kom det som en överraskning när de båda staternas utrikesministrar undertecknade Molotov-Ribbentrop-pakten i augusti 1939.
Det var ett icke-aggressionsfördrag som i hemlighet delade in Östeuropa i tyska och sovjetiska intressesfärer – Polen skulle delas i två delar, de baltiska staterna och Finland skulle Sovjetunionen få. Både Hitler och Stalin visste att pakten bara var ett sätt skjuta upp en oundviklig konflikt, men Hitler behövde friheten att kunna attackera Frankrike och Stalin behövde tid att bygga upp de sovjetiska väpnade styrkorna som var underlägsa de europeiska.
Inom två år bestämde Hitler att det var dags att ta itu med Sovjetunionen och gav order om att inleda Operation Barbarossa. Hans djärva plan var ett tvåfrontsangrepp med mobila pansartrupper. Ett gick genom Baltikum till Leningrad och Moskva, det andra söderut genom Ukraina till Kiev och Donetsbäckenet. Det slutgiltiga målet var kontroll över Sovjetunionen väster om A-A-linjen, ritad nordsyd från Arkhangelsk till Astrakhan.
Det var en plan som från början såg ut att fungera. Stalin tvekade, osäker på hur han borde reagera på sin bundsförvants svek, och inom en vecka efter invasionen hade den sovjetiska armén förlorat 150 000 man. Kiev föll till tyskarna den 26 september, med en förlust av ytterligare 700 000 soldater. Sedan riktade nazisterna blicken mot Moskva.
Situationen såg hopplös ut och Stalin övervägde att fly huvudstaden, men valde att stanna, och krigslyckan vände i sovjetisk favör. Den tyska offensiven tappade fart när försörjningslinjerna förlängdes och sovjeterna började tillämpa den brända jordens taktik. Vinterns ankomst förde med sig regn, vilket g jorde blixtkrig med snabb förflyttning omöjligt. Även om tyska officerare hävdade att de var tillräckligt nära för att se Kremls spiror, var de inte tillräckligt nära för att faktiskt inta staden och en serie sovjetiska motangrepp drev sakta men säkert den tyska armén tillbaka. Nazisterna hade erövrat mycket av västra Sovjetunionen under fyra månader, men under de närmaste fyra åren drevs de sakta men säkert tillbaka till Berlin, och de återfick aldrig initiativet på östfronten.
Hitlers storhetsvansinne blev kostsamt. Efter det tyska blixtkriget som rasade genom Polen, kuvade Danmark på några timmar och erövrade Frankrike på 45 dagar, hade han börjat tro att nazisternas krigsmaskin var ostoppbar. Han avsatte dubbelt så mycket tid till att tämja Sovjetunionen – tre månader – men insisterade på att invasionen skulle vara över när det dåliga vädret satte in, så den tyska armén skulle inte behöva vinteruniformer. Även när invasionen blev försenad – den var ursprungligen planerad till den 15 maj, men inleddes inte förrän 22 juni på grund av den utdragna Balkanoffensiven – vägrade Hitler att överväga reservplaner om Wehrmacht skulle befinna sig på nordliga breddgrader. När det väl inträffade var det för sent att rädda dem.
Men Hitlers svar på sitt misstag var att sticka huvudet i sanden och skylla på dem omkring honom. Fältmarskalk Walther von Brauchitsch befriades från sin ställning som befälhavare för den tyska armén, för att ersättas av Führern själv. Hitler insisterade på ytterligare offensiver på östfronten under de närmaste två åren, men var blind för problemen som nazisterna möttes av i Sovjetunionen. Ju längre Wehrmacht var kvar på fiendens territorium, desto starkare blev Sovjetunionen när man mobiliserade sin enorma industriella kapacitet, och Stalin var beredd att ge upp territorium på kort sikt för att undvika ett ställningskrig.
Operation Barbarossa var det ögonblick då Hitlers hybris kostade honom Tredje riket. Hans beslut att invadera Sovjetunionen med en orealistisk tidtabell var ett val som kostade 4,3 miljoner tyska liv.