DIF:S NYA PROJEKT
”SKA BYGGA ETT DJURGÅRDEN FÖR FRAMTIDEN”
Det är rent fascinerande hur fort trender kan vända och känslor få nytt liv. Våren 2013 lommade trots allt Djurgårdens spelare ut i Hovets innandömen efter 3– 5 mot Örebro i play off-seriens sista match och missade därmed chansen att nå kvalserien, och där och då var det samtidigt en historisk epok som gick i graven. Rutinerade fanbärare som Christian ”Fimpen” Eklund, Jimmie Ölvestad och Kristofer Ottosson tackade för sig efter att tillsammans ha gjort över 2 000 matcher för klubben och om identitet sitter i både blod och väggar så tappade Djurgården en del av sin just där.
Men drygt två år senare är man på god väg att skaffa sig en ny och det är ett faktum som blir uppenbart när man besöker en försäsongsträning med laget och känner hur pulsen vibrerar – av ungdom. Där finns förvisso profiler som Mikael Tellqvist och fixstjärnor som Patrick Thoresen, men där finns framför allt det överflöd av ynglingar som ska ta Djurgården in i framtiden. I dagens Dif-trupp är över tjugo spelare födda på 1990-talet och en hårt arbetande 25-åring som Henrik Eriksson kan med ett stort skratt bara kallt konstatera att han plötsligt känner sig gammal.
– Vi har ett otroligt ungt lag som kryddats med en hel del erfarenhet och det är väldigt spännande att få vara en del av det. Det känns som att vi har alla förutsättningar som krävs, säger han.
”Är ett stort hedersuppdrag”
– Då var det riktigt oroligt. Oroligt när en massa olika tjänster i klubben tvingades sägas upp, oroligt i laget med vilka spelare som skulle få bli
kvar, oroligt i största allmänhet. Men på något sätt har alla slutit sig samman och vi har faktiskt kommit stärkta ur det i dag. Nu andas vi morgonluft!
Henrik Eriksson symboliserar samtidigt själv den förändring som Djurgården just nu är inne i.
Sedan Joakim Eriksson hängt upp skridskorna på hyllan i våras fick Henrik Eriksson ta över kaptenskapet och det är med historien som facit en ganska anmärkningsvärd utnämning. Djurgårdens förre kapten föddes 1976, Timmy Pettersson som hade C:et på bröstet innan det 1977 och den nuvarande centralfiguren såg alltså ljuset i Västerhaninge så sent som 1990. Vid sin sida, som assisterande kaptener, har han dessutom de båda 24-åringarna Alexander Fällström och Markus Ljungh.
– Det är ett väldigt stort hedersuppdrag som jag är beredd att ta på absolut största allvar. Jag har varit kapten under pojklagsåren och under juniortiden, och trivs med ansvaret.
– Det är speciellt, men han har så pass bra känsla för vad som är jobb och vad som är kompisrelaterat. Han har ett väldigt bra spelsinne och full förståelse för olika situationer.
”Föryngrat de erfarna”
Det är på alla sätt väldigt speciellt för Joakim Eriksson också. Den ödmjuke och pratglade 39-åringen är på alla sätt djupt delaktig i Djurgårdens förvandling i sin nya roll som sportchef, ett ansvarsområde han delar med Thomas Johansson. Så i stället för att vara en av seriens äldsta spelare är Eriksson nu en av de många unga och spännande ledare som tagit sig in i SHL på senare år och han har redan satt sin prägel på både spelartruppen och klubbens framtidsvisioner. Han förklarar: – Skillnaden nu mot tidigare år är att vi har föryngrat de erfarna spelarna med ett antal år. Jag och Micke Holmqvist, som också lade av nu, var båda 35 plus, men nu är de äldre och mer rutinerade spelarna mer i den ålder där de fortfarande peakar. Vi har haft många unga spelare ett par år, där skiljer vi oss inte så mycket, men de som leder laget och som står
Det nya Djurgården? Det unga Djurgården.
Flera rutinerade profiler har lämnat klubben de senaste åren och nu känner sig plötsligt en kille som Henrik Eriksson gammal. Och då är han alltså 25 år. – Förra året var ett överlevnadsår, men nu ska vi bygga ett Djurgården för framtiden, säger klubbens nye lagkapten.
för erfarenhet och rutin är 30 till 33 i dag. De är kanske på sensommaren av sina karriärer, inte på hösten eller vintern som tidigare, och det ger oss en klart bättre ålderskemi.
”Alla tittar på Skellefteå”
Joakim Eriksson har ena ögat på en av Djurgårdens juniormatcher medan vi pratar och det är på inget sätt en förvånande sysselsättning med tanke på hans nya jobb. Flera spelare ur de egna leden har de senaste åren tagit klivet in i Djurgårdens atrupp och man måste nästan nypa sig lite surrealistiskt i armen när man ser en sån som Adam Ollas Mattsson, som kom till klubben från Värmdö som 14-åring. Å ena sidan stor som en ladugårdsvägg och med en fysik värdig en defensive end i amerikansk fotboll, men å andra sidan en pojke som nyss fyllde 19 år och som verkligen ser lika ung ut som han faktiskt är.
Och då är det värt att tillägga att han, liksom lika unge Andreas Englund, redan hunnit lägga en hel SHL-säsong till handlingarna. Något som talar för än större talangmässiga kliv nu, men Joakim Eriksson protesterar lätt och flikar in att en jämn kurva uppåt både är svår att beställa och styra över.
– Utveckling i hockey är som aktiemarknaden. Den går uppåt över 30 år, men det är aldrig en spikrak väg uppåt. Det är mer som ett böljande hav och det är samma med unga spelare. I längden går de uppåt, men ibland tappar de och tränar ner sig, men sedan får de en skjuts uppåt och tar då ännu större kliv. Men vi har så många spelare som är väldigt tidigt i karriären och det är svårt att få alla att utvecklas i samma takt. Där har vi en stor utmaning, säger han.
Det var inte lika muntert bara för ett par år sedan.
Hur är det att plötsligt ha din gamla kapten som ny sportchef?
Det känns som att Djurgården varit i ganska stor förändring under ett par år. Vilken klubb vill ni vara och vilken hockey vill ni spela?
– Jag och Thomas (Johansson) har tillsammans satt en vision om Djurgården som förening och det vi har fokuserat mycket på är spelvisionen, där befinner vi oss mycket just nu. Hur vi vill förändra hur vi spelar. Det är inga hemligheter. Som alla lag vill vi i större mån ha pucken än vad vi jagar pucken och det innebär en massa detaljer som vi utvärderar. Men i stora drag handlar det om att ha pucken mer än
motståndaren och det är en spelfilosofi som även ska genomsyra våra juniorlag.
Det låter inte som en quick-fix.
– Det är en stor omstrukturering, men det har också blivit lite urvattnat här de senaste tio åren. Så vi har tagit tag i vad som ska gälla och vad det ska innebära och det är jättekul och jättespännande, men det är inget arbete som blir färdigt under en höst. Det kommer att ta tid, men det är jäkligt kul och utmanande att få vara med här i inledningsfasen.
Skellefteå har haft en liknande spelmässig röd tråd genom hela sin organisation ett längre tag som gjort dem väldigt framgångsrika. Har ni tagit intryck där?
– Jag tror att alla lag tittar på Skellefteå. De är riksledande och vi måste ta oss förbi dem om vi vill bli bäst. Man jagar alltid den bäste. Så vi tar efter vissa saker där, men andra saker ska vi göra annorlunda.
En dröm att flytta ”hem”
Joakim Eriksson vill dock ogärna dissekera detaljerna här, men både han och Djurgårdens nya lagkapten är inne på samma linje när det kommer till vad som faktiskt kan göra klubben till en bubblare redan nu. Ödmjukhet, erfarenhet, harmoni och vassa spetsspelare som de båda nyförvärven Tomi Sallinen, 26, och Patrick Thoresen, 31, som nu återvänt till Stockholm och Djurgården efter nio säsonger i Nordamerika, Schweiz och Ryssland.
Båda är förstås rena klassforwards – och båda är i en bra ålder.
– Förra säsongen var den första i SHL för många av oss, men vi lyckades växa in i kostymen och höll oss kvar. Och nu kommer vi att bli ännu bättre. Vi har ett ungt, men ändå erfaret, lag med många spelare som har arbetat tillsammans länge och så kan vi krydda det med Thoresen, Sallinen, Tellqvist, Sörensen... Det är en riktigt bra mix. Och Thoresen verkligen lyser det pondus om! Han är beredd att göra jobbet varje dag, så det är en kanonkille som vi har fått in i gruppen, säger Henrik Eriksson.
Det tycks onekligen vara det. Norrmannen har gjort över hundra matcher i NHL och under de sex senaste säsongerna, som tillbringats i KHL, har det blivit fenomenala 282 poäng på 292 matcher från Patrick Thoresens klubba och det gör honom till den femte bästa poänggöraren i ligans historia (endast slagen av Sergej Moziakin, Aleksandr Radulov, Danis Zaripov och Aleksej Morozov). Dessutom har han vunnit Gagarin Cup två gånger – 2011 med Salavat Julajev Ufa och 2015 med SKA St Petersburg – och 31-åringen hade uppenbarligen alla möjligheter i världen att stanna kvar i Ryssland och fortsätta stapla stålarna på hög, men i stället beslutade Thoresen redan tidigt i våras, av familjeskäl, att lämna Ryssland för antingen Sverige eller Schweiz.
Och ja, till slut föll alltså valet på en återkomst till klubben där karriären en gång tog fart på allvar och det i en ålder där han fortfarande har väldigt mycket kvar att ge. Själv förklarar Thoresen sitt beslut att flytta ”hem” så här:
– För mig och min familj är det en dröm. Vi älskar Stockholm och jag känner att Djurgården gav mig chansen för tio år sedan, att de ville satsa på mig. Nu vill jag ge något tillbaka och hjälpa klubben att bli vad den en gång var – ett lag i toppen.
Blivit ödmjuka sedan raset
Ord som givetvis är poesi för någon med Joakim Erikssons arbetsbeskrivning.
– Patrick är alla sportchefers våta dröm. Han kommer hit för att han vill ge något tillbaka. Det handlar inte om hur mycket pengar man ska ha, utan om att driva klubben framåt, säger 39-åringen.
Thoresen är bara 31 och har flera kanonsäsonger i KHL bakom sig. Hur fick ni egentligen hit honom redan nu?
– Han har en väldigt fin uppfattning om Djurgården efter de första åren av hans karriär och ville ha ett miljöombyte. Ge tillbaka. Vi har från vår sida försökt att skapa en så bra trivsel som möjligt, det är något vi kan erbjuda, och det var en fantastisk tajming på hela läget just nu.
Det svänger, som sagt, för det hade inte varit lika bra tajming för bara något år sedan. För drygt tre år sedan åkte Djurgården ur SHL, för två år sedan misslyckades man med att kvala sig tillbaka, men för lite mer än ett år sedan gick man upp och efter att i våras ha hållit sig kvar, med marginal, flödar nu i stället optimismen. Ekonomin är under kontroll, den nya organisationen har satt sig efter några säsongers kaos och framtiden känns plötsligt väldigt ljus.
Kapten Henrik Eriksson, som suttit kvar i Dif-karusellen från den dystra omstarten i Hockeyallsvenskan till framtidstron som präglar klubben i dag, kan bara humma instämmande.
– Ja, det här är en förening som varit på botten och som därefter blivit ödmjuk och öppensinnad. Det känns som att det i dag finns en plan B om allt skulle gå åt pipsvängen och den planen saknades tidigare. Första året i Allsvenskan var det mycket konstgjord andning och vi fick leva i en verklighet som man inte trodde var möjlig, men i förlängningen har det bara varit till stor nytta för oss som klubb att ha gått igenom det här. Vi har lärt oss, säger han.
”Ett inspirerande läge”
Det är en ganska stimulerande båt att sitta i just nu, va?
– Verkligen! Förra året var ett rent överlevnadsår, men vi lyckades hålla oss kvar. Nu är i stället målsättningen att vi ska bygga ett Djurgården för framtiden. Ett lag som är med och tävlar.
Han som både snurrar cementblandaren och håller i hammare och spik andas samma optimism även han, speciellt med tanke på hur renoveringen gått hittills:
– Vi har adderat skicklighet på många positioner och är ett bättre lag nu än förra året. Vi är inte kompletta på något sätt, men vi har en spännande, ung och utvecklingsbar trupp med en hel del klass. Det är ett inspirerande läge att befinna sig i, säger Joakim Eriksson.
Du återvände själv till Djurgården för två år sedan, strax efter att man misslyckats under sin första säsong i Allsvenskan. Vilken skulle du säga är den tydligaste skillnaden mellan nu och då?
Den unge sportchefen funderar ett kort ögonblick, sedan säger han:
– För att ge en bildlig förklaring… Då hade Djurgården kraschlandat i lejongropen, men nu har vi kravlat oss upp ur den och börjat titta vart vi ska springa. Nu gäller det bara att springa åt rätt håll och inte fel.